Novell: Hon var nere på botten – visste inte hur hon skulle gå vidare

Doris låg och tittade i taket. Hon följde en surrande flugas kamp. Den flög upp mot den vitmålade stuckaturen och studsade tillbaka flera gånger. Doris var fascinerad. Förstod den inte att det var fel riktning? Varför envisades den med att fortsätta sin lustiga flygdans?

Doris log men känslan av att le var så ovan att hon hade svårt få upp mungiporna.

Det hade varit många motgångar de senaste åren. Hon hade förlorat sin man Uno, som somnat in bredvid henne en natt. Det var en skräckfylld upplevelse.

Hon mindes knappt månaderna efteråt. Hon levde som i trans, skötte allt på det lilla vandrarhem som de byggt upp, men utan att på riktigt leva. Hon saknade Uno varje dag. Han fanns där men ändå inte.

Doris vred på huvudet och såg hans glasögon som låg på nattduksbordet. De fick ligga kvar, för hon ville ha honom där.

Hon hade tappat nästan all livslust och arbetsglädje efter hans bortgång. Det märktes också på intäkterna. Deras vandrarhem som låg vackert beläget utmed kusten norr om Halmstad stod tomt.

Det hade börjat med att Doris fick avskeda Hanna för att få ekonomin att gå ihop. Eftersom hon själv tappat gnistan misskötte hon sitt jobb. Hon, Doris, som alltid varit uppe med tuppen, sov nu till tolv. Då hade flera gäster redan anlänt och ingen tagit emot dem. Hanna, som var en duktig kock, fick rycka in och jobba för två. Till slut svimmade hon i köket när hon stod och rörde ihop en jordgubbskräm.

Vem skulle då fixa frukost och kvällsmat? Doris var tvungen att gå upp klockan åtta, som innan Uno dog, och ta sitt ansvar. Hon mådde faktiskt bättre av det. Men hon var inte sitt vanliga glada jag. Hon var retlig och lättirriterad. Det märkte såklart gästerna, som inte kom tillbaka.

När gästerna inte dök upp försvann inkomsterna och Doris fick avskeda den duktiga och trogna Hanna. Den dagen stod de i köket och grät båda två. Doris kände att hon misslyckats med att hålla liv i deras bebis, ”Vandrarhem Viken”.

Hanna hade erbjudit sig att stanna utan lön, men Doris ville inte utnyttja henne.

Nu kunde hon sova hela dagen, för det kom inga gäster längre. Hon kände hur tårarna rann nerför hennes kinder. Hela hennes liv hade kraschat och hon kunde inte ta sig för att bygga upp det igen. Nu var det snart högsommar, deras bästa säsong.

”Vandrarhem Viken” låg vackert på en höjd med utsikt över havet. Det var ett gammalt gult trähus med en vitmålad veranda. Huset rymde åtta rum. De hade två stora och två mindre rum på övervåningen. På bottenplan fanns det fyra mindre.

Doris snöt sig. Hela hennes liv var borta. Uno, Hanna och alla deras gäster.

Flugan hade nu ändrat riktning och flög rakt mot henne. Den attackerade hennes ansikte, panna, näsa och mun.

– Där fick jag för att jag dumförklarade dig, sa Doris.

Hon kände den välbekanta irritationen, den som alltid grodde inom henne nuförtiden, blomma upp. Innan Uno försvann hade hon aldrig varit irriterad. Hon var alltid den positiva som såg lösningar i allt. Uno hade mer varit den realistiske och ville inte satsa helhjärtat utan mer försiktigt. Nu hade hon även förlorat sin unika ­drivkraft.

– Ska jag ligga här i sängen hela dagen?

Hon reste sig sakta och flugan gav upp. Den flög ut i köket. Doris drack en klunk vatten från glaset på sitt nattduksbord. Skulle detta vara hennes liv nu?

