Novell: Hon kände igen honom direkt – men visste han vem hon var?

Jobbet hade tagit henne tillbaka till barndomsstaden. Det var med stor förtjusning Maja gick Storgatan fram och glodde på alla människor i förhoppning om att känna igen någon. Men hon hade bara varit tjugo när Stockholm lockade och på lika många år till hinner kilon plussas på och hårfästen krympa.

Alla hon mötte var främlingar. Förutom att åldern tar ut sin rätt var alla dessutom rejält påpälsade och uppdragna halsdukar och neddragna mössor gjorde inte ansikten lättare att känna igen.

Sofia, en gammal klasskompis, var den enda som Maja hade hållit kontakten med genom åren. Hon och hennes man Sven bodde ett par mil utanför stan och de hade varit snälla och hjälpt henne möblera trean nu när hon flyttat tillbaka.

Nu var det som om kroppen styrde sig själv och innan hon visste ordet av befann Maja sig utanför ett hus med blå dörr.

Hjärtat gjorde en volt när minnena sköljde över henne. Som liten flicka brukade Maja sitta på bron utanför den blå dörren och vänta på Ludvig – helt säker på att han ville ha hennes sällskap. När han äntligen kom följde hon efter, försökte prata om allt, till och med fotboll och bilar. Ofta snäste han bara och hon fick leka med någon annan i stället.

Jakten höll på från det Maja var sex år tills hon var elva och kanske skulle den ha fortsatt ännu längre om inte Ludvigs familj flyttat. Sista gången hon satt där öppnades dörren av tant Karin.

– Lilla tös, den första kärleken glömmer man aldrig och du kommer att vara ledsen nu när Ludvig flyttat, sa hon.

Maja minns än i dag hur fjädern i tant Karins hatt med ens slokade.

Det var så hon fick veta att han aldrig mer skulle ignorera henne och att halva kvarteret kände till och skvallrade om hennes omöjliga kärlek.

Gråtande kutade hon hem och vad än mamma sa fortsatte tårarna att rinna.

– Maja, du är elva och kommer att bli kär fler gånger, försökte hon.

– Aldrig, svarade hon. Och här stod hon nu.

Nog hade det funnits män i Majas liv. Tio år höll Peter och hon ihop, men när inga barn kom drog han. Nu hade hon fått en bra tjänst som avdelningssköterska på stadens stora sjukhus och redan efter första veckan trivdes hon.

– Den blå dörren, Ludvigs dörr, viskade Maja och klev upp på bron.

Först tänkte hon sätta sig, men hon ångrade sig när hon insåg hur kallt det var. Hon ville inte frysa rumpan av sig. Sedan tänkte hon knacka på bara för att se vem som bodde här nu, men när hon såg en skugga i ett fönster ångrade hon sig på den punkten också, och skyndade därifrån.

När hon vände sig om avtecknade sig en mans ansikte nära rutan. Det såg bekant ut.

– Vad var det där för en figur, undrade Margareta.

Sonen betraktade en kvinna i röd kappa som hastigt avlägsnade sig. Det fanns något bekant över sättet hon rörde sig på.

– Bara en försäljare, mamma. Är du klar nu så skjutsar jag dig hem.

Ludvig körde till serviceboendet och följde mamman upp till lägenheten.

– Nog var det bra att vi flyttade tillbaka. Göteborg är inget för norrlänningar. Nu kan du åka långfärdsskridskor hur mycket du vill.

Ludvig hade trivts bra, men blivit arbetslös och hittat ett nytt bra jobb i barndomsstaden. Då mamman inte haft något emot att återvända gick flyttlasset förra påsken. Själv stormtrivdes han i sportaffären och som tur var mådde Margareta bra på serviceboendet.

Ludvig körde in mot centrum igen med stereon på hög volym. När han stannade för rött såg han henne komma gående igen, samma kvinna i röd kappa som skyndat sig bort ifrån hans hus.

Det långa kastanjebruna håret under sotarmössan guppade som vingar när hon gick över övergångsstället. Mitt på gatan vände hon ansiktet mot honom och log, men vred hastigt bort det igen. Fräknarna … de långa benen och sättet att nästan sväva fram …

– Maja, viskade han.

Det måste vara hon.

Kvinnan försvann runt hörnet. Han rivstartade så fort det blev grönt, körde efter för att se vart hon tagit vägen. Men gatan var tom.

