Novell: Hon fick veta att hennes man var otrogen – då flydde hon allt

Carina satte sig ner i pinnsoffan och glodde ut genom fönstret. Bara vitt, vitt, vitt så långt hon kunde se. Aldrig tidigare hade hon gett sig själv tid till det här, att göra ingenting.

Hon hade aldrig varit riktigt ensam förut. Den här helgen var bara hennes. Här skulle hon lära sig att vara själv, börja förstå sitt liv.

Direkt från föräldrahemmet och till en lägenhet med Börje var väl inte den allra bästa planeringen, men Erik var redan på väg. Fyrtio år hade gått sedan den lille gossen kom till världen och så föddes Elin, den varmaste sommaren i mannaminne.

Carina hade haft ett tryggt och bra liv med Börje. Alla var friska och hade jobb, utom hon som gått i pension.

Vilken dum idé att ta bilen till sommarstugan så här mitt i vintermörkret. Tjugo mil på oplogade vägar, pulsa i meterdjup snö fyrahundra meter från parkeringen upp till huset, med en blytung ryggsäck.

Men nu var hon här och hade till och med lyckats få fyr i öppna spisen på första försöket, innan hon packat upp matvarorna som skulle räcka under helgen.

Carina hade smitit, dragit iväg hemifrån utan att säga något till Börje. Han kunde gott få oroa sig, precis som hon bekymrat sig när han kommit hem sent från jobbet, utan att meddela något. Fast då hade han förstås inte alls varit på sitt arbete, utan hemma hos Sissela i stället.

De höll just på att separera, som det så fint hette. Om hon inte hade alldeles fel var ordet separera synonym till centrifug och det var precis vad det handlade om. Hon centrifugerades, slungades runt och slog sig gång på gång i den kalla, raspiga metallen.

– Men vad har jag gjort för fel?

– Inget, sa han.

– Har jag blivit för gammal och grå?

– Inte alls, sa han.

Hon tvingade honom att säga hur gammal Sissela var och ångrade genast att hon frågat. Längre än så hade de inte kommit eftersom Carina hade börjat gråta.

– Vi behöver inte nagelfara allt, menade han.

– Men jag vill förstå, sa hon.

Då flydde han till gästrummet och slog igen dörren hårt. Det var då Carina hade fått idén och snabbt rafsat ihop allt hon kunde behöva. Och så drog hon bara.

Hon hade inte tänkt på att man såg ända ner till sjön från fönstret. Nu stod träden nakna utan lövklädseln. Månskenet bildade en glimmande stig på isen. I morgon skulle hon trampa upp en gång till förrådet och hämta ved så det räckte över helgen.

Promenader fick hon avstå, det var inte plogat, men pappans schackspel tronade på bordet. Hon kunde ju spela för två.

När hon slirat in på parkeringen hade det inte lyst i något annat hus, vilket inte var konstigt. Detta var ett sommarstugeområde. Men hennes hus, ett arv efter föräldrarna, var vinterbonat.

Sommarloven hade hon och hennes bror tillbringat här när de var små. Sedan hade Börje och Carina varit här med sina barn och nu även med barnbarnen. Här kände hon sig trygg.

Precis när hon lagt sig ringde mobilen. Det var Börje. Hon svarade inte.

På morgonen vaknade hon av en ringsignal: Börje igen, som lämnat ett meddelande: ”Hör av dig!”

Carina hade bett honom att berätta för barnen om separationen. Han ville att de gjorde det båda ihop. Hon vägrade.

– Det är din otrohet, hade hon sagt.

Det kändes skönt att få jobba sig svettig. Hon skottade i stället för att bara trampa upp en smal stig och gick fyra vändor med ved.

Mobilen ringde ett antal gånger medan hon kämpade på, men hon brydde sig inte. Hon skulle ta hand om sig själv nu. Plåstra om själen, om det nu gick.

Med en kopp hett och doftande nybryggt kaffe slog hon sig ner i pinnsoffan med schackspelet, men kunde inte låta bli att kolla telefonen.

– Börje, Börje, Börje och… Erik?

