Novell: När hon såg sin man på gatan förstod hon att något måste göras

Men Klara, för guds skull. Sitt ner i fem minuter, bad Alex.

Jag virvlade runt i köket, stoppade armarna i jackan, stoppade brödskivor i rosten och kollade mejl på mobilen, på samma gång.

– Du stressar så du blir suddig, påpekade min man och när jag inte svarade ­fortsatte han:

– Jag vill prata med dig.

Han lät utmattad som om han bestigit världens högsta berg, men allt han gjort var att sitta vid köksbordet och fösa en hög frukostflingor runt på tallriken.

– Jag hinner inte prata, sa jag. Jag ­måste till jobbet.

Jag försökte hålla en neutral ton. Om jag lät vass på rösten skulle Alex ta åt sig och jag skulle få dåligt samvete. Jag var nämligen den som jobbade för brödfödan.

– Du kanske skulle organisera din tid bättre.

Det kom spontant och jag tittade upp från min mobil för att kolla om han kanske skämtade, men han var allvarlig. Och detta kom från mannen som, när han jobbade, jagade runt i huset på jakt efter sina nycklar eller sin mobil eller bestämde sig för att byta skjorta i sista minuten och därför nästan alltid var försenad.

Vilket inte var en tillgång när företaget han arbetade på skulle omorganisera och började göra sig av med folk. Inte för att han var orolig.

– Jag hittar snart ett nytt jobb, ett bättre, sa han glatt. IT-konsulter behövs överallt.

Uppenbarligen gjorde det inte det. Detta hände för åtta månader sedan och på sista tiden hade han slutat försöka, ja han klädde inte ens på sig ordentligt. Ibland när jag kom hem hade han ännu inte duschat, medan jag jobbade övertid för att vi inte skulle behöva ta av våra sparpengar som vi skrapat ihop de senaste åren.

– Vad sägs om att ta sparpengarna och göra en karriärpaus? hade han föreslagit för några månader sedan. Vi har jobbat så mycket så länge och det skulle kännas skönt att göra något annat, kanske resa någonstans bara du och jag.

Jag stirrade på honom.

– Resa?

Han hade lika gärna kunnat föreslå en resa till Mars.

– Du kanske har glömt att vi har ett lån att betala av på, att vi letar efter ett större hus och att vi planerar att skaffa barn? sa jag och liksom bockade av punkterna i luften.

Han hade anklagat mig för att blunda för att han faktiskt aldrig gillat sitt IT-jobb och att han mycket hellre skulle vilja jobba som trädgårdsmästare.

– Det finns kurser på universitet som jag hade tänkt anmäla mig till.

– Jag är inte heller särskilt förtjust i mitt jobb, hade jag gormat, rasande över att min man förvandlats till oigenkännlighet.

Det var inte den mannen jag förälskat mig i.

– Vi måste tänka i ett större perspektiv, tänka på framtiden Alex, försökte jag.

Han såg plötsligt äldre ut.

– Jaha, och tänk om jag inte gillar det större perspektivet då. Tänk om det blivit otydligt för mig och jag bara kan se det lilla, hade han börjat och jag kvävde en suck och bad honom sätta fart och söka nya jobb, annars skulle vi få ställa in den i och för sig billiga stugsemester som jag bokat tidigt på året innan priserna steg.

– Bra, hade han sagt. Jag hatar stug­semestrar.

Tillbaka i nuet sa jag:

– Jag har inte tid med detta.

Jag beslöt mig för att inte låtsas om hans kommentar med att organisera min tid. Jag hade inga som helst problem med tiden. Det var Alex som kunde sitta en hel dag och bläddra i trädgårdsböcker. Eller förlora sig i trädgårdsarbete, låta köket gro igen och dammsugaren samla damm.

– Klara, vänta! sa han och försökte ta min hand när jag gick förbi, men jag skyndade ut till bilen och hoppades att han inte skulle se mina tårar.

När jag kört ut på vägen in mot stan och fastnat i rusningstrafiken slog det mig att det ju var vägarbete på gång lite längre fram. Jag kunde inte röra mig ur fläcken och skulle bli ordentligt försenad. Tio minuter senare stod jag kvar på samma ställe och ringde min chef.