Maja hade pressat sig in i ett cykelförråd och hukat bakom en spark, medan Volvon körde förbi. Det var Ludvig! De höga kindknotorna och det mörka lockiga håret, visserligen gråsprängt nu, gjorde att hon kände igen honom.

Väl hemma märkte hon att den röda kappan fått svart tjära på sig, den åkte ner i en påse för att tas med till kemtvätten nästa dag.

På kvällen letade Ludvig fram ett gammalt album och studerade två foton. Det ena var från en gång när han låtit jäntan följa med familjen och bada.

På bilden ser hon ut som ett enda stort leende; framtänderna saknas men fräknarna är desto fler. Hon var två år yngre och väldigt efterhängsen, mindes han.

Det andra fotot togs på hans trettonårsdag. Då hade hon knackat på och lämnat över en födelsedagspresent och sedan studsat in och tagit plats i finrummet för att se på när han slet upp pappret.

Boken, Huckleberry Finns äventyr fanns till och med kvar någonstans i bokhyllan. Han fick leta ett tag. På insidan av pärmen stod ”Från Maja till Ludvig på 13-årsdagen”. Runt texten hade hon ritat små hjärtan i röd tusch och skrivit ­”grattis” i allihop.

Genom åren hade det hänt att hans mamma pratat om flickan.

– Maja var i alla fall förtjust i dig, brukade hon säga och nog förstod han att hon var besviken.

Alla föräldrar vill väl se barnen gifta sig och få egna småttingar. Ludvig hade haft några kortvariga förhållanden, men inga som klickat helt och fullt.

Kemtvätten var snabbt avklarad och när kappan var inlämnad hade Maja gott om tid innan dagens skift började. Det fick bli en kaffe på Linas kafé.

Doften av nybakade bullar strömmade emot henne när hon steg in och valet föll på en med mycket kardemumma. Hon slog sig ner, bläddrade i lokaltidningen och hittade en annons med extrapriser på långfärdsskridskor i en av stadens sportaffärer.

Vid hamnen var en bana plogad hela vägen ut till en av öarna och när hon nu bodde i ett riktigt vinterland vore det kul att prova.

Sofia och Sven hade redan tjatat på henne, de var visst ute och åkte skridskor varje söndag. Nästa lediga helg ville hon överraska dem.

Dörrklockan plingade glatt när Maja steg in i sportaffären – men tjöt illa­varslande när hon lika fort hamnade på ut­sidan igen och höll andan av förskräckelse.

Hon tryckte kroppen mot tegelväggen för att inte synas inifrån butiken tills hon vågade andas ut igen.

Genom fönstret såg hon hur Ludvig expedierade en kund och var tacksam över att han inte fått syn på henne. Hon skämdes så över att ha stått vid den blå dörren, drog ner mössan nästan till näsan och smög därifrån.

Ludvig höll inte hastighetsbegränsningarna. Volvon slirade in på servicehusets parkering och han sprang uppför trapporna i stället för att vänta på hissen.

Strax efter sju hade de ringt från receptionen, sagt att Margareta ramlat och man var rädd att armen kunde vara bruten. De frågade om han hade möjlighet att följa med henne till sjukhuset annars kunde de ringa en taxi.

– Jag kan åka själv, sa Margareta när han kom. Det är armen det är fel på, inte skallen.

– Vi tar bilen, sa Ludvig. Det går fortare.

Hon muttrade lite för syns skull, men var själaglad över att ha sonen med sig.

När de kom till sjukhusets akutmottagning blev de hänvisade till väntrummet. Margareta var blek, men klagade inte.

– Margareta Andersson, sa en röst och Ludvig svarade ja och vände sig om.

Och där stod hon. Klädd i vitt – och trots att håret var uppsatt i en svand och inte böljade som vingar påminde hon om en ängel. Maja,

De var nog lika förvånade båda två, tänkte han och försökte låtsas som om hon var en främling, vilket inte var så lätt. Röd ansiktsfärg kanske var klädsamt på vissa, men inte på honom.

Han harklade sig och strök handen längs hakan. De följdes åt in till ett undersökningsrum och Maja bad dem vänta där.

– Doktorn kommer strax och tittar på din arm, sa hon och backade ut från rummet.

Det blev röntgen och gips. Armen var inte bruten, men hade fått en spricka. Maja var hela tiden väldigt hjälpsam.

