Novell: Hon hade kläckt ur sig att hon skulle gifta sig – det fattades bara en man

Sekunden efter att orden hade hoppat ur munnen ångrade hon dem.

Gud, så dumt! Reaktionen uteblev inte heller, hennes väninnor spärrade unisont upp både ögon och munnar. Som fyra förvånade får, tänkte Linnea surt. Mest arg var hon på sig själv, för att hon hade kläckt ur sig något så idiotiskt. Samtidigt kunde hon inte låta bli att skratta för att det blivit så tokigt.

– Ska du gifta dig? ropade de andra i kör. Att du inte har sagt något!

Nu var det för sent att backa ur och ta tillbaka. När man sitter i en grupp av nyfikna kvinnor, som alla har hört uttalandet, är det knappast lönt att försöka låtsas som ingenting. Linnea insåg det mycket väl.

Meningen hade uttalats under ett ögonblicks förvirring. Stavelserna hade formats som ett slags motangrepp för att hävda sig, ett behov att få vara som de andra ... Om hon bara hade kunnat låta orden förbli osagda. Oj, oj, så hårt detta skulle straffa sig!

Borde hon låtsas att hon började bli lite snurrig och hade blandat ihop saker och ting? Så kunde det lätt bli i deras ålder. Tyvärr var det inte sannolikt att de andra damerna skulle gå på det.

– Jag visste inte ens att du träffade någon!

Tonen i Sivs röst lät vass och anklagande. Det måste ha svidit i henne att hon skulle ha missat något så sensationellt.

– Du håller väl knappast reda på vartenda steg jag tar?

Hon kände en viss tillfredsställelsen i mellangärdet när hon såg hur Sivs mun snörptes ihop. Det var inte ofta hon hade fått tillfälle att svara tillbaka på en av Sivs små pikar.

Till en början hade Linnea trivts ypperligt på seniorboendet Vindflöjeln, där hon nu hade bott i närmare ett år. Det hade funnits en längtan i henne efter sällskap och vänskap.

Hennes enda dotter var sedan länge tillbaka bosatt i USA med sin familj och det var allt för sällan de sågs. De två barnbarnen hade Linnea aldrig riktigt lärt känna ordentligt. Visst hade de träffats ett flertal gånger under åren, men det fanns ett känslomässigt avstånd mellan dem.

Barnbarnen hade aldrig ens som små krupit upp i hennes knä och kramats så där som hon hade önskat att de skulle göra. Nu var båda vuxna, läste vid amerikanska universitet och hade ännu mindre tid för sin gamla mormor i Sverige.

Linnea hade läst en annons om Vindflöjeln i lokaltidningen och tyckt att det hade låtit som ett perfekt nästa steg när hon själv insett hur tungt det var att bo ensam i den stora villan.

Trädgården som hon hade älskat i yngre år hade mest känts som ett besvär när hon inte längre hade samma energi.

Det var nästan tio år sedan Lasse gått bort och de senaste åren hade hon ofta känt sig ensam och olustig. Särskilt i höstmörkret, när vinden ven i de gamla lönnarna utanför knuten och hon nervöst hade kikat genom köksfönstret ut på den mörka gårdsplanen. Stod det någon där borta vid grinden?

Vissa kvällar hade hon jagat upp sig själv så till den milda grad att hon skyndat in i sovrummet med en stor kopp varm mjölk med muskotnöt. Först när hon hade låst dörren ordentligt från insidan och krupit ner under täcket med en lättsam bok eller tidning hade hon kunnat komma till ro.

Det första besöket på seniorboendet hade varit så välkomnande. Det var inrymt i två byggnader, låg i anslutning till vårdcentralen och det fanns en bassäng där hon skulle kunna gå på vattengympa.

Pensionärsföreningen brukade arrangera träffar i samlingsrummet på första våningen och det fanns en restaurang där man kunde äta om man inte ville sitta ensam. Linnea skulle kunna överta en liten lägenhet med eget kök på andra våningen och allting var så fräscht och modernt.

Hon var glad över att göra sig av med det stora huset och det hade gått lätt att få det sålt till en småbarnsfamilj, som blivit överlyckliga när de sett alla rum och den generöst tilltagna trädgården.

Det hade inte ens känts svårt att göra sig av med alla överflödiga möbler och saker. Lite som att börja om på nytt vid 70.

Den första veckan hade hon blivit god vän med en grupp damer i samma ålder, några av dem kände hon igen från dansställen i sin ungdom, men de hade aldrig umgåtts tidigare.

