Novell: Grannpojken fick henne att våga förändra livet efter mannens svek
Jonas och jag var ute med Sixten. Vi gick genom villakvarteren en grå och regnig dag när vi plötsligt hörde hur någon ropade på oss.
– Var bor ni?
Längre ner utefter gatan, på en liten gräsmatta utanför ett hus, stod en pojke på kanske sjutton år. Han bar tjocka glasögon, stod med armarna hängande utefter sidorna och trots att det var regnigt och kallt var han klädd i enbart en t-shirt och ett par joggingbyxor.
– Var bor ni? skrek han igen.
Min son tittade oroligt på mig och kramade min hand. Jag halade försiktigt in hunden för att ha honom närmare mig.
Jag ville inte skrämma upp någon, varken hunden eller min sexåring, så jag log och fortsatte gå mot ynglingen.
Jag visste inte hur jag skulle svara. Jag ville inte vara oartig eller elak, men vi bodde ensamma nu, jag, min son Jonas och hunden Sixten och jag hade inte för vana att delge främmande människor min adress.
Vi stod nära nu och han glodde på mig genom sina glasögon
Pojken joggade på stället och svängde med armarna.
– Jag heter Gustav och klipper gräs, förkunnade han stolt.
– Gör du? sa jag och kände hur anspänningen släppte i axlarna. Det är ju jättebra.
– Var bor ni? frågade han igen.
Vi stod nära nu och han glodde på mig genom sina glasögon och böjde sig ner för att klappa Sixten.
Jag gjorde en vag gest med armen i riktning mot vårt hus, någon kilometer bort.
– Där borta, sa jag. Men vi har ingen trädgård, tyvärr.
Det var sant. Det första David gjorde när vi flyttade in för sex år sedan var att gräva upp gräsmattan på framsidan av huset och asfaltera ytan, så han kunde parkera sin BMW där.
Allt var hårt och ogästvänligt, lite som David själv, faktiskt
Han tog även bort gräset på baksidan och ersatte det med en terrass av betongplattor, en betonggång och singel så att det skulle vara lätt att sköta. Allt var hårt och ogästvänligt, lite som David själv, faktiskt.
Jag minns att jag då tänkte: Men vårt barn då? Var ska han leka? Han kommer att slå sig om han trillar på de där hårda ytorna. Men jag vågade aldrig protestera. Det som David ville ha, det skaffade sig David.
Nu öppnades dörren i huset bakom pojken och en kvinna ropade på honom. Gustav gav oss ett brett leende och en liten vinkning och så försvann han in i huset
– Vad är det med honom? Varför är han så konstig? Är det synd om honom? viskade Jonas.
Jag drog djupt efter andan. Hur förklarar man för sin sexåring att alla inte är lika – inte lika lyckligt lottade som han är.
En äldre kvinna som stod vid sin grind länge ner på gatan nickade mot Gustavs hus.
– Den där, han är inte riktigt riktig, han. Hans mamma tappade honom i golvet och han for med huvudet före när han var liten, sa hon med ett konspiratoriskt leende.
Min son tittade på mig och var ett enda stort frågetecken. Just då, tack och lov, fick Sixten syn på en kanin och började dra. Vi småsprang förbi kvinnan och ner längs gatan.
Vi fortsatte vår hundpromenad i regnet.
– Är det sant, mamma? Tappade hon honom? Hon skulle varit mer försiktig.
– Det är inte säkert att det stämmer, älskade vän.
Det var inte rätt tillfälle att förklara för Jonas nu. Jag beslöt mig för att göra det senare när jag tänkt igenom hur jag skulle säga.
– Men olyckor kan ju hända, eller hur? insisterade Jonas.
Jag rufsade om honom i håret. Min älskade son hade varit en ”olycka”. Ett misstag, hade David kallat honom när jag förstod att jag var gravid.
Jag hade aldrig inbillat mig att David ville bli far. Barn passade inte in i hans image. Han hade gjort klart för mig från början att han inte ville ha familj. Men sedan, plötsligt, tilltalade tanken på en son hans fåfänga.
För ett par månader sedan lämnade han oss”
Vi tog reda på könet så snart vi kunde få ett ultraljud. Jag andades lättad ut när jag såg Davids förtjusning där han iakttog hur fostret rörde sig på skärmen. Kanske, tänkte jag, kan detta barn rädda oss.
Men det var att hoppas på för mycket. Nyhetens behag varade inte länge, och så fort Jonas lämnade småbarnsfasen och började skolan tappade David än mer intresset för sin son. Och för mig.
För ett par månader sedan lämnade han oss utan att meddela sin nya adress. När chocken lagt sig kände jag mig faktiskt befriad. Dimman lättade. Nu var det bara jag, Jonas och vårt senaste familjetillskott: hunden.
Vi hade blivit erbjudna en rasvalp, men jag föredrog en omplaceringshund. Vi valde Sixten eftersom jag ville göra något för en varelse som också blivit sviken och övergiven. Jag ville ge honom ett kärleksfullt hem.
Några veckor senare träffade vi på Gustav igen och jag frågade honom hur det gick med gräsklippningen.
– Du kan ju sätta upp en lapp i affären, föreslog jag. Göra reklam för dig så att folk vet att du finns.
Att stå vid sin grind och skrika till potentiella kunder var ju inte den optimala marknadsföringen, men det sa jag inte.
Gustav såg lite handfallen ut.
– Jag gjorde ju det. Men lappen trillade ner.
– Du kan sätta upp en ny. Jag kan hjälpa dig om du vill.
Nästa dag skrev jag en kort text till honom och gjorde en liten annons som jag skrev ut.
Jag blev bestört när jag fick höra hur mycket han tog betalt för att klippa gräset.
– Trettio kronor, Gustav! Det är inte mycket. Jag tror att du kan ta mer.
Han flinade.
– Men många säger att om jag gör ett bra jobb får jag en femtiolapp.
Jag nickade. Det var ju smart, förstås.
– Gustav, sa jag några veckor senare. Jag skulle gärna vilja att du kom och klippte vår gräsmatta om ett tag.
Dimman hade definitivt lättat
Hela Gustav sken upp.
– Men mamma, sa Jonas. Vi har ju ingen trädgård och ingen gräsmatta.
– Inte nu, men snart, sa jag.
Jag hade bestämt mig för att återskapa både gräsmattor och rabatter. Ja, att göra om hela trädgården. Jag ville inte längre titta ut på asfalt, sten och betong i svarta och grå nyanser.
Jag ville se buskar, gräs och blommor i klara färger. Jag ville att min son och Sixten skulle ha en säker och vacker plats att leka på.
Dimman hade definitivt lättat. Allt grått skulle bort. Nu var det dags för färg i våra liv.