Novell: Hon flyttade med sin son – en dag var han plötsligt försvunnen

Kristina svängde in på radhusområdet. Här skulle hennes nya liv börja, i detta ljusblå radhus. Det var en märklig känsla, att det inte längre var hon, Petter och Johan i den vita villan. Nu var det bara hon och Johan.

Ett kort ögonblick satt hon stilla med händerna kvar på ratten. Kastade ett öga på sig själv i backspegeln. Hade hakan, som varit så fast, börjat hänga en aning neråt?

Flyttbilen svängde in och körde sakta mellan husen, för att sedan parkera framför Gullvivevägen 7B. Kristina suckade och gick ur sin bil. En man med hund gick förbi, log och sa hej. Så gjorde man nog här. Nu bodde de inte i stan längre utan i en förort. Nej, en by. Mannen gick in i 7A. Det var alltså hennes granne.

– Johan, kom nu.

Sonen svarade inte utan satt kvar med fötterna på instrumentpanelen och knappade på mobilen.

– Ta ner fötterna och kom nu, du måste hjälpa till.

– Jag vill inte bo här, sa han tyst utan att släppa mobilen med blicken.

– Vi måste, vi har inte råd att bo i huset längre.

– Jag vill bo hos pappa. Han har sagt att jag får bo hos honom och Anna.

Johan tittade upp på henne.

– Det är inget kul hos dig, mamma. Jag vill bo hos pappa.

Kristina svarade inte. Detta samtal ledde ingen vart, det ­visste hon. Johan saknade sin pappa som brukade spela ­fotboll med honom. Rufsa hans hår, säga att han var en champion, låtsasboxa i luften.

Hon saknade också Petters charm och skratt, hans sätt att ta lätt på allt och att ta dagen som den kom. Men det var ­också därför han så lätt hade kunnat charma Anna, och det var därför han så lätt hade ­kunnat lämna deras äktenskap efter femton år.

Kristina låste upp dörren till sitt nya liv och steg in i hallen.

– Ursäkta, ska soffan stå här?

Flyttkarlarna stod bakom henne med soffan mellan sig. Hon hade fått behålla den när de delade upp hemmet, ­Petter och hon. Han hade tagit ­soffbordet.

– Där borta, svarade Kristina.

Hon pekade in mot det tomma vardagsrummet. Vita väggar och trägolv, enkelt och rent. Och tomt. Nej, nu fick hon rycka upp sig. Hon skulle fylla sitt nya liv med vackra saker.

Mest såg Kristina fram emot att göra iordning den lilla täppan på baksidan. Hon såg framför sig någon buske eller ett träd, en syren kanske. En liten gräsmatta att känna under de bara fötterna. Krukor med kryddörter, en kaprifol som doftade på sommarkvällarna, en däckstol med en filt att svepa om benen. Kristina log, den lilla trädgården skulle bli hennes lilla oas.

Mannen från grannhuset kom gående på gången framför husen. Han såg väldigt bra ut, mörkt hår och mörka ögon. En kvinna gick bredvid honom och höll sina armar runt axlarna. Mannen tog av sig jackan och la den över hennes rygg och la sedan sin arm om henne. De skrattade och Kristina kände ett styng av avund.

När Johan cyklat iväg satte Kristina på kaffe. Hon ­bläddrade i en trädgårdsbok medan hon drack kaffet och åt en ostfralla. Såg framför sig rosa rosor och lavendel. Kände nästan doften av dem. Men hur mycket skulle hon få plats med i den lilla trädgården? Hon reste sig och sköljde koppen, nu skulle hon inspektera ägorna.

Med ett leende gick hon genom sitt nya vardagsrum och öppnade altandörren. Leendet försvann direkt. Kristina såg ut över ett knallgult hav av maskrosor. Marken de växte på var stenig och sprucken, en död klängväxt hängde från förrådsväggen.

Hon sjönk ner på cementtrappan och tittade ut över sin gula öken. Hon föll i en tyst gråt med tårar som rann sakta nedför hennes kinder.

Kristina gick in och stängde dörren. Dit ut ville hon inte gå igen. Hon gick tillbaka till köket. Bestämde sig för att cykla till affären och handla för att få någonting annat att tänka på. Mjölk behövdes, bröd och ost. Hon tog den lilla cykelvägen på baksidan av radhuslängan för att se de andra trädgårdarna.

Grannen med hunden var ute i sin trädgård. Den var precis lika full av maskrosor som hennes. Vilken otur, hon hade tydligen fått grannar som struntade helt i att sköta sitt hem. Det var förstås deras fel att hennes täppa såg ut som den gjorde.

Mannen vinkade och gick fram mot staketet. Hunden sprang efter och viftade glatt på svansen.

