Novell: Hon trodde det var ett misstag – men natten i stugan blev en vändpunkt

Det kom så plötsligt. Det var därför hon blev rädd. Solen hade lyst över syrenhäcken och rhododendronbusken hela dagen. Riddarsporren i rabatten längs grusgången hade stolt sträckt sig mot den lika blå himlen och praktlysingen hade framgångsrikt tävlat med solen med sin klargula färg.

Och så plötsligt hade det blivit mörkt. Nåväl, skymning först. Men sedan mörkt. Beckmörkt.

– Det är ju augusti, snälla du, sa hennes faster Gunhild när Lotta ringde henne efter kvällskaffet. Dagarna är ju kortare nu. Men visst är det härligt där ute!

Det kunde hon ju inte förneka. Även om hon bara varit där en dag. Mycket härligare än hon mindes det från de få besök hon och föräldrarna gjort där under åren. Få, eftersom hon då bott i andra änden av landet. Inte som nu, när hennes arbete fört henne till fasterns hemstad.

– Och så är du van vid stan, där det inte finns någon riktig natt, fortsatte Gunhild. Gatlyktor överallt. Det är konstigt att småfåglarna kan sova där.

Stan. Längtan tillbaka dit vällde över Lotta där hon satt och såg ut i beckmörkret.

Hon hade gjort ett idiotiskt misstag, som trott att hon skulle kunna bo här i en hel månad, medan hennes hyresvärd lät reparera skadorna i hennes lägenhet som hennes granne ovanför orsakat genom sin felinstallerade diskmaskin. Men hennes faster hade tyckt att det var en lysande idé.

– Du har ju alltid pratat om att köpa en sommarstuga! Nu när jag blivit sambo med Ove och inte behöver min stuga vore det ju idealiskt om du köpte den. Priset kommer vi alltid överens om. I den här landsändan är husen inte dyra.

Det hade låtit perfekt. Hon kände sig ofta instängd i sin stadslägenhet. Nu kunde hon provbo i Gunhilds stuga, eftersom hennes semester börjat precis när hennes lägenhet blivit obeboelig. Men mest av allt hade hon velat säga som det var till sin faster:

– Jag trodde nätterna var ljusa hela sommaren. Det här mörkret klarar jag inte av.

”Klara av” lät ju mindre genant än att säga som det var, att hon blev så otroligt mörkrädd här ute bland träden. Men varför skulle inte hon kunna bo här, när hennes faster sommartid alltid bott där till långt in i september? Och var skulle hon annars bo nu?

Förresten var det illa nog att hon snart måste säga till sin faster att hon inte ville köpa stugan. Gunhild hade ju hoppats att stugan skulle stanna i släkten. Och då hade hon också ibland kunna bli bjuden hit ut på en kopp kaffe i trädgården.

– Natten är inte farlig, ­Lotta, småskrattade Gunhild i luren. Nattetid är ju allting precis som på dagen, även om solen gått och lagt sig.

Lotta försökte ta till sig orden medan hon gick omkring i stugan och undvek att se ut genom fönstret, där mörkret nu var kompakt. Dagen hade varit helt underbar. Hon hade tagit en skogspromenad, njutit av stillheten, suset av vinden i träden, doften av fuktig mossa, småfågelkvittret, humlornas dans i solen och skvalpandet från sjön intill.

Både lunch och middag hade hon ätit vid det rangliga trädgårdsbordet och till och med tagit en tupplur i hängmattan. Augustivärmen hade varit precis lagom, inte tryckande som under högsommaren, och samtidigt var höstregnen långt borta. Men det doftade redan ljuvligt av äpplena i träden och humlor surrade runt i blomrabatterna.

Någon gång när hon var barn hade hennes faster berättat om humlan:

– Det påstås att den har alldeles för små vingar till sin stora kropp för att kunna flyga. Men det vet inte humlan om, så hon flyger ändå.

Hon borde strunta i att hon var för mörkrädd för att bo här nu när höstmörkret började närma sig. I stället borde hon göra det ändå. För hon älskade ju både stugan, trädgården och omgivningarna.