Hon följde flugan till köket och bryggde en kanna kaffe. Solen strålade, det skulle bli en vacker dag. Doris och flugan slog sig ner vid bordet. Hon drack en klunk av det starka bryggkaffet och slöt ögonen. I fantasin såg hon Uno sitta mittemot henne.

– Vad ska jag göra Uno? Jag känner mig så ensam, sa hon högt.

”Rädda vandrarhemmet. Det var ju vårt liv. Glöm inte det. Du har kvar mig i vårt vandrarhem”, tyckte hon att han svarade.

Doris ryckte till. Hade Uno varit där och talat med henne, eller hade hon inbillat sig? Plötsligt kände hon ett litet hopp. Orden hade talat om för henne vad hon skulle göra. Rädda vandrarhemmet.

Hon klädde sig för första gången på flera veckor och slängde dengråmelerad mysdressen som hon levt i ett bra tag i tvättkorgen.

– Nu ska jag städa så det luktar såpa i hela vandrarhemmet! sa hon.

Hon gick till städskåpet och tog fram dammsugaren och en stor spann, hällde upp ­rikligt med varmt vatten och såpa. Det löddrade och hon vinglade ut i den stora samlingssalen.

Hela dagen höll hon på. När kvällen kom var rummen skinande rena. Doris kände sig nöjd för första gången på länge. Hon lagade en omelett och satte sig på verandan. Havet glittrade och hon kände en stilla frid. En frid som talade om att hon var på rätt väg.

En kvinna stod vid porten och vinkade. Det var Hanna.

– Vill du komma in och ta en kopp te? frågade Doris.

– Visst, hur mår du?

Hanna såg oroligt på henne.

– Det har varit tufft. Jag har inte varit på mitt bästa humör och gästerna har försvunnit. Nu är det snart högsäsong och vi borde få in många bokningar. Vill du komma tillbaka?

– Menar du det? Hanna såg överraskad ut.

– Har det hänt något? Du verkar med ens gladare.

Doris log igen. Andra gången i dag. Det var rekord.

– Ja, Uno talade till mig.Hanna såg skeptisk ut.

– Lugn, jag är inte tokig. Men jag hörde hans röst. Han sa att jag skulle rädda vårt vandrarhem, så i dag har jag städat hela huset och i morgon blir det fönsterputs och nya gardiner.

– Åh, vad glad jag blir! Jag har varit arbetslös ett tag och arbetsförmedlingen vill bara få ut mig i jobb, så du behöver inte betala någon hög lön för mig. De står för det mesta.

– Det viktigaste är att jag är samma glada Doris som förr så jag inte skrämmer bort våra gäster, eller hur?

– Du har gjort så gott du kunnat.

Doris såg på Hanna. De skulle klara det tillsammans.

– Jag kommer gärna och hjälper dig i morgon med att putsa fönster och byta gardiner, föreslog Hanna.

– Tack, vad snällt. Då kan vi laga något gott till middag.

– Ska jag laga din favoriträtt?

– Åh, det var länge sedan jag fick äta dillkött! sa Doris.

– Då tar jag med mig en gryta i morgon.

De sa adjö och Doris gick in i det väldoftande huset. Tänk att kraften började komma tillbaka.

Hon hoppade till när hennes mobil ringde.

– Hej, mitt namn är Martin och vi är en grupp fågelskådare som vill boka en vecka på ert vandrarhem om det finns plats?

Doris händer darrade. Hon kände sig stolt och samtidigt ovan vid att ta emot beställningar.

– Vilken vecka hade ni tänkt er?

– Helst nu på måndag, om det är möjligt?

– Ja, vi har ju inte högsäsong än så det ska nog gå att ordna, sa Doris.

Hon kände en varm våg av kraft bubbla i hennes kropp. Vandrarhemmet skulle gå att rädda. Än var det inte försent.

Hjärtat slog snabbt nu. Hon och Hanna hade mycket att förbereda, men det skulle bli kul. Hon såg fram emot att möta nya människor och hon skulle göra allt i sin makt för att de skulle trivas.

