Novell: Hjortronjakten eskalerade snabbt – lämnade sin bror ensam i skogen
Jag ringde upp min bror för att försäkra mig om att det var klockan nio vi bestämt.
– Visst sa vi nio i morrn bitti?
– Just det, fick jag till svar.
– Efter korsningen, invid myren?
– Precis. Sen får vi väl klafsa några hundra meter ut, dit där det brukar växa som bäst.
– Fint, då säger vi så. Hej hej.
Jag la på och gick till sängs men sov mycket dåligt. Hade föredragit att vara ensam på myren, så att jag kunde göra allt i min egen takt. Men nu var det bestämt att vi skulle plocka hjortron tillsammans, äta prickigkorvmackor och dricka kaffe.
På morgonen klockan sju försökte jag hitta på ett skäl till att ringa och fråga vad han hade för sig.
– Har du en kåsa över? Jag kan inte hitta min, sa jag.
– Jodå, det ligger en extra i bilen.
– Jaså den ligger i bilen redan, konstaterade jag.
– Jo.
– Har du redan hunnit lägga dit den?
– Ja, det har jag.
– Du är tidigt ute …
– Ja, jag vaknade redan klockan sex.
– Men du har väl inte åkt iväg redan? frågade jag.
– Alltså, jag sov inget vidare och tänkte att jag kan lika gärna åka ut och rekognoscera lite grand.
Det var allt jag behövde veta. Han hade alltså redan börjat. Säkert hade han fått en liter.
Jag klädde mig raskt, struntade i både frukost och matsäck, rivstartade bilen och for iväg, körde ut i skogen, kom till korsningen där vi skulle träffas, klev ur bilen och kisade utåt myren.
Men oj oj oj, nu har du väl ställt till det för dig
Jojomänsan, långt därute stod han framåtlutad över en tuva och plockade så det stod härliga till. Efter en rask promenad över sumpmarken kom jag fram till min bror.
– Du har redan kommit en bit på vägen, sa jag och sneglade över kanten på hans hink.
– Nja, så mycket är det väl inte. Plockade bara några rödingar som ska få eftermogna. Du kommer snart ikapp.
Avsaknaden av hjortron gav mig fantomsmärtor. Bärbegäret var svåruthärdligt.
Nu fanns två möjligheter. Antingen höll vi samman och då skulle förutsättningarna bli rättvisa. Hittade den ene guld, kunde den andre dra nytta av upptäckten. Alternativet var att plocka sig iväg åt olika håll. Eventuella fynd tillföll då oavkortat upphittaren.
Det senare var ett högt spel, ty den ene kunde vid dagens slut ha några ynka skruttbär skramlandes på hinkens botten, medan den andre kunde göra sig en hel årsranson hjortronlikör.
Som läget nu var hade jag inget val. Min bror hade ett försprång som omöjligen kunde inhämtas om vi gick sida vid sida och bevakade varandras rörelsemönster och synfält.
Jag plockade mig bort i en annan riktning, runt en ås så att vi inte längre hade ögonkontakt. Fortsatte sedan vidare längs kanten på myren.
I min längtan efter en plats där hjortronen stod som korn på nyskördad majskolv sökte jag mig hela tiden vidare och lämnade åtskilliga ställen där det växte hyggligt fast halvglest. Det var slarvigt och hafsigt.
Så hörde jag min bror ropa från långt avstånd.
– Hjälp!
Nu har björnen tagit honom, tänkte jag först – utan att riktigt veta om jag var lättad eller förfärad – men insåg omedelbart att jag tagit miste. Någon dödskamp var det inte fråga om, det hördes på hojtandet.
Jag gick i riktning mot ropen, men utan att stressa. Uppe på åsen ställde jag mig bakom en sten och kikade omärkligt fram. Där nere på myren såg jag min bror som gått ned sig i myren. Ena benet var ordentligt nedsjunket och han fäktade med sina armar.
– Jag sitter fast! vrålade han om och om igen som ett mantra med flackande blick.
Jag övervägde mina handlingsalternativ. Givetvis kunde jag hjälpa honom. Men så hade han ju stuckit ut i förväg. Lugnade han bara ned sig, skulle han inte sjunka djupare.
Det var det ju inte mer än rätt.
Så fann jag till slut en riktig guldåder! Efter två timmar återvände jag med hinken full av blöta och tunga hjortron.
Min bror var vid det laget ordentligt nedborrad i mossen, nästan ned till midjan.
Tystnat hade han gjort för länge sen.
– Men oj oj oj, nu har du väl ställt till det för dig, sa jag. Du kunde väl i vart fall ha ropat …
Jag ryckte och slet men han verkade alldeles apatisk. Myren erbjöd dessutom ett rejält motstånd. Den sög och sörplade för att svälja sitt byte, men i mig hade surmarken mött sin överman.
Du är väl en riktig skitstövel!
Tillbaka vid bilen ställde jag ned min hink på marken, öppnade bagageluckan och tog fram en skitig träningsoverall som jag räckte åt honom.
– Se nu till att få torra kläder på dig.
Min bror bytte om och plockade fram termos, kåsor och prickigkorvmackor.
– Jag tänkte på en sak, sa han efter en stund.
– Jaha, sa jag och tuggade.
– Ska vi inte dela lika? Det är väl inte mer än rätt, när det nu blev som det blev. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov, så att säga.
Jag slutade genast tugga.
– Vi ska så fan heller!
Min bror eskalerade.
– Du är väl en riktig skitstövel!
Jag öppnade bildörren, satte mig i förarsätet, vred på tändningen och lade i backen. Nu skulle jag hem.
En lätt duns märktes samt ett lite krasande ljud.
Jag vevade ned fönsterrutan och kikade över axeln. Där låg hinken överkörd och mina mosade hjortron hade blandats upp med grus och gegga.
– Om vi skulle ta och dela lika ändå, sa jag och nickade åt min brors halvfulla hink med halvmogna hjortron.