Hon var mitt i sina tankar om humlor och höstmörker när det bankade på dörren. Hennes hjärta flög upp i halsgropen. Sedan drog hon ett djupt andetag och gick och öppnade.

– Och vem är du?

Mannen som granskade henne med rynkad panna var gammal, vilket lugnade henne lite. Ingen ung ligist som skulle bakbinda och råna henne.

– Lotta. Gunhilds brorsdotter.

– På så sätt.

Sedan vände han sig om, utan att förklara sig, och travade tillbaka ut i mörkret. Hennes hand darrade när hon låste dörren efter honom. Var han trots allt en inbrottstjuv som trott att stugan stod tom nu och någon bara glömt ljuset på?

Hon låste både ytterdörren och köksingången med båda låsen och drog sedan ner rullgardinerna för varje fönster. Det kändes lite tryggare.

Sedan ringde hon tre väninnor, i tur och ordning, för att tiden skulle gå tills hon kunde gå och lägga sig. När hon efteråt ändå var tillräckligt obehaglig till mods för att inte kunna sova hittade hon en bok på Gunhilds nattduksbord och började läsa den.

Hon hade knappt hunnit ner på första sidan när det skrapade på dörren. Hon låg kvar i sängen, stel som en pinne. Var det mannen som var tillbaka, nu med inbrottsverktyg? Sovrummet vette ju mot träden och sänglampans ljus syntes säkert inte ut på grund av den mörka rullgardinen. Efter en stund upphörde krafsandet. Kanske var det bara någon gren från äppelträdet som slog mot dörren?

Men just som hon bestämt sig för att allt var lugnt återkom ljudet. Nu måste hon ta tag i det. Hur rädd hon än var. Väl framme vid ytterdörren tyckte hon sig höra ett gnyende. Var det ett djur? Ett skadat djur? Det var ett djur. Men skadat var det inte. När hon öppnade dörren gläfste hunden till och skuttade snabbt in i köket.

En herrelös hund? Men sådana fanns ju inte. Den här såg dessutom både välnärd och prydlig ut. Inte var den heller skygg. Och ett halsband hade den också. Hon försökte läsa vad som stod på det.

– Bosse?

Hunden satte sig ner och såg vänligt på henne. Så den hette alltså Bosse, eftersom den lystrade till namnet. Klockan närmade sig midnatt. Vad kunde hon göra nu? Det var ju ingen nödsituation att en hund dök upp vid ens dörr. Dessutom älskade hon hundar sedan barndomen, då familjen haft flera.

– Varsågod, Bosse.

Hunden drack girigt ur vattenskålen hon ställde fram och satte sig sedan och stirrade uppfordrande på henne. En stund senare hade en köttbullsförpackning gått åt och hunden la sig nöjt till rätta på kökssoffan.

– Då säger vi väl det, sa hon och klappade den. Du får stanna i natt så får vi ta reda på var du bor i morgon.

När hon återvände till sängen följde Bosse efter. Vant hoppade han upp i fotändan och somnade nästan direkt. Hon hade inte hjärta att puffa ner honom på golvet. Dessutom kändes det väldigt tryggt att ha en hund i huset och faktiskt somnade hon nästan direkt. När hon sedan vaknade av en våt nos i ansiktet visade väckarklockans urtavla på 01.15.

– Vad vill du, Bosse?

Det var en klok hund, för han skuttade direkt ner från sängen och iväg till ytterdörren.

– Glömde du att gå på toaletten innan du hälsade på? suckade hon.

Hon stod tvekande vid ­ytterdörren ett bra tag. Det var mitt i natten och augustimörkret låg som en svart filt där ute. Men hunden behövde ut, inte tu tal om det. Hon drog på sig stövlar och ­kappa och låste upp dörren. Men då ryggade hunden tillbaka och la sig med ett ­bekymrat drag i ansiktet på trasmattan.

– Men du behövde ju gå ut?

Han såg ängslig ut och gnällde lite. Och plötsligt förstod hon. Bosse var mörkrädd! Precis som hon! Efter många om och men, plus en tänd lampa på farstubron, fick hon Bosse att uträtta sina toalettbestyr en bit ner i trädgården. Sedan kom han rusande tillbaka uppför trappan, in i stugan och tillbaka till sängen.

