Novell: Hon förlorade ett barn – vet inte om hon vågar försöka igen

Johan kramar min hand när vi sätter oss i planet. Vi är på väg till Spanien och planet fylls med semestrande familjer. Folk står i gången och stuvar in sitt handbagage ovanför sätena. Det är skratt och prat och en känsla av förväntan i luften.

– Jag är inte så säker på att jag kan klara det här, viskar jag och skakar på huvudet.

En flygvärdinna går förbi för att kolla säkerhets­bältena och ger mig ett lugnande leende. Hon tror säkert att jag är flygrädd. Och jag är rädd. Men inte för att flyga.

– Kom ihåg, säger Johan och lutar sig mot mig, om du ändrar dig när vi kommer fram så kopplar vi bara av som på en semesterresa. Barcelona är fint så här års, okej?

Jag nickar. Alla våra vänner tror att vi åker på semester, att vi vill tillbringa tid i solen tillsammans för att slutligen lägga de senaste åren bakom oss och komma vidare. Vi skulle kunna komma hem och inte säga något och ingen ­skulle undra eller tycka det var konstigt. Jag drar ett djup andetag. Ja, så gör vi.

När vi väl är i luften, tappar vi plötsligt höjd för att sedan stiga igen. Ett litet barn bakom oss börjar skrika. Johan rynkar pannan och vill kalla på flygvärdinnan.

Jag hindrar honom.

– Vad gör du?

– Jag tänkte fråga om vi kan byta platser.

– Var inte fånig. Planet är nästan fullt. Det finns inga platser att välja på. Och dessutom sitter det barn överallt.

Jag ler och klappar honom på armen. Han tänker på mig, vill inte att jag ska bli upprörd.

Johan ryker på axlarna och himlar med ögonen när barnet bakom skriker ännu högre.

Kaptenens lugnande stämma hörs i högtalaren.

– Mina damer och herrar, vi ber om ursäkt för luftgroparna men vi passerar nu genom lite sämre väder. Men snart skingras molnen och vi slipper turbulensen.

Och så blir det.

Sedan sätter sig en kvinna med ett litet barn i sätet bredvid mitt på andra sidan mittgången. Hon sitter med pojken i knäet och han vänder på huvudet och tittar på mig. Smärtan är snabb och skoningslös.

– Vill du byta plats med mig, frågar Johan men jag skakar på huvudet och resten av flygresan tittar jag på dem.

Kvinnan är ung – mycket yngre är jag – och hennes barn måste vara runt året, samma ålder som Martin skulle varit i nu. Pojken är klädd i en blå t-shirt och jeans, har blonda ­korkskruvslockar och röda kinder. Och han sitter med perfekt rak rygg som bebisar gör. Jag älskar det.

Han jollrar och skrattar mot sin mamma. Han har två små tänder fram. Han klappar i händerna och vinkar åt sin mamma – och åt mig – med båda händerna, som en liten superstar. Jag ler och vinkar tillbaka.

När vi landat släpper mannen framför oss artigt fram mig och jag går nerför gången, förbi kabinpersonalen vid dörren och ut på trappan, långt före Johan. Spaniens varma sol kysser mitt ansikte och jag sluter ­ögonen. Solen är balsam för själen.

Vid foten av trappan kämpar den unga kvinna med en sittvagn. Hon försöker fälla upp den men det är svårt med en gråtande ettåring på armen.

– Jag hjälper dig, säger jag.

Hon ler.

– Det är snällt men det är lättare om jag gör det. Den här vagnen är en mardröm att fälla upp. Men kan du hålla min pojke så är jag tacksam.

Och så plötsligt är han där i mina armar, varm och tung, och tittar på mig med stora tårfyllda ögon. Ja, jag vet allt om tårar tänker jag och ler mot honom.

Efter varje misslyckad IVF-behandling har jag gråtit. Och sedan, när jag till slut blev gravid, trodde jag att tårarnas tid var över.

Detta är första gången jag håller en bebis sedan Martin föddes. De lät mig hålla honom några minuter. Han var varm och jag kunde låtsas att han fortfarande fanns hos oss. Att han skulle växa till en sådan här liten slingrande ettåring – knubbig och full av liv.

Människor i min närhet gjorde allt för att jag skulle slippa bli upprörd. Om någon på jobbet fick barn, undvek mina kolleger att låta mig skriva på grattiskortet. Jag vet ju att det var av omtänksamhet, men att hålla mig utanför hjälper mig inte.

Sådär, den unga kvinnan har fått ordning på vagnen och sträcker sig efter sitt barn. Jag lämnar över honom försiktigt och vi ler mot varandra. Pojken har slutat att gråta.

– Du är en naturbegåvning, säger hon i förmodan att jag inte har några barn själv. Och det har jag ju inte. Inte nu längre. Inte än.

Hon tackar mig, spänner fast sitt barn i vagnen och ger sig av över asfalten mot ­terminalen.

Johan dyker upp med våra väskor och ­tittar från sittvagnen till mig.

– Är du okej? frågar han oroligt och jag ler på riktigt för första gången på månader. Jag känner mig lite skakig men någonting i mig har läkt.

– Jag mår bra, säger jag. Jag är redo för ett nytt försök.

Johan kysser mig försiktigt på kinden. Vi har ett möte inbokat på en äggdonations­klinik. Det är förmodligen vår sista chans.

– Är du säker?

Jag nickar.

– Det känns som om molnen äntligen har skingrats.

Dottern ger henne svaret hon väntat på

novellerHon tvivlar på om hon varit en bra mamma