– Ingen fara Klara, sa hon vänligt och tårarna steg på nytt i ögonen. Du har jobbat så hårt den senaste tiden. Varför inte ta en ledig dag och tillbringa den med din man?

Jag lutade mig bakåt, masserade ­tinningarna och kände hur axlarna sjönk. Det var evigheter sedan jag hade en ledig dag. Men hur skulle jag kunna tillbringa den med Alex? Jag som rasande rusat ut ur huset.

En låt om en man som inte längre visste vem han var hördes på radion och jag tänkte på Alex vid köksbordet klädd i sin slitna t-shirt, den han bar som en snuttefilt, och med mörka skuggor under ögonen.

– Vad har du att bekymra dig för? frågade jag honom nyligen, irriterad över hans sömnproblem när det var jag som var stressad på jobbet och som oroade mig över ekonomin, medan han gick hemma och lallade hela dagarna.

Jag skämdes när jag påminde mig om hur spydig jag varit och hur jag marscherat ut innan han hann svara. Jag hade helt enkelt varit rädd för vad han skulle säga.

Jag stängde radion och vevade ner rutan. Det var en underbar dag, soligt och hög, klar luft. En perfekt dag att sitta med en kopp kaffe på altanen och se ut över vår fina, lilla trädgård. Jag fick erkänna att Alex gjort underverk med den sedan han blev av med jobbet.

Det började krypa i mig. Han hade aldrig tänkt sig att bli långvarig inom IT. Alex ville vistas utomhus, men jag hade menat att trädgård bara var en hobby och att det var viktigt med ett säkert jobb med hyfsad inkomst och han hade hållit med mig. Hade han hållit med bara för att göra mig nöjd?

Bilisterna framför och bakom mig började bli otåliga, tutade och ropade genom nervevade fönster.

Jag sneglade i backspegeln och fick syn på en figur som stretade längs trottoaren. Hans hukande, håglösa hållning stod i kontrast mot den snygga, ljusa klädseln. Hela hans gestalt uttryckte hopplöshet.

Han såg ut som Alex skulle kunna se ut om några år, med grånande hår, början till skägg och med ett slags trötthet osande ur porerna. En man knäckt av att sitta inlåst på kontor hela dagarna, en man med ett eländigt, enahanda liv och en fru som inte stöttade honom. En man vars hopp om en annan tillvaro snabbt ebbade ut.

Så insåg jag att det faktiskt var Alex! Min Alex med all världens bekymmer på sina axlar. Jag stack ut huvudet genom rutan.

– Alex!

Han tittade upp och tog på sig en ansträngt glad min. Jag ville gråta. Han ­korsade gatan och kom fram till bilen.

– Jag trodde att du var på jobbet vid det här laget, sa han men insåg sedan att jag satt fast i en bilkö.

– Vart ska du? frågade jag med skakig röst.

Plötsligt såg jag den gamle Alex för mitt inre. Hans som i början av vårt äktenskap, hade fart och svikt i stegen, han som pratade på om ditt och datt och som alltid hade nära till skratt. Jag kunde inte minnas när jag senast hört honom skratta.

– Min gamla chef ringde. De har fått ett stort kontrakt och han erbjöd mig mitt gamla jobb.

När jag inte sa något fortsatte han.

– Som du förstår tackade jag ja.

Ännu en förvirrad paus.

– Jag hade tänkt överraska dig ...

Han såg förväntansfull ut, väntade på förtjusta rop från mig, men jag var som förlamad.

– Hoppa in i bilen, sa jag.

Bilkön hade börjat röra på sig och Alex satte sig i passagerarsätet.

– Jag kan ta bussen, sa han tvekande. Du kommer för sent till jobbet.

– Jag har tagit ledigt i dag sa jag och en min av glad förvåning förvandlade min man till den gamle Alex.

Jag startade bilen och gjorde helt om.

– Vart ska vi? frågade Alex skrattande och med ett ljus i ögonen jag inte sett på åratal.

– Till universitetet, sa jag bestämt. För att kolla om man fortfarande kan anmäla sig till trädgårdsmästarkursen.

– Klara, är du säker?

– Jag är övertygad.

Vi skulle få vända på slantarna ännu ett tag framöver, men när Alex log kände jag mig som världens rikaste kvinna.