Novell: Han trodde inte sina ögon – var det verkligen hon som satt mitt emot?

LLennart blänger irriterat på den rutiga skjortan som dottern Lisa hängt på en galge i hallen. Vilket slöseri att slänga ut pengar på kläder. På boendet kan man ha på sig vad som helst, det är ändå ingen som bryr sig. Här är han bara en gammal gubbe med rollator som går mellan sitt rum och matsalen. Det enda som kan räknas som ett nöje är att sitta och titta ut genom fönstret och drömma sig bort.

Lisa kommer förbi lite då och då. Alltid på språng känns det som. Hon babblar på om sitt och vill helst inte lyssna när han berättar om hur eländigt det är att vara på ett sådant här boende.

Visst kan han förstå att det var ohållbart att bo kvar i det stora huset när han fick sjukdomen som satte stopp för hans rörlighet.

Men steget till att bo inkvarterad på ett äldreboende, det var alldeles för stort. Han som var van att gå ut i sin trädgård varje dag och påta i sina blomsterland. Det fanns en spänning i att omsorgsfullt planera vilka växter som skulle starta med att blomma på våren, för att sedan följas upp med de som blommade senare.

Visst, det finns en stor trädgård utanför boendet, men det är inte hans trädgård. Kanske han kunde höra sig för om det gick att hjälpa till där, men det är väl ingen som tror på att en sådan som han kan så mycket om trädgårdsarbete.

Lisa säger att det här är ett av de bästa ställena, men vad vet hon om det? Hon som har ett liv utanför de här väggarna kan inte förstå hur det är att bli fråntagen allt.

När han försöker säga något om att hon och barnen borde komma och hälsa på lite oftare så blir hon irriterad. Enligt henne så har han sällskap dygnet runt på boendet, om han bara lägger manken till.

– Du kan väl sätta dig ute i dagrummet och prata lite med de andra, säger hon åt honom.

En hård knackning hörs på dörren och sedan öppnas den.

– Hallå Lennart, du kommer väl och äter lunch med oss? frågar en av de unga flickorna med hög röst.

Han har inte lagt hennes namn på minnet, men hon är en av dem som bryr sig om honom lite mer och han har accepterat henne. Den sura kvinnan med de nariga händerna som jobbar här på nätterna har han inte mycket till övers för.

– Jo jo, jag kommer, muttrar han.

– I dag får ni kyckling och ris till lunch. Det brukar du tycka om tror jag.

Han håller stadigt i rollatorn och tar några försiktiga steg framåt. Ibland snurrar det till och det händer att han ramlar bakåt. En påminnelse om att sjukdomen finns runt honom som en objuden gäst.

Den unga flickan går ett steg bakom honom och pratar glatt på.

– Vet du Lennart, i dag får du en ny bordsdam. Du har ju haft tomt bredvid dig vid bordet ett tag, men nu ska du få en trevlig dam intill dig. Margareta har precis flyttat in här och ser fram emot att få träffa er andra nu vid lunchen.

Han parkerar rollatorn intill bordet och sätter sig försiktigt ner på stolen. Några av tanterna vid bordet nickar mot honom och han nickar tillbaka. Mittemot honom sitter Gösta som vanligt och tittar rakt fram. Det är sällan han säger något, men ibland ler han lite försiktigt.

Det som bryter rutinen kring måltiden i dag är att bredvid honom sitter nu en dam i rullstol med silvergrått hår. Hon ser glad och trevlig ut. I ögonvrån ser han att hon tittar ingående på honom.

– Nämen, är det inte Lelle? säger hon och böjer sig fram för att fånga hans blick.

Lelle! Det har ingen kallat honom sedan han var ung grabb. Vem är hon? Långsamt vänder han sig mot henne och ser in i ett par grönbruna ögon. De ögonen har han inte glömt trots att det gått många år sedan sist. Kan det verkligen vara hon?

– Maggan? viskar han.

Hennes ansikte spricker upp i ett stort leende och hon klappar förtjust sina händer.

– Jag såg direkt att det var du! Du är precis dig lik, Lelle!

Han stirrar som förtrollad in i hennes ögon. Är det verkligen möjligt att hans ungdoms stora kärlek sitter intill honom, efter så många år? Efter ett helt liv!

Hennes hår är kortklippt och silvergrått, ansiktet är äldre, men när hon ler känner han igen hennes underbara leende. Visst är det hon!

Nu har all aktivitet runt lunchbordet avstannat och alla tittar på paret som uppenbarligen känner varandra sedan tidigare.

– Hoppsan, känner ni varandra? säger en av de anställda glatt.

– Ja det kan man säga, skrattar Maggan. Vi växte upp utanför Tierp och gick i samma klass i några år. Det var en underbar tid. Lelle var en väldigt omtänksam och rolig kille. Snygg som bara den, ja det är han ju fortfarande.

Känslostormen inombords gör att orden stockar sig i halsen och han får inte fram ett ljud.

Runt bordet har klirret av bestick och sorlet av några som småpratar fortsatt, men han hör inte det. Han har förflyttats många år bakåt i tiden och han minns.

Maggan med det långa blonda håret och det klingande skrattet. Hon hade börjat i hans klass när de var i tonåren, och han hade blivit förälskad i henne direkt. Hennes entusiasm och glädje smittade av sig och han tyckte om att vara nära henne.

Han hade aldrig vågat hoppats på att hon skulle bli kär i honom, men på en skoldans lyckades han stamma fram att han tyckte om henne och gärna ville vara tillsammans med henne. Till hans stora förvåning var känslorna besvarade och efter den kvällen blev de ett par.

