Dörren öppnades. Märta hann aldrig göra korstecknet, som hon brukade när hon var upprörd. Två poliser kom in med hennes son mellan sig. Vad hade hänt?
Märta satte på radion i köket just som en nyhetssändning började. Nyhetsuppläsaren började med alla eländen i världen. Krig, krig och krig… Vad var det för mening med alla dessa strider? De drabbade ju främst oskyldiga individer.
Därefter fortsatte nyhetsuppläsaren med inrikesnyheter: En misstänkt för mordbrand, bilstölder och inbrott både här och där. Men så hörde Märta något som fick henne att lyssna extra uppmärksamt: Ett överfall på en äldre kvinna i samhället där hon bodde.
Bevare mig väl, tänkte Märta. Här har det ju redan inträffat tre överfall på två månader! Vad var det för liga som försökte utrota alla damer som nått pensionsåldern?
– Inte klokt, suckade Märta och stängde av radion. Hörde du, Rune? sa hon vänd mot sonen som var på besök och satt vid köksbordet och läste dagstidningen.
– Jo, jag hörde. Konstigt att de inte kan få tag på ligisterna. Det lär ju inte vara direkt mörkt när överfallen sker, muttrade han bakom tidningen.
– Vid skymningen har det säkert varit, svarade Märta och lät blicken leta sig ut genom fönstret.
Träden var nästan helt avlövade. Det var höst. Skymningen kom tidigt på eftermiddagarna.
Rune sänkte tidningen och såg på modern.
– Det verkar som om det i första hand är äldre damer som rånarna ger sig på, sa han, och de är ju inte så ofta ute på kvällar och nätter. Om det är dessa som rånarna föredrar, så är det kanske inte så konstigt att överfallen sker på eftermiddagen. Eller vad säger du?
Märta mumlade något ohörbart medan hon grep en plåt med bullar och satte in den i ugnen. Sedan rätade hon på sig, strök händerna över sitt förkläde och vände sig mot sonen:
– Givetvis är det på eftermiddagen som vi ger oss ut. De flesta har väl saker som måste göras hemma först, innan man tar en promenad till affären och bankomaten, fnös hon och började strö pärlsocker över en ny omgång bullar.
Stämningen bland de äldre i samhället började bli uppskruvad, hade hon märkt. Många av dem som hade söner eller döttrar, bad dem att hämta ut pengar istället. En del beställde varor från affären och fick det hemkört, för att slippa gå ut själva. På så vis uppstod en ofrivillig isolering bland de äldre. Det var inte alls bra.
– De kvinnor som blivit attackerade har stött sig på en rollator eller gått med käpp, sa Märta. Det verkar som om gärningsmännen väljer ut dem som har svårast att försvara sig.
– Så kan det nog vara. Dumt att ge sig på berg om det finns småsten, vet du väl. Det är klart att det är lättare att slå ner någon som redan har svårt att stå på benen. Men det är så lågt, så fräckt, sa Rune.
– Nuförtiden drar jag mig verkligen för att gå utom dörren, sa Märta och plockade de färdiggräddade kanelbullarna från plåten. Jag törs knappt ta ut pengar längre.
– Det skulle vara skottpengar på sådana uslingar som ger sig på gammalt folk, sa Rune och slängde tidningen ifrån sig. När får du din pension införd på kontot?
– I går, svarade Märta. Men jag har några hundra kvar hemma, så jag är inte i behov av att ta ut riktigt än.
– Jag kan åta mig att ta ut pengar åt dig innan jag åker tillbaka hem, om du betror mig att handha din bankomatkod, menar jag.
– Ja, kära barn, det är klart jag gör! Det vore faktiskt hyggligt av dig om du ville ta ut några tusen. Då klarar jag mig kanske tills du kommer nästa gång.
Hon log mot sin son.
– Men nu när vi har nybakade kanelbullar ska vi väl ha en kaffetår? sa hon och satte igång bryggaren.
– Ja, det ska bli gott, sa Rune och ställde fram koppar medan Märta la upp ett berg av varma bullar på brödfatet.