Carinas hjärta fick fart, hon tänkte att sonen fått veta. Men alla samtal fick faktiskt vänta tills nästa vecka.Hon kände på sina tår, de var iskalla.

I bagageluckan låg extra sockar och kängor som hon glömt ta med upp. Efter fikat pulsade hon därför ner för att hämta dem och när hon smällt igen luckan stod Peter plötsligt framför henne.

– Gud, vad du skräms! sa hon. Jag trodde ingen var här.

De kramades. Han log och sa att det var skönt att veta att de också var här, nu när de hade lovat snöstorm.

– Inte mer snö väl? sa hon och provade ett leende.

– Hämta Börje och kom ner på en gravlaxmacka och öl, sa han.

Carina ville inte säga att hon var ensam och mumlade något om att de höll på att stöka med både det ena och det andra.

– Men en hemgravad, sa han och tittade bedjande på henne.

– Vi får se, sa hon och pulsade mot stugan igen.

Han ropade efter henne att det gick bra när som helst under dagen, och tillade:

– Eller i morgon!

Peter och Inga-Lill hade de alltid umgåtts med under somrarna. Deras stuga låg lite längre ner mot skogen och Peters föräldrar hade umgåtts med hennes föräldrar. Barnen var i samma åldrar och hade varit kompisar under alla år.

Karlarna brukade åka ut och fiska och ha med sig mask – och öl, medan Inga-Lill och Carina satt på verandan med ett glas rött och pratade. Ibland spelade hon och Peter schack.

Det skulle bli annorlunda i sommar och hon borde nog gå ner och berätta, men var inte mogen för det.När mobilen började tjata igen stängde hon av den.

– Den här helgen är bara min. Jag ska vara min egen psykolog och bearbeta det som hänt, sa hon för sig själv.

Konstiga tankar roterade i huvudet. Var det för att hon slutat färga håret? Gått upp i vikt? Var kvällstrött?

Carina tänkte köra hem någorlunda tidigt nästa dag, om nu inte stormen laddade upp sina snökanoner förstås. Då fick hon vänta ett extra dygn. Men skulle maten räcka? I tankarna gick hon igenom vad hon hade.

Hon studsade när en knackning på fönstret hördes. Där stod Peter och vinkade.

– Jag tog med gravlaxen till er i stället. Var har du gubben nu då?

Carina tackade för laxen och sa:

– Vi ska separera.

– Separera?

– Börje är inte här. Han är i stan. Hos en sjuksköterska som heter Sissela.

– Är han sjuk?

– Ja, så kan man se det … Han har ordnat en sköterska som ska se efter honom när han blir en gammal gnällig gubbe. En ännu äldre, ännu gnälligare gubbe. Hon är tjugo år yngre.

Hon rev av en stor bit hushållspapper, torkade tårarna och snöt sig.

– Inga-Lill …, började han, men hon avbröt.

– Jag skulle behöva prata med Inga-Lill. Ska vi ta med oss gravlaxen ner i alla fall?

Peter svalde innan han sa:

– Inga-Lill är inte här, bara jag. Du kan prata med mig, vi är visst i samma situation.

– Va?

Peter och Inga-Lill som var det perfekta paret. Nu fick hon veta att de skilt sig i höstas och att Inga-Lill flyttat till Malmö.

Hon hade sagt till Peter att hon inte hittat någon annan, men att hon hittat sig själv. Det kändes bekant på något sätt, eftersom Carina letade efter Carina nu.

– Det blir en annorlunda sommar i år, suckade han.

Ute ökade vinden i styrka, medan Peter och Carina åt gravlaxmackor och drack vitt vin. Det tjöt i väggarna, knakade i fönstren och Carina som ju hade önskat vara ensam var glad över sällskapet.

De nötte och blötte det som hade hänt dem medan de spelade schack. Allt kändes mycket lättare när de sa godnatt och han pulsade ner till sig. Hon såg honom genom fönstret, hur han böjd mot vinden höll fast i sin mössa.

