Det här skulle inte ha hänt. De planerade motsatsen. Men nu är det ett faktum och Lottie måste ta ett beslut. Hon kan inte längre skjuta det framför sig.
Om du hade varit här, Sarah, hade du hjälpt mig att ta ett beslut. Jag vet att du hade gjort det.
– Bara gör det, Lottie! hade du sagt.
Och precis som alltid hade jag tagit ett djupt andetag och långt inne hittat själsstyrkan jag behövde för att genomföra det jag måste göra. Det är det här som jag saknar allra mest – att inte ha dig, min älskade syster, att anförtro mig åt, du som alltid vägledde mig.
I hela mitt vuxna liv har jag varit usel på att fatta beslut. Antingen har jag låtit ödet eller slumpen avgöra, eller dröjt tills tillfället passerat och jag missat chansen.
Vid de sällsynta tillfällen då jag faktiskt har tagit ett beslut, har resultatet varit katastrofalt.
– Ta Martin, till exempel, viskar jag. Den relationen hade inte slutat bra. Jag kan föreställa mig dig säga:
– Dumsnut! Martin är bra som pojkvän – men ingen att leva lycklig med i resten av livet. Vad tänkte du på?
Men nu skulle du ha gillat läget. Efter en lite taskig start har jag nu träffat John. Och vi är verkligen lyckliga. Du skulle ha gillat honom som svåger, det vet jag. Han har mörkt, lockigt hår, ett charmigt snett leende som lyser upp de mörka ögonen.
– Hjälp mig nu, Sarah, viskar jag. Vad ska jag göra?
Jag sitter i parken mitt emot biblioteket och tittar på änderna som vankar på led framför mig på grusgången. Jag lägger tillbaka min oätna lunchsmörgås i lådan och lutar huvudet i händerna.
Vågar jag följa mitt hjärta? Eller borde jag...?
Det här skulle inte ha hänt. Vi planerade motsatsen, men nu är det ett faktum och jag måste ta ett beslut. För jag kan inte längre skjuta det framför mig.
– Du vet vad jag vill, hade John sagt i går kväll när han höll mig hårt i sin famn. Men det är ditt eget beslut. Du måste känna efter vad du själv vill.
Och hans vänlighet gjorde det bara svårare. Det här är det största beslut jag någonsin kommer att fatta. Och jag måste verkligen göra rätt nu ...
Så jag tänkte att det skulle klarna om jag åkte hem. Till staden där vi vuxit upp, du och jag. För så länge sedan nu ...
– Är du okej med detta? Du är ju fortfarande ... du vet ...
John oroade sig och tassade runt mig i morse, och jag älskar honom för det.
– Jag är okej. Detta känns bra.
– Vill du att jag ska följa med? Jag lovar att inte vara i vägen.
När jag skakade på huvudet frågade han:
– Det har inte med oss att göra, jag menar, om du kanske börjat tvivla...?
Jag stuvade in väskan i bilen och kramade honom.
– Nej, nej, inget sådant. Vi har det ju bra, du och jag. Nej, jag måste bara få lite tid för mig själv.
– Jag förstår... tror jag.
Och jag försökte kyssa bort hans bekymmersrynkor. Men hur berättar man för någon man älskar att man är rädd för att fullfölja något som man vet att han verkligen vill?
För första gången på flera år ler jag vid minnet av dig
Jag kallar min barndomsstad för hemma och på sätt och vis är den också det. Men jag har inte bott här på länge och det var så länge sedan jag var på besök att jag nästan inte hittar.
Kan du fatta – att inte bo här, i vår stad...
Mamma och pappa? Ja, de flyttade närmare oss när John gick in som ägare i det nya företaget, och jag har inte besökt vårt hus eller vår gata på evigheter. Huset var underbart, eller hur? Vårt barndomshem, platsen för våra drömmar, våra minnen.
Nu när jag är här och tänker på det är det märkligt att inte ha hälsat på, för allt som känns värdefullt och som gör mig till den jag är finns här i dessa trånga gränder i staden vid havet.
När jag körde hit och nådde kullens topp ovanför staden bredde hav och horisont ut sig framför mig och jag drog häftigt efter andan. Bakom färjorna som går i skytteltrafik över sundet tronar det vackra vita hotellet, en så välbekant syn.Nej, jag har inte varit här på länge. Jag har inte kunnat, inte förmått ...
Pensionatet som jag bor på ligger i utkanten. Du skulle ha älskat det. Det är litet och familjärt med en gullig trädgård. Jag valde det just med tanke på att det ligger lite avsides eftersom jag inte var säker på hur jag skulle reagera på att komma tillbaka.
Jag tror att du förstår.
