Novell: Mannen verkade för bra för att vara sann – trodde aldrig hon skulle träffa honom igen

Ella såg honom först när han betalat och stod där med sin lunchbricka och såg sökande ut över den nästan fullsatta strandrestaurangen.

Det var han!

Nu verkade han se henne också, för han stirrade förbluffat och det bultade i henne av både häpnad och chock och glädje. Var det inte just det hon tänkt när hon vaknat den här dagen?

– Vårens första dag, hade hon mumlat.

Det var som om ett mirakel skett. Vintern hade plötsligt släppt taget. Snön hade blivit till takdropp av den nymornade varma solen och när hon öppnade fönstret kändes luften nästan ljum. En mirakulös dag.

En sådan dag kunde vad som helst hända. Något lika fantastiskt och underbart som att den evighetslånga väntan på vårsolen äntligen var över.

Och nu stod han plötsligt framför hennes bord på lunchrestaurangen och log, och hon log tillbaka.

– Dig har jag letat efter, sa han.

Och hon mindes den där dagen när vintern varit som kallast och de råkat i samspråk på busshållplatsen dit bussen aldrig kom, eftersom den inte orkat ta sig uppför den ishala backen nedanför.

Men det hade de knappast märkt. För medan snön föll pratade de, två främlingar, om solsemestern de bokat, båda två till Kap Verde, av alla platser. För att de älskade havet och solen och båda var lika trötta på vintern. Och ur rockfickan drog han upp och visade henne guideboken som han köpt och den var exakt densamma som låg hemma på hennes nattduksbord.

Och när han sa:

– Och maten där! Det finns en sak jag ser fram emot extra mycket …

Då visste hon nästan självklart vad han menade:

– Cachupa, sa hon. Deras nationalrätt. Jag hittade receptet på grytan på nätet och köpte hem ingredienserna i går. Kyckling och sötpotatis och bönor och …

Hade inte Ingrids bil just då råkat dyka upp mitt framför henne hade hon alldeles säkert bjudit hem honom på middag samma kväll.

Men Ingrid hade bråttom, viftade uppmanande med handen och Ella log ursäktande mot mannen som hon inte ens visste namnet på men hade så mycket gemensamt med.

lötsligt satt hon i bilen bredvid Ingrid på väg till jobbet.

– Tack för att du plockade upp mig, var hon förstås tvungen att säga.

– Jag förstod att du behövde lift. Bussen orkar ju aldrig uppför backen i sådant här väder.

Ella hade trott att hon skulle träffa honom igen. En dag snart. Vid busshållplatsen eller någon gata strax intill. Men efter en vecka insåg hon att det aldrig skulle hända.

Och nu, vårens allra första dag – nåja, vårvinterns, då – stod han framför hennes bord och log och det bubblade inom henne av en glädje hon inte ens försökte hålla i schack.

– Jag heter Henry, sa han och hon log och sa att hon hette Ella.

Precis då hojtade någon ett par bord bort:

– Här är jag!

Han hade tydligen stämt träff med den högröstade, omfångsrike mannen som viftade med handen åt honom och för ett ögonblick såg han förvirrad ut. Sedan ryckte han ursäktande på axlarna.

– En kollega. Men sitt kvar efter lunchen så kanske vi kan prata?

Kollegan hojtade till igen, den här gången högre, och Henry gav Ella ett beklagande leende och vände dit bort.

Det var knappt hon fick ner lunchen. Var det inte det hon vetat, att det var något speciellt med den här dagen? Hon hade träffat honom igen. Ödet hade bjudit på något alldeles speciellt den här dagen.

– Du verkar kär, hade hennes arbetskamrat Ingrid sagt med rynkad panna i bilen på väg till jobbet den där vintermorgonen.

– Jag ÄR kär!

Och så hade hon berättat.

– En karl som du inte vet det minsta om? utbrast Ingrid. Kär!?

– Jag vet att han är allt jag någonsin drömt om. Jag bara vet.

– Jaha. Och du gifte dig med Sture av samma orsak, vad jag förstår. Och det vet vi ju hur det gick.

Jodå, det visste de båda. Skilsmässa efter 22 år och tre barn. Och nu bodde Sture ihop med den unga kvinnan han vänstrat med, han hade börjat gå på gym och köpt en sportbil. Fast hon undrade hur hans överkamning fungerade ihop med vinddraget i cabrioleten, men det var ju hans problem.

Hon var över skilsmässan nu. Det var det viktiga. Allt hade gått civiliserat till hos advokaten. Sture tog segelbåten och hon själv fick behålla morfars sommartorp. Hon hade sörjt båten länge. Som barn hade hon alltid om somrarna fått följa med morfar ut på fjärden när han skulle lägga nät. Det var där hennes kärlek till havet väckts.