Med dubbla täcken lyckades hon somna utan att gråta sig till sömns. Fem gånger vaknade hon under natten. Blåsten gjorde konstiga ljud, det knäppte och knakade och emellanåt kom ett högt brak.

– Bara det inte är taket, mumlade hon.

Som hon frös när hon steg upp nästa morgon. Genom fönstret såg hon att det nu var snövallar ända upp till fönsterkarmarna.

Snön hade drivit och täppt för dörren till förrådet också. Vindpinade träd böjde sig djupt, snön härjade horisontellt. Det är jag, tänkte Carina. Jag är som ett vindpinat träd. Nästan nere reser jag mig igen.

Hon skruvade på radion men där var det tyst som i ett akvarium. Kaffebryggaren startade inte. Hon tryckte på lysknappen, men det hände inget. Elementen var iskalla, kylskåpet brummade inte.

– Elavbrott, mumlade hon. Säkert på grund av stormen.

Hon drack upp mjölken som var kvar och åt de sista limpskivorna med den sista medvursten. En burk köttsoppa var allt som fanns, förutom osten och en bit gravlax.

Det var ju meningen att hon skulle åka hem i dag. Bilen måste vara helt översnöad vid det här laget och när inga plogbilar var igång skulle hon kanske fastna i snön.

Carina hämtade koftan hon slängt över fåtöljen och såg Peter kämpa i stormen för att ta sig upp till henne. Han höll sig i träden ibland och knäade emellanåt. Hon stod beredd vid dörren, öppnade när han praktiskt taget föll in i hallen.

– Elavbrott, sa han. Du har telefonen avstängd, har försökt ringa. Jag såg att ett par tegelpannor har lossnat från ditt tak, men det fixar jag.

Hon hjälpte honom av med jackan och såg att han hade en ryggsäck vilande mot magen.

– Jag gissar att du inte har någon extramat med dig, sa han och flämtade till. Ja, du kan inte åka i dag. Jag packade ner allt ätbart som fanns och hoppas få stanna här. Det blir fort kallt och fuktigt hos mig men du har ju öppen spis. Dessutom har vi ett parti schack på gång.

Hon nickade och plockade upp maten.

– Det här räcker minst två dagar, sa hon. Men veden kan ta slut och snön gömmer dörren till förrådet.

– Det grejar jag när jag tinat upp, sa han. Ska vi se om vi kan fixa kaffe med kopparkastrullen över elden? Det borde gå.

Aldrig har väl kaffe smakat så gott, tänkte Carina när de satt i fåtöljerna vid spisen, omlindade i plädar.

Hon hade varit säker på att livet inte skulle kunna ge mer glädje om hon miste Börje. Nu var det inte fråga om ”om” längre. Börje hade valt en väg utan henne. Det var inte hon som hade valt, men hon måste acceptera. Och gå vidare.

När Peter och hon spelade schack på kvällen insåg hon att livet kunde bli bra ändå.

– Ett parförhållande är som ett schackspel, sa hon. Man gör sina drag. Börje har precis sagt schackmatt. Han vann.

– Tänk i stället på det som remi, sa Peter. Den ena spelaren erbjuder remi och den andra accepterar. Börje är förresten den stora förloraren.

Måndag morgon och Carina tassade upp och smög förbi pinnsoffan där Peter låg och sov. I köket tryckte hon på lysknappen och taklampan tändes. Hon ordnade kaffe, mackor med ost och gravlax och bar in brickan till det stora rummet där Peter precis slagit upp sina blå ögon.

– Gomorron, strömmen är tillbaka, sa hon.

– Vad synd, mumlade han och tittade på henne.

– Synd?

– Ja, då får jag inte skotta mig in till förrådet för att hämta ved.

Carina hällde upp kaffet. Ett litet leende lekte i mungipan och hon sa:

– Även om de plogar åker jag inte i dag. Mat finns till på onsdag, så du hinner skotta och fixa tegelpannorna.

– Dessutom är det bara två mil till Karlssons Livsmedel, sa han. De har säkert öppet på onsdag.

– Kanske det, kanske, sa Carina.