Novell: Vem är han som mormor väntar på?

Angela la mobilen mellan käke och öra medan hon lyssnade till Malenas ivriga röst.

– Jag har ringt flera gånger. Varför svarar du inte? Du …?

Angela krånglade upp dörrnyckeln från handväskan.

– Hallå? Swaydays spelar på Borgen i kväll. Du hänger väl med?

Malena hann ropa hallå ett par gånger till innan Angela hunnit in, lagt ifrån sig väskan och stängt dörren.

– Hej Malena, sa hon. Jag kom precis från mormor. Körde dit i går och hem i dag, det blir sextio mil, så jag är trött.

– Äh, du piggnar till.

– Sextio mil och bensinen är dyr. Jag är inte bara trött. Jag är fattig också.

– Men varför åkte du till Hillevi igen? undrade väninnan. Du var ju där och hjälpte henne med både det ena och det andra under påsken?

Angela la ifrån sig mobilen medan hon laddade kaffebryggaren.

– Det undrar jag med, sa hon. Ja, varför jag åkte … Du vet ju att mormor har hjärtfel och hon ringde hit och andades så konstigt, sa att magen krånglade och att jag absolut inte fick ringa hemtjänsten. Under alla de år som mina föräldrar jobbade dygnet runt på sin restaurang tog hon hand om mig. Jag tänkte att det är min tur att sköta om henne nu, men konstigt nog var hon pigg som tusan. Inte satt hon och halvsov i gungstolen som förra gången, for mest omkring och låtsasdammade överallt. Flera gånger hittade jag henne i hallen där hon öppnade och stängde ytterdörren, och när jag strök och satte upp gardiner i köket viskade hon med någon i telefon. Jag ska kontakta hemtjänsten och se till att de ger henne fler timmar, men hon kommer att behöva mitt sällskap och min hjälp mer och mer framöver.

– Vem ska ta hand om mig då? gnällde Malena.

– Det gör första bästa karl som ser dig på Borgen, sa Angela och garvade.

Två mackor och en kaffe senare satt Angela kvar i soffan. Hon orkade inte koncentrera sig utan zappade runt bland tv-kanalerna och tänkte på sin mormor.

Hade hon varit orolig över någonting och därför stressat runt hela tiden? Väntade hon på någon som aldrig kom, eftersom ytterdörren närapå blivit en svängdörr? Och vem hade hon viskat med i telefon? Angela hade lagt örat mot dörren men endast kunnat höra enstaka ord som ”du lovade”, ”punktering och inget extradäck”, ”i morgon är det för sent”.

Angelas tumme stannade på fjärrkontrollen. Ett tv-program som handlade om kärlek på gamla dagar hade precis börjat. Två nygifta åttioåringar höll varandra i händerna och blev intervjuade.

– Men så klart, viskade Angela till sig själv.

Lilla mormor Hillevi var nyförälskad, så måste det vara. Men i vem? Hon hade visat alla tecken – den kroppsliga oron, hjärtat som rusade och magen som sved, viskande ord i telefonen sent på kvällen.

”Du lovade” hade hon sagt till någon med besvikelse i rösten. Det lät inte så bra. Inte tryggt alls. Hade mormor en kavaljer måste det vara en med ärliga avsikter. Denna verkade hållas mer eller mindre hemlig. Nästa helg fick det bli en tur till Emmaboda igen. Detta måste undersökas närmare.

Angela skulle fråga Malena om hon kunde tänka sig att följa med, fyra ögon såg mer än två. Hon kunde locka med Duvemåla. En utflykt dit, där Vilhelm Mobergs egen mormor föddes och där han fick inspiration till utvandrar-romanens Kristina vore säkert trevligt.

Hillevi ropade till av glädje när Angela sa att hon skulle komma förbi nästa helg också. Däremot verkade hon inte lika nöjd över att det var med sällskap, vilket var märkligt.

De gånger Malena följt med tidigare hade hon underhållit dem med gitarrspel och sång och berömt mormor för alla hennes kakor, så till den grad att hon växt flera centimeter.

De hade bestämt att packa upp som hastigast och sedan köra till Duvemåla. Guide var bokad och efter det skulle de få gofika i kaféet, där det fanns läckra hembakade smörkringlor och ostkaka med sylt och grädde.

Malena hade med sig sin goda lasagne med lax, räkor och saffran. Den skulle de bjudas på till middagen och mormor drog in doften och nickade gillande.

– Ja, den tror jag du kommer att tycka om? sa Malena och ställde in den i kylskåpet.

Mormor gick med raska steg till bilen. De kunde höra henne mumla något om gitarrspel och sång och mat och snyggt långt hår och bra på Svälta räv och…

Malena hade varit skolans snyggaste tjej och även nu när hon var i fyrtioårsåldern vände sig karlarna om efter henne på stan. De mörka färgerna, kombinerat med stark make-up och sensuella kläder gjorde sitt till. Två gånger hade hon varit förlovad och en gång gift, men var numera säker på att det bästa för henne var singellivet och hon var stammis på Borgen.