Numera träffades de i stort sett varje dag för gemensam lunch följt av eftermiddagsfika och några omgångar plump. Det hade varit trivsamt till en början, men efter en tid började Linnea känna sig utanför, trots att hon blivit välkomnad in i gemenskapen.

De andra hade flera barn, barnbarn och i ett par fall även barnbarnsbarn, som ofta hälsade på. Ett par hade fortfarande sina makar kvar i livet, även om dessa sällan brukade delta vid luncher eller kortpartier.

Även om Linnea trivdes med sällskapet kände hon sig på något vis ännu mer isolerad när hon konstant påmindes om de andras stora familjer, som alla tycktes bo så nära.

De kvällar då ensamheten var som starkast brukade hon ringa till sin dotter, men samtalen blev vanligtvis korta och abrupta. Dottern var en karriärkvinna, med gott om pengar men uppenbarligen ont om tid. Det verkade som att hon oftast var upptagen med något betydligt viktigare än ett samtal från mamma hemma i Sverige.

Linnea brukade känna sig avsnäst när de la på efter några få minuters prat om oväsentligheter. Det var svårt att komma varandra nära i en sådan situation.

Ensamhetskänslan hade föranlett att hon på sistone allt oftare hade börjat tänka att det var på tiden att hon träffade en ny kärlek. Särskilt om kvällarna skulle det vara fint att ha någon att umgås med.

Det fanns en man på tredje våningen som hon tyckte såg rar ut. Han brukade komma ner till restaurangen för lunch och hon såg honom ofta promenera i kvarterets grönområde.

Han hade välvårdat grått hår och var alltid propert klädd. Han verkade vältränad också, hon hade sett honom simma i bassängen när de hade vattengympa i den grundare delen.

Lena hade nämnt i förbifarten att han var en pensionerad polis, hon kände honom visst sedan tidigare.

Främlingen hade installerat sig i Linneas fantasi och det var honom som hon hade haft i tankarna nu på eftermiddagen mitt i ett parti plump då hon hade råkat uttala de ödesdigra orden som hon skulle få äta upp för all framtid.

Giftermål om sex månader, det var inte en lätt önskning att uppfylla när hon inte ens hade en riktig man i sitt liv, bara en fantasigubbe!

Den kvällen var det omöjligt att somna. Linnea tassade runt till långt in på småtimmarna, den stora muggen med varm mjölk till trots. Hur hade hon lyckats ställa till det så dumt för sig själv?

Det låg verkligen inte för henne att ljuga, men ändå hade det där fåniga uttalandet hoppat groda ur munnen. Som hon skämdes nu. Samtidigt gick det inte att ta tillbaka, för det skulle vara hundra gånger värre.

Linnea kunde föreställa sig Sivs ansikte om hon skulle behöva erkänna sin lögn. Det var absolut uteslutet. I så fall vore det bättre att säga att den blivande maken helt oväntat hade fått en hjärtinfarkt och avlidit. Men det gick förstås inte heller, för tänk om någon skulle vilja följa med på begravningen.

Hon skulle kunna upptäcka att hennes tillkommande hade varit otrogen. Väninnorna skulle ha förståelse för att bröllopet i så fall blev inställt. Det vore nog det bästa.

Linnea somnade till slut, om än inte helt nöjd med lösningen på problemet hon själv hade dragit på sig.

Morgonen därpå sov hon längre än vanligt och hade egentligen inte lust att gå ut, men hon ville köpa morgontidningen. Det brukade hon unna sig när hon kände för en riktigt lång frukost.

Hon rörde ihop en sats med scones och gräddade dem medan kaffet bryggdes. Lägenheten doftade härligt när hon låste och skyndade ner till den lilla kiosken som fanns på bottenvåningen.

På vägen tillbaka ställde hon sig vid hissen. Det var visserligen bara två våningar, men nu orkade hon inte med trappstegen. Precis när hissdörren gled upp kom någon i kapp henne bakifrån.

Generat insåg hon att det var den pensionerade polisen, han som spökade runt i hennes fantasi och fick henne att säga så dumma saker.

Han såg frågande på henne.

– Tvåan, mumlade hon.

Hon tyckte sig ana ett leende i mannens mungipa. Nåväl, själv bodde han på tredje våningen och skulle mycket väl också kunna ta trappan, om det nu var så att det roade honom att hon av ren lathet tog hissen i stället för att gå.

