Barbro tittar på den feta katten som grannen Gunvor matar. Aldrig att hon skulle skaffa en sådan pälsklump! På natten hörs ett skrik och Barbro måste ta reda på vad det handlar om.
Två isblå ögon i ett intryckt ansikte tittar upp på Barbro. Med pälsförsedd och överviktig kropp stryker katten sig mot hennes ben. Barbros exmake är allergisk mot katter, men han finns ändå inte kvar i bilden.
– Vad för slags katt skulle du skaffa?
Barbro dricker av kaffet.
– Jag ska inte ha någon, säger hon och ställer ner koppen på fatet.
Den överviktiga katten släntrar nonchalant vidare fram till sin matskål. Efter en stund börjar den skrika gällt. Barbro drar ihop ögonbrynen, hennes hörsel är det inget fel på.
Gunvor, som är Barbros granne, reser sig upp och fnittrar. Barbro tycker att det snarkande inandningsljudet som kommer från kattens intryckta nos påminner om exmaken och hon kan inte låta bli att småle åt detta.
– Ja, du är då allt en hungrig en, säger Gunvor till katten och öser upp en portion mat från den färdiga portionsförpackningen med tillhörande gelé.
Hon överöser katten med diverse ord den ändå inte förstår. Mer mat? tänker Barbro och tar en tugga av de nybakade bullarna. Gott. Sedan tittar hon åt katten som äter med ett slafsande ljud. Kattmaten stinker. Barbro lägger ner bullen på fatet.
– En vanlig huskatt eller en raskatt? fortsätter Gunvor.
– Jag ska inte ha någon, upprepar Barbro.
– Rasmus här är en perser.
Barbro nickar. Hon kan inte låta bli bullen utan äter upp den och tar sedan en till.
– Olika raser har olika beteende och temperament. Som Rasmus här, säger Gunvor och pekar mot katten. Han är kompakt byggd.
Jag tänker inte skaffa någon katt!
Eller övergödd, tänker Barbro. Precis som hennes exmake.
Rasmus tittar upp, vänder sig om och ser på de två väninnorna som om han vet att de talar om honom. Sedan slickar han sig obesvärad om munnen och på tassarna.
– Han är väldigt lugn och trofast, säger Gunvor.
Inte som min exmake, tänker Barbro medan Gunvor fortsätter upplysa henne om de olika kattraserna.
– Slanka katter är mer alerta och kräver mer. Sedan måste du ju försäkra katten, det kan jag hjälpa dig med. Och är du bortrest finns jag och hjälper till. Det låter väl bra?
– Du vet att katter kan drabbas av diabetes?
– Va? säger Gunvor.
– Diabetes. Precis som människor, förtydligar Barbro.
Barbro går hem till sig igen. Huset är stort. Vad ska hon göra av all yta? Hälften används ju knappt. Förutom när barnen, som inte är barn längre, kommer på besök med sina barn, Barbros älskade barnbarn.
Flytta, hade hennes ene son föreslagit.
Flytta? tänker Barbro och rör sig oroligt i huset. Minnena är som fotspår i hemmet och Barbro följer dem, ser framför sig hur barnen lekte i badkaret, vet var en av sönerna slog huvudet i en dörrkarm och vilka dörrar som slogs igen under den upproriska tonårstiden.
Men här finns även nya minnen som barnbarnen trampar upp.
– Jag kan inte flytta, säger Barbro till huset som håller med. Och inte tänker jag skaffa en katt, lägger hon till.
Minnena från barnen är som spår i hemmet
Barbro tänker att hon inte vill bo ensam med en massa katter, bli en sådan där galen kattkvinna. Sådana har man ju hört talas om. En ensam kvinna, galen, med en massa katter. Och katter river överallt, det vet ju alla, och maten luktar illa.
På natten vaknar Barbro av en bils skrikande däck. En bil som bromsar in hårt på vägen utanför. Hon sätter sig upp i sängen. Hjärtat bultar.