Angela var mer blek, bar diskret make-up, satte oftast upp håret i en tofs och trivdes bäst i jeans och t-shirt. Om man mindes henne från plugget var det på grund av toppbetygen hon haft i alla ämnen. Ett par längre förhållanden hade det blivit, men inget som fått iväg henne till altaret.

Malena och Angela var varandras motsatser, men trivdes tillsammans. De tog fasta på likheterna i stället för olikheterna och peppade varandra. Malena arbetade som Image designer och Angela var inköpschef på en klädaffär så de hade alltid något att prata om.

Guiden inspirerade dem när han berättade, pekade och mycket kunnigt svarade på deras frågor. Rundvandringen på Rundqvistagården i Duvemåla tog gott och väl en timme.

Hillevi blev less redan efter tio minuter och försökte skynda på de andra. Hon började trava runt i cirklar, kikade ofta på klockan och klagade, sa att hon var så kaffesugen att hon höll på att döööööö.

– Nu är du direkt otrevlig, Hillevi, sa Malena och spände ögonen i henne. Guiden gör sitt allra bästa för att vi ska få en fin stund. Du kommer inte att dö på länge, oavsett vad Nu är du direkt otrevlig, Hillevidu lurat i Angela. Är du trött i benen så såg jag en pall vid ingången. Gå och sätt dig där och vänta på oss. Du ska till och med få påtår.

Hillevi lommade snällt iväg och Angela slog ut med armarna och frågade vad som sagts och om de blivit ovänner.

– Inte alls, men hon har något på gång, tanten. När vi kom såg jag genom köksfönstret att hon satt och drack kaffe och nu är hon så kaffesugen att hon håller på att dööööööö. Det råkar säkert sitta en gubbe i kaféet. En som hon är bekant med.

Angela bet sig i kinden, Malena kunde ha rätt.

En kvart senare kom de till kaféet och Hillevi var som en pansarvagn när hon slog sig fram till ett bord. Där satt mycket riktigt en man, med ryggen mot dem.

– Här! ropade hon. Här finns tre platser lediga. Vilken tur.

Angela och Malena såg sig omkring. Det fanns hur många lediga, tomma bord som helst.

– Jag tror minsann du har rätt, viskade Angela när hon beställde till sig och mormor.

Förvåningen var stor när de ställde ner brickorna på bordet. Det var i och för sig en man som satt där, men ingen gubbe. Karln var i deras ålder och han ställde sig upp, tog dem i hand och sa:

– Hej! Axel Widergren heter jag och är bekant med Hillevi.

– Bekant? väste Malena och Angela sparkade till henne på smalbenet så att hon inte skulle gå igång.

Väninnan hade många stränga ord i sin vokabulär och skulle mycket väl ha kunnat skälla ut honom inför alla på kaféet. Visst kunde han vara en toyboy, men mormor hade låg pension och inga besparingar. Det kanske var en granne? Angela ville gå långsamt fram.

Mormor doppade sin smörkringla i kaffet, tog en tugga och njöt länge av den, innan hon förklarade att de kände varandra genom jobbet.

– Men det är länge sedan du arbetade, har du glömt det? sa Malena. Då var han bara en snorvalp.

Angela la handen på väninnans arm i en lugnande gest och vände sig till mannen.

– Mormor arbetade många år som hemsömmerska. Är du kanske skräddare?

När han log mot henne, tittade en sned framtand fram. Var han inte lite lik Björn Skifs? Leendet var så charmigt att Angela glömde bort vad hon frågat om, men Malena tog vid.

– Skräddare tror jag inte alls att du är, sa hon och kastade med hårmanen framför honom.

– Hör ni flickor, nu ska vi reda ut det här en gång för alla. Jag förstår inte vilka grillpinnar som fastnat i era hjärnor, men Axel är varken skräddare eller en bekant, vilken som helst. Vi träffades genom jobbet. Hans jobb.

– Ja, så var det, sa han och log mot dem båda två. Jag är kommunchef och håller på att bereda ett ärende, lägga ett förslag om förbättrad och mer personlig hemtjänst. Idén kom faktiskt från Hillevi. Hon kom upp en dag och presenterade sitt förslag för mig och det ser ut som om det kommer att gå igenom. ”Kvalitet Hillevi Hemtjänst” ska alla som bedriver hemtjänst i vår kommun underteckna och följa.

Angela tittade på sin mormor som höjde kaffekoppen och sa ”Skål”.

– Det här måste vi fira. Med tårta efter Malenas goda lasagne. Och ett glas bubbel före, sa hon.

– Bubbel finns i kylen, svarade mormor. Men om vi ska fira detta så måste Axel vara med. Han har dragit ett tungt lass.

Innan de bröt upp bestämdes att han skulle komma vid sjutiden. I bilen hem sa Malena att hon tyckte Axel var en mycket stilig man.

– Han har en ful tand, sa mormor.

– Vilken duktig karl han måste vara som fixat det där med hemtjänsten alldeles själv, fortsatte hon.

– Fast jag har gjort en hel del, kom det från baksätet.

– Snygg bil hade han också. En Honda.

– Och inte klarar han av att byta däck heller, sa mormor och suckade bekymrat.