Den natten sov hon som ett barn. Rofyllt och djupt.

Hon vaknade med en stor förväntan och ville helst sätta igång att putsa fönster med en gång, men först ringde hon Hanna och berättade om bokningen.

– Åh, vad roligt! Du ser det vänder nu, Doris! Allt som behövdes var ett första steg! Det är kanske bättre att jag gör en del inköp i dag, så vi har något att bjuda våra gäster på?

– Du får fria händer. Och givetvis betalt för dina inköp.

Doris satte på radion och den spelade sommarlåtar så det ekade i hela huset. Hon njöt av solen som värmde hennes bleka ansikte.

Hanna dök upp på eftermiddagen med en gryta dillkött och bilen full med matvaror och krukväxter.

– Det måste stå fräscha blommor i rummen, eller hur?

– Åh, det blir så vackert! utbrast Doris. Detta trodde jag inte när jag vaknade i går.Hanna ställde in varorna i köket och de satte sig på verandan och åt av det goda dillköttet.

– Hanna, du hade rätt. När man tar ett steg så kommer resten av sig självt. I stället för att bara ligga i sängen och sucka som jag gjort i över ett år nu, så gjorde jag något bra. Något jag velat göra länge men inte haft ork till. Sedan kom du, och i morgon är huset fullt av ­gäster.

Hanna log.

– Vi kommer få en härlig sommar, Doris. När kommer de i morgon?

– Klockan tio. Jag får gå upp tidigt och hjälpa dig i köket. Du ska inte behöva bli överarbetad igen.

– Ingen fara. Jag har ju varit arbetslös länge nu och vilat upp mig.

De skrattade och satt sedan tysta och njöt av den ljumma vinden som kom från havet.

Klockradion satte igång att spela klockan sex. Doris hoppade upp ur sängen och klädde sig i en blå klänning med vita blommor. Håret satte hon upp i en slarvig knut.

Hon tittade sig i spegeln och tyckte att hon hade åldrats flera år under det senaste året. Med en lätt makeup såg hon mycket piggare ut.

– Varför har jag låtit mitt yttre förfalla så här? frågade hon sig.

Hanna hade egen nyckel och var redan i köket och förberedde en sen brunch till gästerna när Doris kom dit in. Hon hade gjort äggröra, stekt bacon och bakat bröd som nu låg under handdukar för att svalna.

– Hur har du hunnit med allt?

Doris ställde ut charkbrickan och ostarna medan Hanna höll de varma rätterna i värmeugn tills gästerna anlände.

– Nu kommer de! ropade hon en stund senare.

Tre bilar körde upp och parkerade utanför huset. Doris halvsprang mot dörren och hennes leende som förut varit svårt att få fram kom nu helt naturligt.

– Välkomna till Viken!

– Tack, sa en lång man med blont hår och skäggstubb. Det var jag som ringde, Martin Haag.

Förutom Martin var det tre män till och två kvinnor.

– Vi är gifta med två av fågelskådarna, sa Sara, en brunbränd kvinna med lockigt brunt hår och smilgropar.

Martin Haag var tacksam för att Doris ordnat så fint, allt för hans grupp, och efter brunch gav de sig ut på en vandring till havet. Doris passade på att ta en kopp kaffe med Hanna i köket.

– Men titta, nu kommer flugan igen, sa Doris och såg på handen där flugan satt. Den krockade med taket hela lördagsmorgonen tills den förstod att det var fel väg och landade på min näsa, och nu är den i ute i frihet och flyger.

– Precis som du då, sa Hanna. Du har också studsat mot taket i över ett år utan att hitta ut. Men nu sitter du här i frihet, precis som flugan.

Doris skrattade och höll med. Hon hade varit lika envis och dum som flugan när den flög i fel riktning, men nu hade även hon börjat flyga i rätt riktning.