Den oväntade gåvan blev pricken över i vid kvällens middagsbjudning. Maten smakade utsökt och gästerna hade trevligt. Allt avlöpte helt perfekt, tills …
Det ringde på dörren. Vem kunde det vara? Karin suckade. Hon hade verkligen inte tid med några oväntade besök i dag när hela dagen skulle gå åt till att förbereda kvällens festmiddag. Det var inte ofta hon lagade kalasmat åt tio personer, men nu kunde hon och Peter inte undvika längre att bjuda igen.
De hade varit bjudna hos alla de fyra gästparen och hos några till och med flera gånger. Peter arbetade som vanligt och skulle komma hem strax innan gästerna anlände. Barnen hade redan gått till sina kusiner där de skulle övernatta.
Den enda Karin hade till sin hjälp var Hanne, den tyska au pair-flickan. Men så mycket hjälp var det verkligen inte, tänkte Karin dystert.
– Hanne, var snäll och gå och öppna dörren, sa Karin.
Efter att hon upprepat orden långsamt och pekat mot hallen masade sig Hanne iväg. Karin kastade en blick i kokboken och fortsatte vispa grädde. Chokladmoussen verkade i alla fall ha blivit lyckad.
Hon hörde dörren öppnas och stängas och strax var Hanne tillbaka med en korg överfull med olika svampar.
– Det var grannen, sa Hanne. Fin blandsvamp! Gåva!
Karin tittade tveksamt i korgen. Några kantareller kände hon igen och … var det karljohan? Hon var väldigt dålig på svamp. Men det var ju ändå väldigt snällt av Britta och Johan. Hon visste att de älskade att vara ute i skogen och plocka svamp och antagligen hade de väl frysen full vid det här laget. De hade sagt att det var ett väldigt bra svampår.
Hon bestämde sig. Till oxfilén hade hon tänkt göra bearnaisesås men nu skulle hon göra en god svampstuvning i stället. Det var ju minst lika exklusivt och man behövde inte vara nervös för att såsen skulle skära sig.
Efter att ha satt Hanne i arbete med att skala potatis tog hon itu med svampen. Det var fina exemplar utan maskangrepp. Britta och Johan hade säkert grovrensat direkt i skogen. Karin tittade i kokboken.
Efter att ha fräst svampen i smör med lite lök saltade hon och pepprade och öste på grädde och lite soja. Hon lät grytan stå och puttra. Stuvningen skulle tydligen bli bäst om den fick tid på sig.
Karin gick in i matsalen och dukade. När hon var klar tittade hon belåtet på det festvackra bordet. Hon såg på klockan. Nu måste hon skynda sig att byta om!
Ger du hunden av gästernas mat?
Tillbaka i köket såg hon till sin förvåning hur Hanne satt på huk bredvid Putte, den lilla pudeln, som belåtet slickade i sig en stor portion svampstuvning.
– Vad gör du? utbrast Karin. Ger du hunden av gästernas mat?
– Alltid bra veta om svamp inte giftig, svarade Hanne. Om hund mår frisk, gästerna mår frisk!
– Hm, sa Karin.
Det kanske låg något i det även om hon lika lite önskade Putte något illa som gästerna.
– Tack ska du ha för hjälpen, Hanne. Nu behöver du bara gå ut med Putte en liten sväng senare, annars är du ledig.
Peter kom hem, Karin satte på sig den nya blå klänningen, gästerna anlände. Efter att ha småpratat lite över en drink i vardagsrummet gick man in i matsalen. Karin tände ljusen och glasen och silvret glittrade i ljusskenet.
Peter öppnade vinflaskorna. Efter den lilla förrätten bestående av räktoast började Karin äntligen slappna av och njuta av kvällen.
Det här gick ju riktigt bra! Hastigt dukade hon ut de tomma assietterna och bar in potatis och sallad och till slut det stora fatet med skivad oxfilé under generöst med svampstuvning.
Hon hade provsmakat och den var verkligen jättegod. Och Putte hade verkat lika pigg och glad som vanligt och allt var alltså perfekt.
Gästerna lät sig väl smaka. Peter fyllde på rödvinsglasen och stämningen steg och steg. Alla ville ha en extra portion. De berömde maten och inte minst svampstuvningen. Det var inte var dag man fick äta riktig skogssvamp, kommenterade de.
Då knackade det försynt på dörren. Karin reste sig och öppnade. Utanför stod Hanne med uppspärrade ögon.
– Vad är det Hanne? frågade Karin.
– Putte, Putte, snyftade flickan.
– Vad är det med Putte? flämtade Karin, hon anade det värsta.
– Putte sjuk. Han hos veterinären.
Hela rummet snurrade. Vad skulle hon göra? Deras närmsta granne på ena sidan var Britta och Johan men på andra sidan bodde en veterinär. Han hade en liten klinik hemma i villan. Hanne hade flera gånger varit med när Karin besökt honom när det varit något litet bekymmer med Putte.
Så bestämde hon sig. Hur gräsligt det än var måste hon naturligtvis tala om för gästerna hur det låg till. Karin stängde dörren och harklade sig. Gästerna tittade upp och tystnade. Skulle deras värdinna hålla tal?
– Jag är så oerhört ledsen, började Karin. Vår hund åt av svampstuvningen tidigare i dag och verkade hur pigg som helst. Men nu hör jag av vår au pair att han har insjuknat och måst föras till veterinär. Så jag tror tyvärr att vi allihop måste uppsöka sjukhus!
Först var det helt tyst. Ingen sa något. De tittade med avsmak på resterna av maten på tallrikarna som de för en liten stund sedan hade lovordat så väldigt. Så pratade alla på en gång. Skulle de kalla på ambulanser? Eller räckte det med taxi? Alla hade ju druckit vin så ingen kunde köra själv.
Är han inte matförgiftad?
Så ringde det på dörren. Karin rusade ut och öppnade. Utanför stod Viktor, deras veterinärgranne – med Putte i famnen och ett stort leende på läpparna. Hur kunde han vara så glad? Putte var väl döende?
Och borde han inte ha förts vidare till djursjukhuset? Så tittade hon lite närmare på Putte och såg att han hade ett stort vitt bandage om ena framtassen.
– Här har ni er lilla Putte tillbaka, sa Viktor. När Hanne var ute med honom trampade han på någon glasbit och skadade tassen, lite grann, inget farligt, men det var ändå klokt av henne att genast komma till mig.
– Vad! utbrast Karin. Är han inte matförgiftad?
– Matförgiftad? Nej absolut inte! Han fick lite att äta inne hos oss och han verkade ha en glupande aptit och inte några problem på det området.
Karin sjönk ner på en stol. Efter att ha tackat Viktor om och om igen och kramat Putte gick hon tillbaka till sina gäster med det lugnande beskedet att de inte behövde skaffa sjukhustransport.
Chokladmoussen smakade mycket gott och Karin tänkte att hon skulle gå över till Britta och Johan i morgon med en stor blombukett som tack för att de gett henne läcker blandsvamp – och ingen giftsvamp!