En olycka? Barbro lyssnar intensivt. För hörseln är det inget fel på. En bildörr öppnas och slås igen, sedan hörs bilen köra iväg igen.
Barbro tassar upp och går genom korridoren från sitt sovrum till köket. Hon kikar ut genom fönstret: mörker. Träden står stilla vid vägkanten, gräset färgas blågrönt om natten.
Så poetiskt, tänker Barbro och ska precis gå tillbaka till sitt sovrum då hon hör något. Något svårdefinierat. Hon öppnar ytterdörren på glänt för att höra bättre. Sval försommarluft söker sig in och drar igenom nattlinnet. Ett kvidande – eller? Barbro nappar åt sig en kofta, sätter fötterna i ett par tofflor och går ut på trappan.
Jodå, någon eller något kvider. Barbro ser sig omkring. Det är tomt på trafik och människor, men det är förväntat klockan ett på natten.
Barbro går ut på vägen som slingrar sig genom bostadsområdet. Bromsspåren syns på asfalten. Trots skyltar om lekande barn kör folk för fort. Kanske skulle en skylt om pensionärer med rollatorer och dålig hörsel få folk att sakta ner? Nej, antagligen inte.
Kvidandet ökar nu, för att sedan fördjupas. Det kommer från diket.
Någon eller något kvider där ute i natten
Barbro närmar sig. Två ljusa ögon tittar upp på henne och Barbro drar efter andan.
En svart katt kurar i en onaturlig ställning. Katten kvider. Barbro sträcker fram handen. Katten ryggar tillbaka och försöker dra sig undan.
– Såja vännen, såja, säger Barbro.
Nu kvider inte bara katten, utan även Barbros hjärta. Det hon ser är så otroligt hjärtskärande och utlämnande.
Hon skyndar in i huset och hämtar en handduk. Handduken lägger hon om katten och bär in henne i huset, för Barbro tänker ovetenskapligt att katten är en hon.
Barbro sätter ner katten på köksgolvet. Den föredrar att stanna kvar i handduken. Hon ställer fram en skål med vatten och tittar på katten som tittar tillbaka. Barbro har tidigare bara upplevt kärlek vid första ögonkastet i samband med sina barns födslar.
Men kattens blick går inte att missa. Som en målsökande laserstråle letar den sig in i hennes själ som svarar direkt.
Barbro kommer av sig, blinkar förvirrat och känner sig samtidigt blottad och sårbar. Det värmer och oroar sig i magen på samma gång.
– Okej, säger hon till katten. Mat?
Barbro letar i kylskåpet. Ost? Hon går igenom skafferiet. Bröd? Hon kan ju inte gärna springa hem till Gunvor den här tiden på dygnet.
En burk tonfisk får duga. Lukten från tonfisken sticker i näsan på dem båda.
– Få se på dig nu då, säger Barbro och lindar av handduken från katten som ligger med en aning krum rygg.
Katten saknar halsband och har inga synliga skador. Barbro stryker med handen över kattens rygg. Pälsen är tjock och svart som natten.
När Barbro rör vid ena bakbenet skriker katten till på ett sätt som inte låter som en katt utan mer djuriskt. Fast katter är ju djur, tänker Barbro. I morgon ska hon ta med sig katten till Gunvor. Hon ska bara låta den återhämta sig först.
Kattens blick letar sig in i hennes själ
På morgonen ser Barbro att katten ätit av tonfisken och åter lagt sig till rätta i handduken. Barbro myser av synen och bestämmer sig för att åka och köpa kattmat med en gång. Hon går över med katten till Gunvor senare.
Dagarna går och katten repar sig. Nio liv, tänker Barbro, och undrar hur många den har kvar.
När Barbro sover middag lägger sig katten på hennes mage. När Barbro äter, äter katten. När Barbro sitter i sin favoritfåtölj, sitter katten i hennes famn.
– Vad heter du lilla vän?
