Även om det var kräftornas kväll så var smårätterna nog så viktiga. Marita hade mycket att stå i – allt måste vara perfekt. Men vart hade hennes fantastiska girlang tagit vägen? Och vad var det med grannarna?
Bordet stod dukat och klart en vecka innan. Tio kuvert. Prydligt och fint.
– Det var väl lite väl tidigt, hade John tyckt när han sett det.
– Vi använder ju aldrig matrummet ändå, sa Marita. Och med bordet färdigdukat kan jag koncentrera mig helt på maten nu den kommande veckan.
– Maten? Kräftpaketen ligger ju redan i frysen?
Typiskt John. Ett kräftkalas skulle ju byggas upp! Men det förstod inte han sig på. Först välkomstskålen på uteplatsen med små goda munsbitar till, sorlet, de förtjusta utropen, någon som bad om receptet.
Sedan skulle de gå in, dörren till matrummet slås upp och där skulle smårätterna trona på bordet, den ena godare än den andra. Kanske en väl tilltagen skaldjurspaj också för att höja förväntningarna inför det som komma skulle.
Och sedan – paradrätten! Hennes stora vackra glasfat på fot, där kräftorna skulle ligga på rad runt om, i flera våningar, tills de bildade en lysande röd pyramid. Och så dillkronorna instoppade med jämna mellanrum i kräftpyramiden och den allra största och vackraste dillkronan som ett utropstecken högst upp.
Nu, kvällen före kräftkalaset, var gästerna inbjudna sedan två veckor och de läckra smårätterna stod färdiga i kylen.
– Vilka är det som kommer? undrade John.
– Våra närmaste grannar, så klart. De som alltid kommer!
Nåja, så klart var det väl inte. Det var ju hela tre år sedan som hon senast agerat god granne och bjudit in till kräftskiva. Året innan hade hon brutit armen, augusti dessförinnan var det John som hamnat på sjukhus för lunginflammation och året före det hade de behövt resa till hans mamma för att ordna med allt inför hennes flytt till äldreboendet.
Ett kräftkalas skulle byggas upp i god tid
Grannsämja. Ett fint gammalt ord. Hon var stolt över kräftskivan som hon bjöd in grannarna på. Man måste bry sig om sina grannar, uppträda på ett sådant sätt att man spred glädje i sitt närområde.
Som hon med sina kräftskivor. Och för all del John också. Han tvekade aldrig att rycka in när någon behövde hjälp.
Vare sig systrarna Gudrun och Elsi behövde hjälp med att såga upp sin brasved, Solveig och Mats inte orkade höststäda trädgården klart eller till och med när den frånskilda pappan Ulf behövde någon som såg till hans tonårsbarn när han behövde jobba över någon sen kväll. Då ryckte alltid John in. Kanske till och med lite väl ofta, enligt hennes åsikt.
Så man kunde ju tycka att hennes gäster kunde ha artigheten att i god tid lämna besked att de gärna skulle komma på hennes kräftkalas. Inte för att det gjorde särskilt mycket att de nu inte gjort det. De brukade ju ändå alltid tacka ja.
Men det fanns liksom en slags underförstådd umgängesregel att man svarade i god tid. Och i år hade hon inte hört ett knyst ifrån någon av dem.
Som sagt, hon visste ju att de alla skulle komma. Precis som vanligt. Men för att bibehålla god grannsämja kunde man ju anstränga sig lite.
Medan hon la sista handen vid smördegssnurrorna med getost och kontrollerade att persiljan som skulle toppa ägghalvorna med räkor och rom stod fräsch och spänstig i kylskåpet började hon åter grubbla över dagens stora mysterium.
Och medan hon säkerställde att allt stod väl till med skaldjursfyllningen till pajen och att mördegsformarna stod i givakt på sitt fat, redo att dagen därpå fyllas med de smörstekta kantarellerna, började så smått hennes grubblande övergå i lätt irritation: Vart hade hennes fantastiska kräftgirlang tagit vägen?