Han rycks tillbaka till nuet när Maggan lutar sig närmare honom.

– Lelle, vad glad jag blir att se dig. Jag har ofta undrat vad som hände med dig och hur ditt liv blev efter att vi skildes åt. Faktiskt så har jag hoppats på att våra vägar skulle korsas någon gång, och nu sitter vi här, säger hon förtjust.

– Jo, det har ju hänt en del sedan sist, lyckas han få fram.

Personalen lägger upp kyckling och ris på hans tallrik, men han har svårt att koncentrera sig på maten.

Han vill så gärna veta hur hennes liv varit sedan hon lämnade Tierp. Hade hon gift sig, fått barn och hur kommer det sig att hon hamnat här? Frågorna snurrar runt i huvudet på honom, men han får inte fram ett ljud.

Det hade varit ett smärtsamt avsked när Maggan var tvungen att flytta med familjen till södra Sverige. Hon var alldeles för ung att bo kvar själv och hennes föräldrar styrde upp det så att hon skulle studera vidare på någon skola där nedåt landet. Hennes pappa hade varit väldigt sträng och tyckte nog att det var skönt att hon lämnade Lennart på ett betryggande avstånd.

Han kommer ihåg att de skrev brev till varandra ett tag efter flytten, men det rann ut i sanden.

Åren gick och han träffade Anna som blev hans fru. Visst hände det att han tänkte på Maggan någon gång, men livet rullade på och allt var bra fram till dess att Anna fick cancer.

– Vet du, jag var så orolig när min son sa att jag skulle flytta till ett sådant här boende för äldre. Jag har varit änka länge och bott i ett litet trevligt hus nere i Sörmland. Det har gått ganska bra trots att mina ben inte fungerar längre och jag behöver rullstol. Visst blev det lite isolerat när jag inte längre kunde gå ut och in i huset som jag brukade, men det som ställde till det är att jag har börjat bli lite vimsig. Jag minns sådant som hände för länge sedan, men att slå av spisen och låsa dörren kan vara svårt att komma ihåg.

Hon skrattar lite och lägger sin lilla rynkiga hand på hans arm.

– Min son som bor här i närheten övertalade mig att det nog vore bäst att jag fick en lägenhet på ett boende nära honom. Först var jag lite tveksam till att flytta tillbaka till mina gamla hemtrakter. Jag känner ju ingen här mer än sonen och hans familj. Det var så länge sedan jag flyttade härifrån. Men nu känns det som om jag kommit hem på riktigt. Tänk, jag tror det kommer att bli riktigt trevligt.

Inte sedan Anna dog för sju år sedan hade någon beröring av en hand känts så bra som Maggans hand på hans arm.

När Anna gick bort hade Lennart bestämt sig för att inte träffa någon ny kvinna, trots att dottern mer eller mindre tvångsanmält honom till PRO när han blev änkeman. Det kändes bara besvärligt att lära känna någon och egentligen var han inte intresserad av andra människor.

Jo, Lisa och barnbarnen ville han förstås träffa. Men nu törstar han efter att få höra Maggans berättelse. Han vill höra hennes röst och få skratta tillsammans med henne igen.

När de ätit klart dukar personalen av och de andra reser sig upp och går på egen hand eller med personalens hjälp iväg från bordet.

Han samlar mod till sig och vänder sig mot Maggan.

– Jag vill gärna höra lite mer om vad du gjort sedan sist.

– Ja, vi har mycket att ta igen du och jag. Det ser jag verkligen fram emot. Jag har en del fotoalbum från den tiden det begav sig. De ska vi titta igenom någon dag.

Hon vinkar att någon i personalen ska komma och hjälpa henne.

– Kära du, jag tror jag måste vila en liten stund, den här flytten har tagit på mina krafter. Men vi kan väl ses och ta en kopp kaffe ute i dagrummet om ett par timmar?

Han har svårt att släppa henne med blicken. De där grönbruna ögonen väcker något till liv i honom.

– Maggan, jag väntar där på dig.

Har jag väntat ett helt liv kan jag vänta två timmar till, tänker han stilla.

Hon ler och lyfter handen som i en vinkning när hon rullas iväg till sitt rum. Han reser sig och tar ett par stapplande steg mot rollatorn. Den unga flickan sluter upp bredvid honom.

– Jag följer med dig tillbaka till rummet. Du ser lite skakig ut, Lennart.

Han nickar och ler mot flickan. Hon skulle bara veta att något helt fantastiskt just har hänt. Han har träffat någon han trodde att han aldrig mer skulle få se igen.

– Klarar du dig själv nu, eller behöver du hjälp med något? undrar hon vänligt.

– Nej tack, nu klarar jag mig.

När hon stängt dörren efter sig går han fram till den rutiga skjortan som hänger där i hallen. Han stryker varsamt med handen över det mjuka tyget och ler lite grann.

Med steg som känns lite lättare går han in i det stora rummet och sätter sig på sängen. Solen skiner in genom fönstret och den rosa pelargonen som står på fönsterbrädan ser ut att sträcka på sig extra mycket idag.

Ur lådan i sängbordet tar han fram sin mobil och trycker på kortnumret, det enda han har inlagt, och väntar på svar.

Lisa svarar nästan direkt med stressad röst:

– Hej pappa, vad vill du? Jag ska strax iväg på ett möte. Är det något viktigt?

Hans ögon fylls med tårar och han svarar med darrig röst:

– Lisa, tack för skjortan. Jag ska ta på mig den i dag.