Katten spinner till svar. Barbro tittar ut. Maj månad är den bästa månaden på hela året. Då har våren etablerat sig och flirtar med sommaren. Naturen står sitt grannaste flor.
– Maj, säger Barbro, du får heta Maj.
Katten verkar nöjd med namnet. För att inte tala om hur nöjd Gunvor blir när hon finner att Barbro blivit med katt.
– Vilken typ, säger Gunvor, köra på en katt och bara sticka!
De två väninnorna sitter ute i trädgården under ett parasoll. Doften från en blommande hägg fyller atmosfären.
– Men vems tror du att det kan vara?
– Vad menar du? undrar Barbro.
– Katten, någon äger kanske katten och saknar den.
Maj, hon heter Maj, tänker Barbro och sitter tyst.
Kaffet smakar plötsligt inte så gott och hon blir iskall inombords. Detta har Barbro inte tänkt på: att någon kan äga katten och sakna den. Maj är ju hennes nu …
– Visst, om någon frågar efter den, men ingen har gjort det hittills … på tre veckor, säger Barbro och tittar bort mot Maj som ligger på en kudde i skuggan.
När Barbro besöker mataffären tittar hon ovilligt på anslagstavlan, bara för att tacksamt konstatera att ingen satt upp någon lapp om en saknad svart katt.
Däremot fångar en annan lapp hennes blick. Tre övergivna kattungar, återfunna i en kartong, söker nytt hem. Barbro rycker åt sig lappen.
Hjärtat arbetar febrilt och kvider igen. På bilden syns tre söta små kattungar med sökande blickar. Ögonen fuktas och när Barbro blinkar rullar några tysta tårar ner för kinden.
När hon kommer hem ringer hon genast numret på lappen och hämtar katterna.
Hon bli kall inombords – kan någon sakna katten?
Kattungarna är väldigt livliga alla tre och Barbro kan inte sluta titta på dem. Det är som sådana där roliga filmklipp på internet som hennes äldsta barnbarn visat henne, fast bättre för det här är verklighet.
– Knatte, Fnatte och Tjatte. Barbro presenterar kattungarna för Maj som betraktar dem först misstänksamt, men sedan vänligt och överseende.
– Men hur ska du kunna se skillnad på dem? utbrister Gunvor, förtjust över nyförvärvet.
– Äsch, det är väl inte så noga. Huvudsaken är att någon tar hand om dem och älskar dem.
Och det gör Barbro sannerligen. Hon älskar dem. Hon tröttnar aldrig på att se dem leka eller på att lära känna deras olika personligheter. Hur kan någon bara lämna dem till sitt öde? Och kattmammans öde vill Barbro inte ens föreställa sig.
– Du vet att jag jobbar som volontär på katthemmet ibland? säger Gunvor.
Det vet Barbro, men hon har själv aldrig varit där trots Gunvors uppmaningar.
– De har dåligt med plats … Det finns så många katter som ingen vill ha. Folk skaffar kattungar på sommaren för att sedan bara lämna dem.
– Åh, är allt Barbro får fram.
Hon har inte tänkt så mycket på sådant tidigare. Men det var tidigare, innan hon blev förälskad i Maj och tre små kattungar. Det var innan hon förstod vilken insats hon kan göra för djuren och vilken glädje de ger tillbaka.
Innan Barbro själv förstår hur det går till inreder hon ena delen av huset till ett katthem. Hon köper och installerar klätterställningar, ordnar kattlådor och leksaker.
Men hon skärmar även av vissa delar som hon inreder med mjuka plädar. Där sitter hon gärna själv och myser i sin gungstol med Maj i famnen.
Det gör ont i hjärtat på samma gång som det känns bra. Ont för alla de övergivna och illa behandlade katterna, men bra för att det finns vänliga människor där ute som vill göra skillnad. Och nu är Barbro en av dem.
En galen kattkvinna, kanske somliga skulle säga – men med ett hjärta av guld på exakt rätt ställe.