Allt det andra hade legat prydligt nedpackat i kartongen, lyktorna, sånghäftena, ballongerna liksom förpackningarna med kräfthattar, haklappar, servetter, kräftbesticken och den stora, röda duken.
Men hennes kräftgirlang var spårlöst försvunnen. Den som John brukade hänga upp från fönstret mot öster till det mot väster och sedan till den öppna spisen och vidare till ljuskronan. Girlangen med de stora röda kräftorna som dansade, hand i hand, nåväl, klo i klo, med kransar av djupröda olvon på sina huvuden.
Den hade prytt matrummet vid hennes kräftskivor i säkert tio år och hade verkligen förhöjt stämningen. Hur hade den kunnat bara försvinna?
Med ens slog det henne. Tre år tidigare, när hon och John blivit tvungna att resa till hans mamma och hjälpa henne med flytten och därför fått ställa in sin kräftskiva – hade inte grannarna Solveig och Mats i den vevan haft kräftskiva för barn och barnbarn?
De hade fått nycklarna till deras hus för att kunna vattna blommorna när de var bortresta. Hade de då varit över och lånat hennes kräftgirland? Utan att be om lov? Och sedan inte brytt sig om att lämna tillbaka den?
Så måste det vara! Även om hon trott att Solveig och Mats hade mer folkvett än så. Det man lånar av en granne lämnar man tillbaka så fort som möjligt.
Varför svarade ingen granne på inbjudan?
Så förargligt att John var på sin bridgekväll så hon inte kunde fråga honom vad han trodde! Men fråga Solveig och Mats kunde hon ju ändå göra. Att man ville ha tillbaka det som någon lånat var självklart.
Solveig såg lite störd ut när hon öppnade ytterdörren.
– Lånat kräftgirlangen? Nej, det har vi inte gjort.
Och bakom henne dök Mats upp.
– I så fall hade vi lämnat tillbaka den direkt.
– Och apropå det, sa Solveig och hostade till. Tyvärr kan vi inte komma i morgon. Vi är så rysligt förkylda.
Och nu hostade också Mats.
– Vi vill inte smitta någon.
– På så sätt, sa Marita kort. Tack för beskedet.
Och tänkte, på väg tillbaka hem, att inte hade de då verkat det minsta förkylda. Den där hostan hade inte låtit äkta. De hade bara inte velat komma. Utan att tala om varför.
Hon kände sig både bestört och irriterad. Så som hon ansträngt sig för det här kräftkalaset! Men då var inget annat att göra än att nöja sig med de övriga gästerna.
Ulf var ute i sin trädgård och grävde upp potatis. Han märkte henne inte förrän hon precis passerade honom utanför staketet.
– Å, Marita, sa han hastigt. Tack så väldigt mycket för inbjudan till din kräftskiva, men i morgon måste jag köra ungarna ända till Dalarna, eftersom deras mamma flyttat dit och vill ha dem över helgen. Och sedan ska jag direkt vidare till huvudkontoret för ett möte.
– Jag förstår, sa Marita.
Och sedan gick hon hem.
”Köra ungarna till Dalarna”. De brukade ju alltid åka tåg till sin mamma! Och vem har ett jobbmöte under en helg?
Nu var hon riktigt upprörd. Skulle det här föreställa goda grannar? Som med förtjusning borde vilja komma på fest hos den granne som gjort sig så mycket besvär med att ordna den?!
Så nu skulle det alltså bli ett kräftkalas med bara två gäster, Gudrun och Elsi? Hur roligt skulle det bli? Men hon fick hålla huvudet högt och låtsas som att det inte berörde henne. Hon tänkte minsann inte truga otacksamma grannar!
Och till den skaran skulle det snart visa sig att också systrarna Gudrun och Elsi kunde räknas. För när hon kom hem låg i brevlådan ett litet kort, där Elsi å sina och systerns vägnar tackade nej till hennes kräftkalas. Hon hade alldeles glömt bort att hon lovat Gudrun att hjälpa till med höstens storstädning just då.