Men torpet var en tröst. Hon älskade somrarna där, längtade sig igenom vintrarna tills våren vaknade och jorden redde sig och hon kunde börja så, kratta bort löv och klippa ner perenner.

– Det finns inga drömmän, hade Ingrid bestämt fastslagit i bilen den där vintermorgonen. Om de inte är otrogna så dricker de eller spelar eller har annat fuffens för sig. Så glöm du din drömman.

Men Ella hade tillåtit sig att fortsätta hoppas att en dag träffa drömmannen som hon glömt tid och rum tillsammans med vid busshållplatsen. Och nu hade det hänt. På vårens första dag.

Hon åt långsamt så hon slapp lämna restaurangen före honom. Men hon fick vänta, för Henrys kollega försåg sig både med mer sallad och bröd och sedan skulle han ha kaffe på maten.

Lunchgästerna började troppa av och snart skulle hennes lunchrast vara över. Med mindre sorl i lokalen kunde hon höra delar av Henrys och kollegans samtal.

– Och efter skilsmässan? bullrade kollegan. Något nytt på gång?

Hon spetsade öronen men kunde först inte höra vad Henry svarade. Men när paret bakom henne slutade prata och reste sig för att gå hörde hon det. Och det var Henry som sa det.

– … 25 år och en verklig skönhet. Vi seglar nog till Gotland tillsammans i sommar, Cecilia och jag.

Kollegan skrockade.

– Låter bättre än din förra.

– Det är inget fel på Ellinor, protesterade Henry.

– Så du har kvar henne också?! Sådana som hon är ju dyra i drift!

Ella satt alldeles stilla vid sitt bord. Ingrids ord ringde i hennes öron. ”Det finns inga drömmän.”

Hon drog ett djupt andetag. De kanske fanns, men Henry var då definitivt inte en av dem! Hur hade hon kunnat ha så fel, duperats av hans varma leende och glada ögon, av allt de haft gemensamt, och varit övertygad om att ödet fört dem samman? Men det var väl så de var, de där männen som samlade på kvinnor. Skickliga i att manipulera och framställa sig som just drömmän.

En kall vindil mötte henne när hon skyndsamt lämnat restaurangen. Nej, än var tydligen vintern inte över och kylan gick rakt genom märg och ben, ända in i hjärtat. Men det där sista var kanske inte vädrets fel.

Snabbt började hon gå nerför gatan och försökte att inte tänka på att hon för varje steg kom längre och längre bort från mannen som satt där inne på restaurangen och skröt över sina kvinnor. Mannen hon trott var hennes drömman.

– Ella!

Han kom springande från restaurangen med överrocken oknäppt och halsduken flaxande i blåsten.

Han hann upp henne, tog hennes hand.

– Du får inte försvinna nu när jag har hittat dig igen! Du anar inte vad jag har letat efter dig sedan den där vinterdagen! Gått förbi den där busshållplatsen så ofta jag kunnat fast jag precis flyttat till andra änden av stan.

Han såg så ivrig och glad ut att hon inte fick det att gå ihop. Så där bra kunde väl ingen förställa sig? Inte ens en karl som hade som hobby att samla på kvinnor. Eller?

– Kan vi inte ta en kopp kaffe på maten nere vid småbåtshamnen? I kaféet där. Jag kan flexa på jobbet.

Det kunde hon också, men inte för att dricka kaffe med en kvinnosamlare. Men det sa hon inte. Hon hann inte.

– Så får jag visa dig min Cecilia. Du älskar ju också havet.

Hon stirrade på honom. Vad i hela friden menade karln!?

– Ellinor är inget att visa upp. Henne har jag ute till försäljning. Hon kräver för mycket jobb, är för gammal. Att renovera en segelbåt tar tid och ork och man är ju ingen ungdom längre. Cecilia, däremot, är …

– … 25 år och en verklig skönhet, log hon, med ens full av bubblande skratt och lättnad.

– Så du hörde oss? Precis. Och hon är i bra skick. Jag ska bara vårrusta henne inför sjösättningen. Det är skönt att jag har henne, åtminstone. Sommarstugan ville min exfru ha. Jag saknar den, att hugga ved, gräva land, sätta potatis. Men jag har i alla fall Cecilia.

Han hejdade sig och log.

– Vad säger du? Om kaffet?

– Ja tack, sa hon och log tillbaka.

Och nog var det märkligt, men redan långt innan de kom fram till småbåtshamnen och kaféet, hade vinterkylan på något mirakulöst sätt släppt helt. Så jo, nog var det här vårens första dag.