Novell: Hon blir lämnad på alla hjärtans dag – men hämnden är ljuv

Nej, nu räcker det! skriker jag så högt att jag ser ådern i pannan bulta mot mig i spegeln.

Jag frustar irriterat, och blir än mer irriterad då jag samtidigt blir full i skratt. Jag har inte tid att skratta. Att tappa det totalt. Jag har ett jobb att utföra, och det spelar ingen roll hur uppretad jag blir. Jag ska få fina lockar i mitt hopplöst raka hår. Jag ska! Jag. Ska. Lyckas!

Hårslingan som nu faller mot min axel är lockad i en perfekt korkskruv, och i triumf släpper jag locktången rakt mot golvet så den dånar mot stenplattorna. Jag dansar runt med stampande fötter, boxande händer och glädjetjut, och grannarna dunkar argt i väggen. Glädjedödare.

Som i slow motion kastar jag en blick på mig själv i spegeln och hinner se hur jag trampar rakt på den glödheta locktången. Jag faller med ens till golvet, med händerna tryckta mot min gapande mun som utsänder dinosaurieliknande stön. Min rumpa känns som om den går i tusen bitar och grannarna fortsätter att dunka i väggen. Jag får lust att dunka tillbaka, men bestämmer i sista sekunden att jag inte orkar. Att jag har lidit nog och bör bespara mina nävar den smärta som hårt dunkande orsakar.

Kvinnan som ser mot mig i spegeln är snygg, och hon bemöter mig med en nöjd, om än omtumlad, nick. Visserligen är jag röd om kinderna av ansträngning, aningen svettig i pannan, och mina kläder hänger snett. Dessutom har mitt hår redan blivit rakare i nacken, men jag ser ändå riktigt fin ut. Uppklädd och härlig, och trots min smärta i rumpan, foten, och faktiskt lite överallt, känner jag mig redo. Det var länge sedan jag kände mig så snygg.

Det är tre hela minuter kvar tills han kommer och plockar upp mig, och jag tror aldrig att jag varit ute i så god tid förr. Jag tar vara på de sista minuterna genom att springa runt i lägenheten och kasta ner allt jag kan hitta i min matchande handväska som jag noggrant valt ut i går kväll. Lite läppbalsam, fastän jag har läppstift på mig, lite näsdukar, ett par solglasögon, fastän det är kväll och mörkt ute, lite kontanter, en mobilladdare, fastän min mobil är fulladdad. Det viktigaste, och det jag kan komma på, helt enkelt. En liten påse nötter också. Varför inte?

Efter ytterligare tjugo minuter sätter jag mig på soffan med hakan vilande i handen som i sin tur balanserar på mitt knä. Jag tittar på mobilskärmen och funderar på att sms:a honom och fråga var han är. Varför han är sen. Varför han inte bryr sig om mig eller respekterar mig och min tid eller varför han inte verkar respektera kvinnor i stort eller kanske bara kvinnor i min ålder eller om han ångrat sig eller om han helt enkelt är ett svin som inte respekterar någon. Det var han som ville bjuda ut mig. Inte tvärtom.

Med en tung suck bestämmer jag mig för att vänta i fem minuter till, och tur är det för plötsligt ringer ringklockan och jag blir så överraskad att jag drar bort armen innan jag hinner lyfta huvudet. BANG så dyker jag ner i soffbordet. Pannan börjar genast bulta av smärta.

Jag springer haltande förbi spegeln och kikar snabbt på mig själv. Jag ser inget blod, vilket förstås är bra, men jag ser heller knappt några lockar i håret, vilket är mindre bra. Men det spelar ingen roll, för det finns ingen tid för att ordna saken ändå. Det får duga som det är, och dessutom ligger jag i överhand eftersom att han redan visat sina negativa sidor i sin sena ankomst. Och genom sitt ihärdiga tjatande på att få bjuda ut mig på alla hjärtans dag.

– Hej! Jag blev visst lite sen, men jag köpte ett kort till dig, säger han så fort jag öppnat dörren, och han ler gulligt.

Jag blänger misstänksamt tillbaka, men rycker sedan på axlarna och bestämmer mig för att ge honom en till chans. Det var kanske romantiskt, det han gjorde. Lite, åtminstone. Ett kort var en rar gest.

– Tack, säger jag och tar emot det.

Inuti står en fabrikstillverkad standardfras, och en fluffig, tecknad nallebjörn kikar kärleksfullt mot mig. Jag himlar med ögonen men skrattar lite på samma gång. Det kanske blir en fin alla hjärtans dag ändå.

Vi åker taxi till restaurangen, vilket ger mig obehagsrysningar. Varför har han inte en bil? Varför sa han inte att han inte hade en bil? Vi hade kunnat ta min, om han sagt till i tid, och sluppit sitta så tyst och stelt bakom en främmande chaufför som gapar högt i högtalartelefonen på värmländska. Det känns löjligt, och jag är övertygad om att jag sitter på ett gammalt, tuggat tuggummi. Dessutom luktar det lök. Och flott. Och det blir svettigt av den surrande bilvärmen.

