Novell: Hon väljer mellan landet och storstan – oväntade mötet får henne att bestämma sig

Ann-Marie irrade med blicken när hon kom ut i ankomsthallen på flygplatsen. Det var många människor som väntade på de anländande resenärerna. Hon spanade ­efter sin dotter Lotta och barnbarnen.

Så fick hon syn på dem. De stod längst fram med en skylt föreställande ett hus med en flaggstång, en stor sol uppe i hörnet och några figurer som visade människor, en hund och en tupp. Sara och Emma, 8 och 10 år gamla, hade målat skylten och det var så gulligt att några glädjetårar bröt fram i Ann-Maries ögon.

Lotta vinkade och Ann-Marie störtade fram och omfamnade dem. En stund senare, när de alla satt i bilen, var stämningen uppsluppen.

– Du ska se så fint vi bor, mormor, sa Emma. Ett jättefint hus och vi har hönor! Fast bären är inte mogna än, men snart. Och där finns en sjö!

Lotta, hennes man Pelle och flickorna hade nyligen flyttat ut på landet och Ann-Marie hade varit rädd att det var en nyck de skulle få ­ångra. Att flytta ut så där, långt från både affärer, jobb och skolor, tyckte hon var lite djärvt.

– Sluta oroa dig, mamma, hade Lotta, som var bibliotekarie, sagt när de talat i telefon. Vi har bara tre mil till jobbet och Pelle kan samåka till banken med en granne. Tänk på hur bra det är för barn att växa upp på landet, med djur och natur och öppna landskap. Du borde oroa dig för dig själv i stället. Har du bestämt hur du ska göra?

Nej, Ann-Marie hade inte bestämt sig. Fem år tidigare, när hon och Lottas pappa skildes som vänner, hade hon hoppat av jobbet som lärare. Tack vare sina språk­kunskaper hade hon fått arbete som rese­ledare vid spanska Medelhavskusten. Det hade varit skönt att bearbeta situationen på avstånd, bryta upp och börja om på nytt.

Men om några månader skulle hon fylla 65 och stod nu inför valet att bo kvar i Barcelona eller flytta tillbaka till Sverige. Hon trivdes bra i Spanien och som pensionär skulle hon för­foga över sin tid och kunna besöka barnbarnen flera gånger om året, trots avståndet.

Å andra sidan lockade Sverige och att ha flickorna i närheten. Lotta hade föreslagit att hon skulle göra upp en lista med plus och minus kring vad som var bra med att flytta till Sverige och vad som gjorde att hon ­hellre ville bo i Spanien. Ann-Marie tyckte att det lät som en bra idé.

De körde förbi åkrar och gröna landskap, rullade höbalar och en gammal väderkvarn.

– Nu är vi framme, sa Lotta och väckte Ann-Marie ur hennes tankar.

Bilen svängde in på en uppfartsväg kantad av björkar, och for förbi en bondgård med gult boningshus och röd ladugård.

I slutet av vägen några hundra meter senare dök ett rött hus med vita knutar upp. Lotta hade berättat att de köpt det av en man som hette Anders som ägde bondgården. Hans mamma hade bott där innan hon dog ett år tidigare.

– Åh, så fint! utbrast Ann-Marie. Det är precis som Bullerbyn.

– Inte sant? Kanske du kan sluta oroa dig nu, mamma?

Det första flickorna pekade på när de klev ur bilen var en flock bruna hönor anförda av en magnifik brunglänsande tupp.

– Vi har tio hönor, sa Emma. Vi har köpt dem av Anders. Alla heter Agda för att de är så lika, fast mamma säger att hon kan skilja på dem. I alla fall på Agda nummer ett. Hon smiter ibland tillbaka till Anders så vi får hämta henne. Men vi får massor av ägg från hönorna.

Inne i huset smälte Ann-Marie inför dess charm. Mest gillade hon köket, ett stort bondkök med ljusblå skåpsluckor och en vedspis med tillhörande bakugn bakom en svart gjutjärnslucka i väggen ovanför spisen. På kökssoffan låg en brunrandig katt som bidrog till hemtrevnaden.