Prick sju ringde det på dörren och Axel kom, klädd i jeans, snygg skjorta och räckte fram en bukett rosor i blandade färger. Angela hade håret utsläppt, nytvättade jeans och en läcker knytblus.

Dagen till ära hade hon dessutom tvingat in fötterna i högklackade skor. Mormor hade sin Mahjongklänning och Malena gjorde entré sist av alla iklädd urringad röd tröja, svart snäv kjol och extremt höga klackar.

Det skålades i kall champagne och Malena mumlade något om att lite sång och gitarrspel skulle passa bra.

– Spelar du? frågade Axel och hon nickade och gick för att hämta gitarren.

När hon kom tillbaka, var det inte enbart med den, utan med ett konstigt uttryck i ansiktet.

– Inte en enda sträng.

Mormor ryckte på axlarna.

Förutom lasagnen fanns gravad lax och dillstuvad potatis som mormor gjort i ordning dagen innan.

– Varsågod, sa Malena till Axel. Jag hoppas du ska gilla min lasagne.

– Och här är min hemgravade lax och min hemstuvade potatis, fast potatisen är från Ica, sa mormor.

De skålade igen och tog för sig. Angela hade längtat efter väninnans lasagne, den var alltid himmelskt god, men nu var den alldeles för salt. Hon hämtade fyra glas och en kanna isvatten. Malena gjorde en grimas efter första tuggan.

– Jag förstår inte … Det smakar som om jag tappat saltkaret i den, det var konstigt.

Mormor tog en bit, smackade och mumlade något om att den väl smakade som vanligt och la till att det var tur att den dillstuvade potatisen och laxen skulle räcka till alla.

Kaffe och prinsesstårta intogs i vardagsrummet och diskussioner om stort och smått flödade. Malenas skratt hördes ofta till att börja med, men när Axel och Angela hade ett djupt samtal om tro kontra kunskap, vad det gällde handlingen i Utvandrarna, tystnade hon.

Efter ett tag kom en lång suck och hon trummade med fingrarna på bordet, men de var så engagerade i varandra att de varken hörde eller såg något. Malena hade urtråkigt, kände sig utanför och föreslog med hög röst att de skulle spela Svälta räv.

– Visst, sa Angela och hämtade spelet.

Malena lyfte på locket, rafsade runt i lådan och sa:

– Men här finns ingen tärning.

Ett litet leende spred sig i gamlingens ansikte och hon satte fart på gungstolen.Vid tolvtiden gäspade både Axel och Angela och hon följde honom till dörren.

– Du får hälsa Hillevi och tacka för en trevlig kväll, sa han. Jag skulle egentligen ha kommit den helgen du var här sist, men då fick jag punktering och hade inget extradäck, så jag hann inte hit.

– Skulle du? Angela mindes det mystiska telefonsamtalet.

– Hillevi har fått för sig att vi passar bra ihop. Vad tror du om det?

Nu log han det där oemotståndliga leendet igen.

– Mormor brukar få som hon vill, sa Angela mer till sig själv än till honom, men så ruskade hon lite på huvudet och fortsatte:

– Jag är tillbaka om två veckor igen. Vi kan ses då om du vill.

Han tog upp ett visitkort från plånboken och sa att han skulle bli glad om de kunde höras nu och då per telefon innan dess.

– Det är en mycket bra idé, sa hon och båda två tog ett steg närmare varandra.

De kramades och hon fick en lätt, flyktig avskedskyss på kinden. En kyss som lovade betydligt mer.

Det var med en varm känsla i bröstet som Angela gick tillbaka till vardagsrummet och la en pläd över mormor och en filt över Malena.

Själv skulle hon gå och lägga sig i gästrummet och drömma om en fin man med sned framtand. När hon sträckte sig för att släcka bordslampan såg hon att mormor kikade på henne.

– Är du vaken?

– Mm … Är du arg på mig?

– Kanske.

– Så du vet?

– Ja, det här var helt klart en annan form av hemtjänst. Förr tror jag man kallade sådana som du för hemsamarit förresten. En som hjälpte behövande. Gitarren hade full uppsättning strängar förra helgen och då låg tärningen där den skulle, i spellådan och Malena har aldrig någonsin misslyckats med sin lasagne.

– Förlåt. Men du har valt en väninna som ser ut som Elisabeth Taylor och beter sig som Muhammed Ali, lagar mat som Julia Child och spelar gitarr och sjunger som Maria i Sound of Music. Jag ville ge honom en chans att se dig och jag vet här inne i mitt hjärta att ni kommer att älska varandra.

Hon slog sig så hårt i bröstet att hon hostade till.

Angela var på väg att skälla ut sin mormor, men när Malena rörde på sig tittade båda dit.

– Och jag älskar dig, Hillevi Hemsamarit, snyftades det från fåtöljen. Du är en fantastisk mormor som får mig att lipa. Angela och Axel är som gjorda för varandra. Två stora A:n. Och så skulle det ha blivit även om jag dansat på bordet. De passar som … ja, Kristina och Karl-Oskar. Kom hit nu så jag får krama er båda två.

– Förlåt, pep Hillevi och ett kramkalas utbröt.