– Det är inte så långt till restaurangen, vi hade kunnat gå. Det är ju jättefint väder, påpekar jag när vi smäller igen dörren till taxibilen och den brummar iväg mot nästa offer.

Jag tittar bakom mig på de tomma, frostiga gatorna medan jag famlar med handen över rumpan i jakt på tuggummit. Om det sitter kvar och någon ser det på restaurangen, som är en av de finaste i stan, skulle jag dö av genans. Tänk om jag skulle fasta i restaurangstolen? Eller om tuggummit skulle sträckas ut och dingla efter mig likt en vit liten svans? Tänk om någon jag känner skulle se det?

– Yes! väser jag jublande innan han hunnit svara.

Jag drar bort den lilla kulan och kastar den på marken. Mina fingertoppar förblir klibbiga.

– Äsch, att åka taxi är en upplevelse! Och du verkar ha fått guldvinsten, skrattar han och följer mitt tuggummi med blicken när det rullar iväg på den frusna trottoaren.

Jag gör detsamma och håller tillbaka en äcklad grimas.

Restaurangen är elegant och flådig, som ryktet utlovat, och en snobbig servitör möter oss redan vid entrén för att ta våra jackor. Min dejt lämnar bort sin, men jag håller ett hårt grepp om min egen och ber att få ta med den till bordet. Jag har ju stoppat fickorna med nödvändiga saker, precis som jag gjort med min handväska, och dessutom har jag tappat bort min jacka i en allmän garderob förr. Det misstaget ska jag aldrig göra om.

– Bordet? Nej, i kväll har ni plats vid baren. Borden bokades för flera månader sedan, säger servitören och ser på mig med nedlåtande min.

Jag möter hans blick trotsigt, men ger honom sedan motvilligt jackan. Jag har principer, men jag tänker inte skämma ut mig genom att sitta vid baren med jackan ihoprullad i knät. Det finns gränser.

Vi blir ledda till två barstolar, och min dejt hinner knappt sätta sig innan hans mobil ringer och skrämmer oss båda med sin tjutande signal. Han ursäktar sig och springer till entrén för att svara. Jag himlar med ögonen och beställer två glas bubbel. Jag förväntar mig inte direkt att karln ska vara en gentleman med tanke på att han var sen och tvingade in mig i en smutsig taxi, och dessutom bokade plats i en bar inklämd mellan främlingar, men det irriterar mig ändå. Jag hade tänkt mig en romantisk dejt, men än så länge har det hela mest påmint om att gå ut med en slarvig tonåring. Sådana män har jag inte tid för. Särskilt inte i min ålder. Och särskilt inte på alla hjärtans dag.

Jag sippar på bubblet och han kommer tillbaka med nervös min. Han kniper ihop munnen och skakar långsamt på huvudet. Jag förstår vad han kommer att säga innan han säger det.

– Jag måste lämna dig här, är jag rädd. Det är en nödsituation på jobbet, säger han snabbt och lägger till:

– Men jag lämnar mitt kort hos servitören så kan du beställa vad du vill! Ät du! Njut!

Han sträcker fram händerna som för att hålla mig på plats. Som om han är rädd att jag ska ställa mig upp och kasta mig över honom likt ett aggressivt vilddjur. Han är inte helt fel ute, om jag ska vara ärlig.

– Men du tjatade på mig i veckor! Du ville så gärna bjuda ut mig. Och du jobbar i en bokhandel! Vad för nödsituationer kan uppstå där? protesterar jag.

Jag hinner dock knappt prata till punkt innan han backar ifrån mig och lämnar restaurangen med ett ursäktande ryck på axlarna.

Ingen verkar ha brytt sig om eller ens lagt märke till oss i restaurangen, och servitören kommer fram för att fråga mig om jag vill beställa, som om min dejt inte precis övergett mig innan middagen ens hunnit börja. Jag funderar i en sekund på att gå, jag också, men känner hur min mage kurrar och hur gott maten luktar runt omkring mig.

Jag ler brett och beslutar mig för att hantera min motgång annorlunda.

– Ge mig det dyraste du har. Det absolut godaste. Och ett glas champagne. Eller förresten, jag vill ha en hel flaska. Tack, säger jag, och nickar nöjt när servitören kastar en blick mot de två glas bubbel som redan står framför mig.

– Absolut, svarar han och lämnar mig ifred.

Jag tar ett djupt andetag, dricker upp mitt första glas, och ser på alla par runtomkring mig. De ser nervösa ut, eller kära, eller missnöjda. Jag kväver ett fnitter när jag lägger ögonen på en kvinna i min ålder som ser ungefär lika besviken ut som jag just känt mig, och jag fylls av en enorm belåtenhet. Jag får njuta av förmånerna utan att kämpa med en störande dejt. Utan att behöva le trots att jag inte gillar det som sagts. Utan att behöva låtsas att vara trevlig trots att jag helst vill lämna karln i sticket.

Jag sitter på en av stans flådigaste restauranger och har fri tillgång till en skitstövels pengar. Jag må ha lidit minst lika mycket som de övriga paren omkring mig tidigare i dag, och jag har kämpat lika ihärdigt, men nu är det över. I kväll ska jag bara njuta. Jag ska ha den bästa alla hjärtans dag-dejten i historien. Själv.