– Hej, sa han. Välkommen till Gullvivevägen.

Hans bruna ögon glittrade av solguld. Frun syntes inte till, hon var väl inne i huset.

– Tack, svarade Kristina.

Han såg så vänlig ut, och hon märkte att han gärna hade velat växla några ord, men hon orkade inte se mer av maskrosorna utan vände cykeln och valde en annan väg till affären.

Kristina såg inte mycket av Johan under veckan. Han gav sig av till sin nya skola tidigt på morgonen och kom hem sent. När han kom hem åt han snabbt och tyst, sedan gick han upp på sitt rum.

– Vill du inte se på tv med mig? frågade hon en kväll.

– Nä, jag är trött, svarade han.

– Dina läxor då, ska jag hjälpa dig med dem? Det var så mysigt förr när vi gjorde dem tillsammans.

– Jag har redan gjort dem med en kompis.

Kvällarna var ljusa och det gick att spela fotboll sent, det var förstås det han höll på med. Kristina var glad att Johan så snabbt hade fått vänner i den nya skolan.

På fredagen hängde ­Kristina upp gardiner i vardagsrummet för att slippa se trädgården som skrattade åt henne genom fönstren. När hon stod på pallen och balanserade gardinstången ringde telefonen. Kristina svor tyst för sig själv, la ner gardinstången och gick för att svara.

– God dag, detta är Lena Bengtsson. Från Johan Svenssons skola. Vi har fått besked att han skulle börjat här i måndags. Har det hänt ­någonting eller har vi fått datumet om bakfoten?

Kristina blev alldeles kall.

– Men … han har ju gått i skolan hela veckan?

Hon kände sig yr, detta kändes overkligt. Hade han gått till fel skola?

– Han kanske har åkt tillbaka till sin tidigare skola? sa rösten i andra änden. Jag föreslår att du hör efter om han varit där. Du borde nog ringa hans pappa också. Ni är skilda, om jag förstått saken rätt? Det är inte alls ovanligt att barn åker hem till den andra föräldern. Kolla upp det och återkom till mig, senast klockan två. Ska vi säga så?

Kristina nickade tyst i luren.

– Bra, sa den rappa rösten i andra änden. Då kollar du upp det genast och ringer tillbaka till mig.

Kristina stod som förstenad. Johan, var befann han sig? Var hade han varit varje dag? Han sa ju att han hade varit i skolan. Och på kvällarna, var hade han varit då? Läxorna, han hade ju läst läxor med en kompis? Var det sant att han inte hade varit i skolan, eller kunde den där hurtiga kvinnan i telefonen ha tagit fel? Så var det nog, hon hade tagit fel på telefonnummer. Men hon sa ju hans namn?

Ringa till Petter. Det knöt sig i magen. Hon visste vad han skulle säga, kunde höra hans röst: ”Ja, det var ju det jag sa. Du skulle låtit honom bo hos mig och Anna. Gör inte saker så förbannat märkvärdiga. Vill han bo här så låt honom.”

Nej, hon kunde inte ringa till Petter. Måste hitta Johan själv. Och sedan rapportera till skolan. Rapportera, så kändes det. Kontrollerande. Duger inte som mamma, och dög inte som fru.

Kristina tog på sig skorna, stoppade mobilen i fickan och öppnade ytterdörren. Hon blev stående på gången. Vart skulle hon gå? Hon hade haft så mycket att göra under veckan att hon inte haft tid att se sig om i omgivningarna. Kristina hade ingen aning om vart Johan kunde ha gått, om han nu inte åkt hem till Petter förstås.

Hon hörde hur dörren till 7A öppnades. Mannen med hunden kom ut, men utan hund. Märkligt att hans fru aldrig syntes till.

– Hur är det? frågade han. Du ser förtvivlad ut.

Kristina bet i läppen.

– Min son har försvunnit, sa hon.

– Den trevlige men lite tystlåtne killen? Då förstår jag att du är orolig. Hade jag haft barn så hade jag också varit förtvivlad. Åh, förresten, ursäkta, jag har ju inte presenterat mig. Mats Berglund. Jag är brandman, fördelen med helgtjänstgöring är att man får lediga ­vardagar.

– Kristina Svensson, sa hon. Min son heter Johan.

– Så Johan är försvunnen sa du. När såg du honom senast?

– I morse, när han cyklade till skolan. Men det konstiga är att han sagt att han varit i skolan varje dag, och så visar det sig att han aldrig varit där.

– Hm, nu förstår jag inte riktigt, du får nog ta allt från början. Kom in, jag har precis satt på kaffe.

De gick in i Mats hus, hustrun var tydligen på jobbet. Medan de drack kaffe berättade Kristina hur allt hängde ihop. Först om skolan och samtalet, sedan om Petter, skilsmässan och flytten. Det var lätt att prata med Mats, han lyssnade intresserat.