Lite senare på dagen tog Ann-­Marie en promenad. Det var en ljum kväll med hög, klar luft som bar ett slags förväntan. Ann-­Marie kände en oförklarlig upprymdhet. Hon hade ytterligare två veckor framför sig här på denna vackra plats. All tvekan hon haft inför Lottas och Pelles val att ­flytta ut på landet hade släppt. De var ­vuxna och mogna och visste vad de gjorde.

Ann-Marie tänkte gå ner till sjön och stigen dit ledde förbi bondgården. När hon just passerade ladugården hörde hon korna råma. Det var ett tryggt och hemtrevligt ljud. Hon älskade kor, de hade så kloka ögon. Hon funderade på om hon skulle våga gå in i ladugården genom den dörr som stod halvöppen.

Innan hon beslutat sig kom det en liten kattunge utspringande. Den var grå och vit och alldeles bedårande söt. Hon gissade ungens ålder till bara några månader. När hon böjde sig ner och sträckte fram handen kom den glatt fram till henne. Ann-Marie jollrade och gullade och kände sig nästan generad när hon hörde en röst från dörren:

– Där har vi ju Putte. Jag letade efter ­honom, han ska få mat.

Ann-Marie vände sig mot rösten och såg en lång kraftig man med kortsnaggat silvergrått hår. Han hade väderbiten hy och var klädd i en grön overall. Ann-Marie gissade hans ålder till drygt 60.

– Han är underbar. Synd att du kom, för jag hade tänkt stjäla med honom hem, ­skojade Ann-Marie.

– Då var det tur att jag kom, kontrade mannen. Är det du som är Lottas mamma? Jag hörde att du skulle komma på besök. Jag ­heter Anders.

Anders sträckte fram handen för att hälsa och Ann-Marie mottog ett fast och tryggt handslag. Hon kände sig fånigt osäker och ville ha något att säga, och fick ur sig:

– Och du är ägaren till gården här förstår jag? Har du hand om allt själv?

– Nja, det är inte så farligt. Jag har bara 40 mjölkkor men desto fler ungdjur, och dem är det inte så mycket jobb med. Ibland har jag avbytare som hjälper mig.

Ann-Marie ville veta om ­Anders var gift eller inte. Som om han läst hennes tankar sa han:

– Man vänjer sig, min fru gick bort i en bilolycka för tio år sedan. Vi hade tyvärr inga barn. Det är därför jag tycker att det är så ­roligt att Lotta och hennes familj flyttat hit. Lite liv och rörelse.

Ann-Marie lämnade över ­Putte till Anders och fortsatte ner mot sjön. Det blev bara bättre och bättre, tyckte hon. Vid sjökanten fanns en liten sandstrand, där det skulle bli fint att bada till sommaren.

På tillbakavägen blev hon lätt besviken över att Anders inte syntes till. Men när hon kom tillbaka till familjen hade Pelle kommit hem från jobbet. Ann-Marie hade alltid gillat sin svärson, en lugn och stabil man.

Efter kvällsmaten ville flickorna att Ann-Marie skulle följa med ut och stänga in hönorna i deras hus för natten.

– Annars kan räven komma och ta dem, sa Sara.

Det lilla hönshuset var inrymt i en del av ett uthus. Ann-Marie följde med flickorna in. Hönorna satt på sina pinnar med tuppen i högsta majestät. Båda flickorna räknade högt för sig själva till nio.

– Nedrans också, bara nio, sa Emma. Nu har Agda nummer ett rymt till Anders igen. Då får mamma gå och hämta henne.

Lotta suckade uppgivet när de kom in i köket. Hon stod med en bröddeg och Pelle erbjöd sig att hämta Agda. Men då sa Ann-­Marie, utan att tänka sig för:

– Jag kan hämta henne. Hur gör jag?

– Vi brukar ta henne i kattens transport­låda. Men du kan också bara bära henne.

Ann-Marie hade aldrig i hela sitt liv burit en höna. Hon tog därför den stora lådan med gallerdörr.

När hon kom ner till Anders syntes han inte till någonstans. Hon knackade på dörren till boningshuset och väntade. ­Anders öppnade klädd i jeans och t-shirt och nyduschat vått hår. Lille Putte passade på att springa ut mellan Anders ben och Ann-­Marie böjde sig ner och tog upp honom.