– Om du lovar att lyssna ska jag berätta för dig om humlan, mumlade hon gäspande. Så du förstår att man kan göra allt man bestämmer sig för. Som att övervinna sin mörkrädsla. Och mörkret är inte alls farligt. Nattetid är ju allting precis som på dagen, även om solen gått och lagt sig.

Precis som tidigare somnade hon direkt och när hon vaknade av Bosses nos mot kinden lyste morgonsolen in mellan gliporna i rullgardinen.

Morgonen var helt underbar. Himlen var lika lysande blå som dagen innan, solen lika ljuvligt varm, fågelkvittret lika bedövande och grönskan överallt lika lummig och ­doftande. Men den var ännu trevligare än gårdagens morgon, när hon kommit till ­stugan och ätit frukost på farstutrappan. För nu var de två vid frukosten, hon och ­Bosse. Efter frukosten verkade dock Bosse lite orolig. Var det för att någon närmade sig stugan där borta på grusvägen? Han satt helt stilla med spetsade öron.

– Bosse?!

Mannen som ropat stod nere vid grinden och nu satte hunden av ner mot honom och de förenades i en stor kram.

– Han knackade på i går kväll, sa ­Lotta, när mannen kopplat hunden och öppnat grinden.

– Min farfar hade hand om honom några dagar eftersom jag var bortrest, och i går försvann han, fick jag veta. Du har kanske sett hans stuga, precis invid den gamla nedlagda banvallen? sa mannen.

Lotta såg fundersamt på honom.

– Nej, men din farfar … han är möjligen inte lite tystlåten av sig?

Mannen skrattade.

– Det låter som om du har träffat honom.

Någon ropade på honom nerifrån vägen. Förmodligen hans farfar.

– Det är bäst jag går, log han. Men tack för att du tog hand om Bosse!

Det kändes lite tomt när Bosse och hans husse, som ­visat sig heta Axel, försvann nerför vägen och hon tänkte mycket på de två under ­dagen. Förmodligen skulle de inte ses igen.

Men på eftermiddagen dök de upp igen, båda två, Axel med en picknickkorg.

– Ett litet tack från ­Bosse. Och en ursäkt. Han var väldigt god vän med Gunhild och brukade ofta hälsa på henne. Det var nog därför han kom hit när han smet iväg från farfar och sedan ville avbryta sin skogsutflykt.

De fick en lång pratstund på farstutrappan, så lång att hans picknickkorg kunde avätas som middag vid det rangliga trädgårdsbordet. Då hade hon berättat om hans farfars besök kvällen innan och ­Bosses mörkrädsla.

– Jag vet, suckade han. Jag håller på att försöka träna bort det hos honom. Vi tar det lite i taget, som veterinären rådde oss.

– Det kommer nog att gå bra, sa hon. Det är inte lätt att vara mörkrädd.

Han såg på henne och hon insåg att han förstod att hon inte bara pratade om Bosse.

– Men själv sov jag som en stock i natt, log hon. Det var precis som om min mörkrädsla försvann för att jag måste få Bosse att glömma sin. Och så är det ju det där med humlor.

– Humlor?

Så berättade hon om hur det påstods att humlor klarade det omöjliga enbart genom sin beslutsamhet, och han skrattade.

– Men du kan få låna ­Bosse någon natt om den kommer tillbaka, mörkrädslan. Jag tillbringar ibland några dagar hos min farfar, hjälper honom hugga ved och reparera stugan.

– Tack, men jag ska nog i stället göra som humlan. Fast ni får gärna titta in hit ändå, om ni har vägarna förbi, du och Bosse.

Axel såg på trädgårdsbordet.

– Jag kan komma förbi och fixa till det här bordet ­redan i morgon, så det inte rasar i backen. Som tack för din gästfrihet när det gäller Bosse.

Picknickkorgen hade innehållit så många läckerheter att den räckte mer än väl som tack, men det behövde hon ju inte påpeka. Hon ville så gärna träffa Bosse igen. Och väldigt gärna även hans trevliga husse …