– Och när vi väl kom hit, jag som hade sett så mycket fram emot en trädgård, så ­tittar jag på baksidan och vet du vad jag …

Kristina satte handen för munnen, hon hade nästan ­berättat vad hon tyckte om Mats maskrosodling men ­hejdade sig.

– Johan tycker om fotboll sa du. Då vet jag nog var vi ska leta. Kom!

Han höll upp bildörren för Kristina och körde sedan genom byn, förbi affären och skolan, genom bostadsområden. Så stannade han vid en äng.

– Här spelade jag fotboll som barn, sa Mats. Jag brukade få spela ensam för jag hade inte så många kompisar.

De gick ur bilen. Längst bort på ängen såg Kristina en ensam figur som satt lutad mot ett träd.

– Johan!

Hon småsprang bort mot sin son och Mats följde efter.

– Jaså, du gillar också den här ängen? sa han till ­Johan. Här hängde jag ofta när jag var i din ålder. Vet du vad jag brukade längta efter då? Att ha någon att spela fotboll med.

Johan tittade bort, virade en maskrosstjälk runt fingret.

– Jag längtar fortfarande efter någon att spela med, sa Mats. Och jag har en boll hemma. Om jag pumpar den, tror du att vi skulle kunna spela tillsammans någon dag? Kanske i morgon? För på vardagarna måste du ju gå i skolan, eller hur?

Johan ryckte på axlarna.

– Jag gillade inte skolan när jag var ung, fortsatte Mats. Hade inga kompisar. Men sedan ångrade jag att jag inte gått dit. Man kan ju inte få vänner om man inte är där de andra finns.

Han tittade på klockan.

– Vet du vad, klockan är bara tolv. Jag kan köra dig och din mamma till skolan, så går vi in dit alla tre. Vad ­säger du om det?

Johan såg förskräckt på Mats.

– Kom nu, sa Mats. Det är inget farligt. Vi går in, säger hej, och sedan åker vi hem. Så vet du hur de andra killarna och tjejerna ser ut till på måndag.

De satte sig i bilen och Mats styrde mot skolan. De följdes åt till klassrummet och Mats presenterade Johan för läraren och klassen.

– Men nu måste vi sticka, sa Mats. Ni ses på måndag igen.

Johan såg lättad ut. Kristina insåg att det hade varit svårt för honom att själv komma till skolan, träffa alla nya barn.

– Men nu, sa Mats när de kom hem, nu måste jag få bjuda er på en picknick i det gula. Jag ska packa ner lite grejer så ses vi här utanför om en halvtimme. Du kan ju alltid ringa den där bestämda Lena på skolan under tiden, så hon får en lugn helg, sa han till Kristina.

– Kommer inte din fru att undra om du har picknick med grannen? sa Kristina.

Mats tittade ner på cementplattorna.

– Annelie gick bort i cancer för fem år sedan. Jag bor här med Paddy, min labrador.

– Men …var det inte din fru du kom gående med här på gången, samma dag som jag flyttade in?

– Nej, sa Mats. Vem kan det ha varit du såg då? Vänta nu … det måste ha varit min syster!

Kristina gick in till sig med lätta steg. Hon ringde Lena och berättade att Johan hade varit i klassen i dag och skulle komma på måndag.

– Kom nu Johan, sa hon. Mats väntar på oss.

Mats stod på gången med en fotboll under armen och en korg i handen. Kristina kunde inte se vad som fanns i korgen som var täckt av en rutig filt, bara en flaskhals som stack upp.

– Kom, vi ska gå till en ­annan äng som ligger lite ­närmare, sa Mats.

Den visade sig vara mycket närmare, strax bakom Mats hus. Kristina hade inte sett den tidigare, hon hade varit för snabb att vända cykeln när hon sett hans maskrosor den där dagen. Mats svepte ut den rutiga filten på gräset och dukade upp baguetter fyllda med skinka, tomat och brie, läsk och två vinglas.

– Nu ska du få hjälpa till att utrota dina fiender, sa han. Detta är mitt hemgjorda maskrosvin.

Kristina kände att kinderna blev litet röda men tog emot glaset och skålade. Det var kallt och smakade underbart gott.

– Du ser att tillgången är rik, det blir en stor skörd i år. Du vill väl ha ett par flaskor?

Kristina nickade och såg sig omkring. Det var härifrån hennes trädgård fått sina gula blommor. Mats var oskyldig.

När hon såg Mats och Johan spela fotboll tillsammans och hur de båda två strålade av lycka, förstod Kristina att hon ändå flyttat till alldeles rätt hus. Gullvivevägen 7B var helt rätt för henne och Johan.