När de druckit kaffet såg Märta länge på sin son och sa till sist:
– Jag har ingen rätt att lägga mig i, men nog är det väl dags att du klipper dig. Hästsvans är inget som klär dig direkt… Jag tycker faktiskt att det klär damer bättre…
Rune hissade på ögonbrynen, log mot modern och sa:
– Jaså, det säger du? Bra! Då vet jag vad jag ska göra. Tack för idén och tack för fikastunden. Nu ämnar jag låna ditt badrum, fortsatte han. Jag ska tvätta håret.
– Nu? Ja, ja, sa Märta.
– Får jag låna din hårfön?
– Tja, det går väl bra, den ligger i skåpet i badrummet.
Märta tog tag om bordshörnet och reste sig upp. Hon bar de använda kopparna till diskbänken och började lägga ner bullarna i påsar för att frysa in.
Du ser ut som ett fruntimmer med den där frisyren
När Rune kom tillbaka ryckte hon förskräckt till.
– Men Rune…! Så där kan du ju inte visa dig ute! Du ser ut som ett fruntimmer med den där uppblåsta frisyren, anmärkte hon.
– Perfekt, svarade sonen. Har du lite smink som jag kan få använda?
– Smink? Smink använder väl inte karlar? Fast du har ju bott i Stockholm ett tag, förstås. Det gör de kanske där, sa hon och hämtade sin necessär.
– Ta vad du behöver.
Rune log och såg lurig ut.
När Märta var klar med bullinfrysningen slängde hon en blick på sonen.
– Så där ska du ju inte göra, sa hon. Du ska mörka upp ögonbrynen, inte dölja dem. Och läppstiftet är på tok för skarpt. Du ser minst tjugo år äldre ut.
– Jättebra, sa Rune. Då behöver jag bara låna en långkjol också.
– Är det någon maskerad du ska ut på, eller?
Han svarade inte, utan kom med en ny fråga:
– Du har en inte hatt också någonstans?
– Hatt? Jovisst, flera stycken, men inte ska du väl ha hatt? Du kommer du att se ut som en tant. Bli utskrattad.
Rune bara ryckte nonchalant på axlarna.
– En sista fråga, sa Rune när han klämt ner Märtas bästa hatt över sin voluminösa frisyr. Får jag möjligen låna din käpp? Den kan vara bra att ha när man tar ut pengar i en bankomat så här sent på eftermiddagen.
Märta bara stirrade på honom.
– Lilla mamma, du har inte alls förstått. Jag behöver en gammal handväska också. Och jag kommer göra om samma omsorgsfulla makeover varje eftermiddag. Ända tills jag får tag i de där som rånar gammalt folk!
Märta gick baklänges medan hon gjorde korstecknet och sjönk ner på en köksstol.
– Snälla du, det förbjuder jag dig, sa hon. Det är alldeles för riskabelt. Det är ett jobb för poliser, inte vanligt folk.
– Jag har svart bälte i karate, så jag bör klara mig, sa Rune.
Därefter slängde han på sig sin trenchcoat och tog ett stadigt tag om den bruna käppen och försvann ut i skumrasket. Dörren for igen med en smäll.
Märta tittade efter sonen genom fönstret.
– Den där pojken skulle sökt in till Dramaten…
Märta rös till när hon såg hur Rune linkade iväg längs gatan. Måtte inte någon ge sig på honom, så han råkar riktigt illa ut, tänkte hon.
Hon tog stickkorgen och satte sig framför den öppna spisen. Klockan tickade, och Märta väntade utan att det kom någon hemvändande son. Det hade redan blivit mörkt. Vad hade hänt med Rune?
Just då hörde hon sirener. Ljudet skar ända in i märgen. Bara det inte var Rune som råkat illa ut…
Efter en stund hörde hon röster. Dörren öppnades och in kom Rune i sällskap av ett par poliser. Märta hann aldrig göra korstecknet som hon brukade när hon var upprörd.
Rune hade ett blodigt förband runt huvudet och en av poliserna höll i käppen.
– Gud sig förbarme! ropade Märta.
– Ingen fara med den här tanten, svarade en av poliserna. Det är en klok och företagsam son ni har. Han har brottat ner två huvförsedda rånare. När vi kom till platsen var det bara för oss att sätta på handklovar och gripa dem.
– Ja, det var bra jobbat, sa den andre polisen och dunkade Rune i ryggen.
Runes skada var inte så allvarlig. En rispa bara. För Rune var ung, frisk och stark, samt vig som en katt. Och som han själv sagt: Han hade svart bälte i karate.