Innan de fick åka hem informerade hon om att läkaren skrivit ut smärtstillande som kunde hämtas på apoteket nästa dag, men att hon ordnat så de fick ett par tabletter med sig hem.

Margareta hade klarat traumat bra. Nu tackade hon sköterskan och sa:

– Tänk, du påminner om en glad liten tös som bodde nära oss när Ludvig var liten.

– Maja, ropade receptionisten. Kan du kolla upp en sak?

– Ja, så hette hon.

Margareta nickade och Ludvig drog henne med sig ut från rummet.

När han öppnade dörren för att lämna mottagningen kom Maja flängande och trängde sig emellan, precis innan dörren for igen.

– Det är jag, sa hon och såg Margareta rakt i ögonen. Maja.

– Ja, du är så lik henne. Samma tjocka långa hår och fräknar och …

– Det är jag.

Hennes ögon mötte Ludvigs, men innan han lyckats öppna munnen för att säga något hann Margareta före.

– Men dra på trissor, Maja. Det här har jag sett fram emot länge. Du var ju så förtjust i Ludvig när du var liten. Det kanske sitter i än.

– Men mamma …

Ludvig brydde sig inte om att den röda färgen nu spred sig likt ett lingonsnår, men han måste få tyst på sin mamma.

– Jag tror vi redan setts ett par gånger de senaste dagarna, sa han och sträckte fram handen.

Maja sa inget, men smålog när hon tog hans hand.

– Får jag bjuda på kaffe, sa Margareta och viftade med den gipsade armen.

– Det vore gott, men jag har bara tio minuters paus.

Ludvig mumlade något om en annan gång och först då släppte de varandras händer.

Det blev först tyst, men så bad Margareta om bilnyckeln, tittade på klockan och sa:

– Tio minuter, det har gått tre. Ni har sju minuter på er att snacka, medan jag går till bilen. Glöm inte att ta varandras telefonnummer.

Ludvig visste inte riktigt vad han skulle säga, men till slut fick han ur sig:

– Visst dansade du klassisk balett som liten?

I samma stund som orden kom ur hans mun förstod han hur pinsamma de var, men Maja skrattade och sa:

– Fast jag skolkade för det mesta. Föredrog att sitta utanför en blå dörr.

– Rädslan för tjejbaciller är stor i den åldern, sa Ludvig. Egentligen gillade jag att umgås med dig. När ingen av kompisarna såg på.

Nu var det hans tur att skratta. Han passade också på att säga att han numera var immun mot tjejbaciller och Maja kontrade med att det var för kallt att sitta på trappor, åtminstone fram till våren.

De hann prata en hel del innan Majas rast var slut och när de skildes åt var det med en varm kram.

Hon skyndade sig att ringa Sofia och orden ramlade ur munnen lite hur som helst. Den varma kramen kändes ännu och hon ville höra vad vännen hade att säga om allt som hänt.

– Inte är jag speciellt förvånad, sa hon. Vi har nog väntat på det här både Sven och jag. Ibland brukar vi se Ludvig nere på isen och då pratar vi alltid om dig. Allmänmänskliga samhörighetskänslor av äldre datum utvisar sällan eller aldrig begynnande tendens på oxidering.

– Va … vad betyder det sista du sa?

– Gammal kärlek rostar aldrig.

– Fast jag var elva år, det var snarare en beundran. Jag såg upp till Ludvig och tyckte om att vara tillsammans med honom. Dessutom var han två år äldre och det var spännande.

– Att se upp till någon och tycka om att vara tillsammans är en bra början, sa Sofia. Hur känns det nu då?

– Spännande. Fint. Löftesrikt. Varmt. Tryggt. Som att äntligen komma hem. Det är en massa känslor som dyker upp huller om buller, sa hon och kände hur ansiktet blossade.

Efter samtalet satte Maja sig ner för att stilla sig, fast egentligen ville hon ta alla patienter i famn och dansa runt med dem i väntrummet.

När Margareta såg Ludvig komma ut från sjukhuset tutade hon ända tills han hunnit fram till bilen; småspringande för att få slut på oljudet.

– Det där var i stället för en fanfar, sa hon. Jag ringer Maja i morgon så planerar vi in en kaffestund redan på kvällen – om hon är ledig förstås.

– Hon är ledig. Och upptagen. Vi ska gå på bio.

Margareta slängde sig ännu en gång på signalhornet och tutade upprepade gånger.

Ludvig lät henne hållas. Då kunde hon inte höra hur hårt hans hjärta slog.