– Jag skulle hämta en förrymd höna, sa Ann-Marie och borrade näsan i Puttes mjuka päls.

Anders skrattade.

– Nu igen, den där hönan är omöjlig. Jag vet var hon är, i mitt hönshus. Jag följer med dig. Som Anders sagt återfann de hönan bland de hönor som satt uppradade i Anders hönshus. Agda nummer ett flaxade lite men lät sig infångas och låsas in i lådan, där hon la sig till rätta.

– Får jag bjuda på en öl? frågade Anders. Agda sitter ju bra där en stund till.

Anders hade en inglasad balkong åt söder och Ann-Marie satt med Putte i knät och pratade och skrattade. Det hon tänkt skulle bli en kvart blev snabbt en och en halv timme.

– Jag måste gå hem nu. Hej då, lille ­Putte, sa hon och överlämnade motvilligt katt­ungen till Anders.

– Det var trevligt att prata lite.

– Ja, det var det, sa Ann-Marie och mötte Anders blick aningen för länge.

Hans ögon var ovanligt blå.

När hon kom hem sa Lotta, som just tagit ut två brödkakor ur ugnen:

– Jag blev nästan orolig. Vad har du gjort? Hittade ni inte Agda nummer ett?

– Jodå, jag släppte in henne i hönshuset. Men Anders och jag pratade lite …

– Lite …? Ah, mamma … Erkänn! Visst är han trevlig?

– Struntprat, sa Ann-Marie. Nu tänkte jag läsa för flickorna för det är hög tid att de går och lägger sig.

Men den kvällen kunde Ann-Marie inte släppa vare sig Lottas ord om att Anders var trevlig eller den konstiga känsla hon hade inom sig. Hon kunde inte förklara den – om det var längtan eller glädje eller vad det var.

Hon hade fullt upp hela nästa dag med att leka med flickorna och laga mat. På kvällen hade Lotta och Pelle bjudit in Anders.

Ann-Marie tyckte att Lotta tittade lite menande på Pelle när hon efter maten bad att han skulle följa med henne ut i köket och diska.

Anders satt kvar och frågade om ­Ann-Maries liv i Spanien och hon berättade om sitt vankelmod – stanna kvar eller flytta tillbaka till Sverige.

– Nu bor jag mitt i en stad. Det har sina fördelar, men jag kan till exempel inte ha katt, för jag kan inte binda mig vid en katt när jag åker till Sverige ibland. Och att ha familjen i närheten vore också skönt. Jag får göra en sådan där lista med plus och minus, för- och nackdelar.

Just då kom Lotta och Pelle tillbaka från köket och mer blev inte sagt om saken.

Dagen efter, när Ann-Marie var på väg till hönshuset med flickorna, fick hon se ­Anders komma gående på vägen. Han bar på ­något. När han kom närmare såg hon att det var den förrymda hönan han höll i högerarmen. Under vänster arm hade han en låda.

– Tack för i går, sa Anders och släppte ­leende ner Agda nummer ett.

Hon flaxade iväg till sin flock, där tuppen gol några gånger som för att bestraffa hennes olydnad. Anders fortsatte:

– Jag tog med mig något till er, flickor.

Han tog upp två lördagsgodispåsar ur lådan och gav dem var sin. Emma och Sara tog emot påsarna och kom faktiskt ihåg att tacka. Sedan sprang de in för att visa Lotta och Pelle vad de fått. Anders såg lite blygt och tvekande på Ann-Marie. Sedan var det som om han tog mod till sig och sa:

– Ja, du ska väl också ha något … Du får ta det lite försiktigt så att du inte tappar ­honom nu.

Och så fick Ann-Marie Putte i händerna. Han började genast spinna när han kom i Ann-Maries famn.

– Åh, jag vet inte vad jag ska säga, var allt hon kunde komma på.

– Du behöver inte säga något. Jag tänkte att eftersom du är så förtjust i Putte så … ja, han kan ju vara hos dig när du kommer hit, och bo hos mig däremellan. Så hade jag tänkt mig. Om du vill alltså?

Ann-Marie mötte Anders blyga men varma blick. Nu hade hon ytterligare en sak att skriva upp på plussidan. En ganska så viktig sak.

Hon reste till Aten för att förlova sig...

novellerMannen på färjan väcker hennes intresse