Jag vet att jag är mesig, men saker och ting har ju inte förändrats särskilt mycket, eller hur? Att tveka inför detta beslut bevisar att jag fortfarande är den där fegisen, trots att jag verkligen försöker vara modig. Som du ...
På kvällen känns min beslutsångest blytung
Vad ska jag göra?
Jag driver runt på skymningstomma gator, upprörd över moderna staket och fula leverrosa fiskbensmönstrade uppfarter, allt nytt och i bjärt kontrast till de gamla husen. Mina fötter trampar kilometer efter kilometer, trottoar efter trottoar, i ett försök att återta varje liten del av den stad som var vår en gång.
Jag är hemma, jag är här! vill jag skrika och jag vet att du skulle tycka att jag var löjlig.
Plötsligt ler jag vid minnet av dig och det är första gången på åratal.
Vanligtvis rinner tårarna när ditt namn nämns, eller när jag tänker på något du sagt.
Kanske hjälper det att vara här. Jag kan känna förnyad styrka av det välbekanta. Min egen historia sipprar liksom in i mig, tar hand om mig ...
Jag närmar mig Freds Café, det flottiga fiket jag jobbade på som tonåring. Minns du? Jag tjänade sju kronor i timmen och kände mig rik.
– Köp de där stövlarna du vill ha! Kom igen! Bara gör det, tyckte du när jag sa att jag skulle spara min första lön.
– Spara, varför då? Lottie, du är fjorton, inte fyrtio.
Jag vet, du tyckte jag var förnuftig och tråkig. Så jag köpte stövlarna, men sparade nästa lön och vi blev nöjda båda.
Givetvis heter det inte Freds Café längre. Det heter Hong Kong Suey, är en kinesisk takeaway med illa stavad meny som erbjuder “Peckinganka” och “frasiga vårular”.
Ingen älskade dig mer än vad jag gjorde
Jag kikar in över den röda tegelmuren som omgärdar bakgården och ser mig själv som fjortonåring där jag står och spolar ur soptunnorna. Jag slänger med håret och har knallblå mascara, tycker själv att jag är hur tjusig som helst men liknar mest en clown.
– Varför skurar du soptunnor? undrade du förvånat när jag senare berättade vad jag gjort. Det är ju inget servitrisjobb.
– De bad mig och jag ville inte säga nej.
– Det är du i ett nötskal, Lottie. Du gör allt man ber dig om. Du kommer att få problem om du fortsätter så.
Ännu en av dina förutsägelser, på pricken rätt. Jag tänker på Martin igen och hur jag genomförde bröllopet bara för att inte göra andra besvikna.
Jag passerar kinesrestaurangen och rundar hörnet. Och där är det. Paraplyträdet. Som det har vuxit! Och bänken runt stammen är målad i en snygg mörkgrön färg.
Jag hör din röst i mitt huvud. Hur du retar mig, utmanar mig ...
– Bara gör det, Lottie. Klättra lite högre, du vågar!
Du var alltid så modig, åtminstone när jag tvekade. Det där lilla leendet som snabbt for över ditt ansikte och som tydligt signalerade att du inte trodde att jag skulle kunna, inte lika bra som du i alla fall.
Trots att du var två år yngre var du alltid långt före mig i skolarbetet. Du var smart, rolig, finlemmad, allt jag inte var. Alla älskade dig, men ingen, absolut ingen, mer än vad jag gjorde.
Paraplyträdet med sina graciösa grenar liksom tornade upp sig över oss på den tiden, som Mount Everest. Jag kände ett styng av både rädsla och spänning när du övertalade mig att klättra uppåt.
Och jag gjorde det. Jag ville ju inte vara fegisen, den som förstörde allt det roliga och vägrade anta utmaningar.
– Det är bara bra att utmana sina rädslor, Lottie, sa du. Bara gör det!
Men jag var inte övertygad.
Jag korsar gatan – visst var det trafikljus här? – och passerar slaktaren där de där läskiga bröderna jobbade. Nu skyndar jag förbi biblioteket och jag vet att jag närmar mig och försöker låta bli att titta.
På det stället.
Ja, Sarah, du utmanade mig alltid, provocerade, sporrade...
Hemma i radhuset stängde du in mig i förrådet i källaren där spindlarna och dammet och fukten bodde i mörkret.
– Nu ska vi se vem som vågar stanna längst. Ropa på mig när du vill ut, sa du.
Och mörkret la sig över mig som en airbag, tryckte ner mig så att jag knappt kunde andas. Men jag ropade inte, inte förrän jag var säker på att ha slagit ditt rekord. Visst var jag rädd, men jag ville vinna också. Jag darrade, livrädd för alla monster du påstod bodde i källaren.