Han tryckte på båda knapparna, dörren gled igen och hissen gav sig uppåt. Men bara för ett kort ögonblick innan den plötsligt stannade med ett ryck, samtidigt som lampan slocknade.

– Strömavbrott, konstaterade mannen.

Linnea kände sig med ens lite skakig i benen. Strömavbrott! Hur länge kunde ett sådant hålla på? Hon svalde. Var det höjden av otur att fastna i en hiss med just den man som hon så ofta hade dagdrömt om på sistone? Eller ... var det rena turen?

– Jag heter Linnea, sa hon. I fall att vi blir kvar här ett tag.

– Roffe, hej.

Det var inte särskilt mörkt i hissen, den hade stannat mellan det första och andra våningsplanet och genom den översta delen av det smala fönstret i hissdörren kunde de titta ut på hennes våning.

Efter att ha stått och väntat en bra stund slog de sig ner på golvet. Linnea undrade om hon någonsin skulle kunna ta sig upp därifrån, men det fick bli ett senare bekymmer.

Det kändes som om de tillbringade en oändlig tid tillsammans i det minimala utrymmet. Om det hela hade varit en scen ur någon av de romantiska filmer som Linnea tyckte så mycket om, skulle den säkert ha slutat med att de blev förälskade. När deras läppar möttes i en omvälvande kyss skulle hissen plötsligt och oväntat ha fortsatt sin färd.

I verkligheten insåg hon dessvärre att Roffe var en otroligt självsäker och lite påflugen typ, som redan hade börjat gå henne på nerverna. Var det den här mannen som hon hade gått och dagdrömt om i flera veckors tid så fick det hädanefter vara slut med fantasierna!

Det var med lättnad hon såg lampan slås på och kände hur hissen fortsatte uppåt. Det välbekanta plinget när den stannade fick henne att ta sig upp från golvet som en elitgymnast.

Aldrig i livet att Roffe skulle ha fått dra upp henne. Hon behövde ingenting mer från honom, inte ens en hjälpande hand.

– Du ... började Roffe säga, men Linnea hade redan klivit ut.

– Hej då! ropade hon bara.

Med en tacksam suck såg hon dörren stängas och hissen fortsätta uppåt. Tur att de inte bodde på samma våning, då hade hon väl aldrig blivit av med honom.

Framme vid sin lägenhet insåg hon att den hemstickade koftan hängde kvar på ledräcket inne i hissen. I fickan på den låg nycklarna.

Hon lutade trött huvudet mot dörren. Det sista hon ville var att upptäcka att Roffe hade tagit med koftan in till sig. Han skulle nog envisas med att bjuda på kaffe om hon gick dit för att hämta den.

– Ursäkta, hördes en vänlig röst. Mår du inte bra?

Det var Karl, hennes närmaste granne. Han verkade bekymrad över hennes uppenbara nöd.Linnea förklarade att hon hade fastnat i hissen under strömavbrottet och sedan glömt kvar sin kofta med nycklarna i fickan.

Karl var med ens försvunnen från hennes sida. Förvånat såg hon honom trycka på knappen vid hissen.

– Den hänger kvar! ropade han och kom fram till henne med ett stort leende. Han var rar, det hade hon alltid tyckt.

För andra gången på kort tid hoppade ett oväntat uttalande ur munnen på Linnea.

– Vill du följa med in på frukost? Jag har bakat scones, men de är nog tyvärr ganska kalla vid det här laget.

Karl sken upp och Linnea insåg att den här gången hade hon faktiskt menat vad hon sa. Det skulle bli riktigt trevligt att bjuda in honom. Han var så charmig och lättpratad att Linnea kände att hon vågade avslöja sitt fåniga klavertramp om det påhittade bröllopet.

Karl skrattade hjärtligt och sa att han också brukade köra med en uppdiktad romans inför männen som han spelade poker med på torsdagarna.

– Inte vill man framstå som en ensam gubbe utan familj när man kan ha en fantasikvinna att skryta om när det behövs.

Det småskrattade Linnea åt medan hon förberedde en ny omgång kaffe.

När Karl gick hem till sitt många timmar senare blev hon stående i sin lilla hall med ett leende på läpparna. Läppar som fortfarande brände heta efter hans snabba kyss, som kanske skulle ha verkat vänskaplig, men hade känts betydligt mer intensiv än så.

Sex månader var visserligen kort om tid, men vad som i går hade verkat som en ren omöjlighet låg plötsligt inom möjlighetens gränser.