Marita kunde inte tro sina ögon. Visst var Gudrun den dominerande av de två och inte särskilt kompromissvillig. Men att inte kunna rucka på sitt städschema ens för en god grannes kräftskiva?
Hon var chockad över grannarnas beteende
Hon var chockad. Minst sagt. Och lyckligtvis var John redan tillbaka från sin bridgekväll när hon kom in, så hon kunde utgjuta sig inför honom.
– Och jag som försökt vara en god granne under alla de år vi bott här! Och så belönas jag på det här sättet. Det skulle förresten inte förvåna mig om Solveig och Mats är de som stulit min kräftgirland.
– Den med de dansande kräftorna?
– Precis!
– Den ligger i Lämna-Tillbaka-Lådan ute i garaget, sa John blitt.
– Vad då för låda?! Jag la den ju i lådan med kräftdekorationer sist!
– Den låda jag slutade prata med dig om för en herrans massa år sedan. För att det bara orsakade gräl mellan oss. Nu tror jag det är dags för dig att lyssna …
När hon morgonen därpå knackade på hos Solveig och Mats igen såg de häpet på hennes skrinda med den stora pappkartongen i.
– Jag har alldeles glömt bort att lämna tillbaka lite saker jag lånat, sa Marita hastigt. Under åren … John påminde mig igår.
– Å, titta, där är vår påskhare! utbrast Solveig och greppade tag i keramikskålen som låg överst i lådan.
– Och min sekatör! sa Mats. Och häcksaxen.
– Och äppelplockarstången jag trodde du tappat bort, skrattade Solveig.
– Och … hmmm …, mumlade Mats och pekade, faktiskt är den där kräftgirlangen vår …
– Jag tänkte att vi inte kunde påminna dig om den, sa Solveig hastigt. Det hade känts ogint, grannar emellan. Nu när John har hjälpt oss med så mycket, som med brasveden och grovsoporna och höströjningen i trädgården. Man vill ju vara en god granne ...
Efter en halvtimme hade Marita gjort rundan. Alla hade blivit överlyckliga över att återse sina utlånade saker, och snabbt återbördades till de rättmätiga ägarna diverse julbelysningar, midsommarprydnader, kakformar, en stavmixer, en handdammsugare, en kokbok med recept på asiatiska rätter, tre stektermometrar och inte mindre än fem kräftdekorationer. Plus ett oändligt antal trädgårdsredskap.
– Jag hade ingen aning om att jag lånat så mycket och inte lämnat tillbaka, sa Marita skamset. Jag vet att jag är väldigt glömsk. Men i fortsättningen ska jag skärpa mig …
Det var hon själv som varit slarvig
Fast det var ju inte bara glömsk hon var. Hon var slarvig och nonchalant och när annat kommit i vägen hade hon låtit det gå före sina grannars behov av att återfå sina utlånade saker, det kände hon.
När hon till slut kom hem var det med lättat sinne. För inte bara hade hon gjort det där som John tjatat på henne i så många år innan han slutat på grund av grälen det orsakat, nämligen att återlämna det hon lånat av sina grannar. Utan hon hade förstås även insett varför hennes grannar tackat nej till hennes kräftkalas. För även goda grannar kan ju till sist få nog och i brist på annat sätt att visa sin trötta irritation tacka nej till ett kräftkalas.
Men som genom ett under hade Solveig och John just tillfrisknat från sin förkylning, Ulf fått sina barn att gå på kräftskivan och sedan ta tåget till sin mamma och Gudrun hade flyttat sin storstädning till söndagen.
Så kräftkalaset skulle bli av den här kvällen. Runt bordet skulle alla Maritas grannar sitta. Alla hennes goda grannar. Och själv skulle hon fortsättningsvis se till att också hon kunde räknas som en av dem …