– Ta det lugnt. Bara gör det, Lottie. De äter barn bara ibland, försäkrade du.
Och sedan, när jag kom ut, hostande och skakande, kramade du mig hårt.
– Det är ju bara en lek, Lottie. Mår du bra? Jag skulle aldrig låta något hemskt hända dig, det vet du ju.
Och jag höll hårt i dig och tänkte att nej, det skulle du ju inte ...
Nu dras mina ögon till piren mitt emot godisaffären nere vid hamnen.
Som vi älskade den där godisaffären! De hade allt! Rad efter rad av godis i plastlådor, pussel, dockor och små flaskor med såpbubblor som aldrig blev till bubblor hur mycket man än blåste och ansträngde sig.
Jag kan höra din röst i kvällsbrisen
Vi tillbringade eoner av tid där, höga på doften av sötsliskiga kemikalier, där vi noga och omsorgsfullt valde för att få bästa möjliga valuta för femman som pappa hade gett oss.
Jag vänder mig bort från godisaffären. Minnena är knivskarpa som citronsurisar och jag kan höra ditt skratt och dörr-klockans pinglande.
Det är piren som drar mig. Jag tittar på den. Det är ett misstag.
Jag ser dig omedelbart. Dina tunna armar som pekar mot himlen. Din spinkiga kropp klädd i den där blekblå baddräkten med en liten volang runt höfterna. Den som aldrig passade mig.
– Kom igen, gör det du för en gångs skull, hetsade jag.
Och efter en sekundsnabb tvekan sa du:
– Okej, jag ska.
Vi fnissade och för ett ögonblick njöt jag av min nya roll som åskådare.
– Kolla nu! Titta på mig, Lottie, skrattade du den där dagen.
Men så, en sekund för sent, insåg jag faran.
– Neeej! skrek jag när färjan på väg att lägga till drev ur kurs och snabbt närmade sig bryggfundamentet.
Men precis som den gången då du försvann inför mina ögon försvinner du nu från min inre scen.
Jag skakar.
– Sarah! Sarah!
De säger att man inte ska återvända, men för mig var det nödvändigt. Du förstår, det förflutna har hindrat mig från att glädjas i nuet. Och framtiden ...Den där dagen när jag till slut lyckades utmana dig, den dagen förlorade vi båda...
Tårarna torkar på mina kinder när jag ställer frågan som behöver ett svar. Jag lutar mig mot muren och viskar:
– Vad ska jag göra, Sarah? Jag är rädd!
Efter det som hände här, ja ... efteråt, kunde jag aldrig utmana mig själv igen. Allt jag gjorde, gjorde jag så säkert som möjligt. På jobbet, i kärleksförhållanden, i livet.
– Inga barn, John, sa jag samma kväll som han friade. Inte efter det som hände med Sarah.
– Det var ett misstag, Lottie, en olycka. Du kan inte låta livet gå dig förbi. Sarah skulle inte vilja det.
– Du har säkert rätt, men jag klarar inte av att mista någon jag älskar igen.
Till slut var vi överens. Det skulle inte bli några barn. Bara vi två. Men ödet grep in och just nu har vi ett val, ett val som bara finns en begränsad tid.
– Så, Sarah, ska jag fullfölja denna graviditet? Eller välja den andra vägen, för min egen sinnesfrids skull?
Jag vet inte hur länge jag står där vid muren i hamnen.
Jag är så nära dig, Sarah, kan höra din röst i kvällsbrisen, känna din hand i min, känna doften av det där jordgubbstuggummit vi gillade.
Och du svarar mig.
Du finns hos mig varje dag
Jag lämnar staden och kör hem.
Du finns inte där längre. Jag vet det. Men du finns hos mig. Varje dag.
John jobbar i trädgården när jag kommer hem.
– Ogräs överallt. Varför kan inte blommorna växa lika starkt?
Han skuggar ögonen med handen och ler mot mig.
– Vet du nu?
Och genom tårarna trevar jag efter hans hand och säger:
– Sarah sa ... skulle ha sagt ... Bara gör det! Så, jag tycker att ... vi ska bara...
Han tar mig i sin famn och kramar mig hårt.
– Tack, Lottie!
Tacka inte mig, vill jag säga. Det är ju dig han ska tacka, Sarah. Min syster som jag en dag ska berätta om för våra tvillingar så de lär känna dig lika väl som om du vore här.
Och om de en dag utmanar varandra att göra våghalsiga saker? Ja, då måste jag helt enkelt lära mig att hantera det, precis som alla andra föräldrar måste.
Tvillingar, Sarah! Vad säger du om det?
Jag hoppas att de kommer att älska varandra lika mycket som vi gjorde.
Tack, Sarah. Tack för att du hjälpte mig att välja rätt.
