Novell: Var den skäggige mannen sista pusselbiten i hennes liv?

Lena satt i sin fåtölj och läste på surfplattan när ett mejl plingade till från väninnan Bea.

”Minns du när vi pratade om hur roligt det vore att gå en sommarkurs för att träffa en likasinnad? Vad tror du om det här? Jag ringer dig i helgen.”

Lena klickade på länken och kom till ett pusselkonvent för singlar. Under tre dagar skulle de samlas på en gård i Dalarna. Första dagen skulle alla få hälften av ett pussel med 3 000 bitar. När de pusslat sin del klart, skulle de leta upp personen som hade den andra halvan och tillsammans skulle de färdigställa pusslet.

Hon blev full i skratt, det lät som en bisarr idé. Lena tyckte om att pussla, hon la säkert trettio pussel om året. Men det här tyckte hon lät knasigt.

Bea ringde mycket riktigt på helgen, precis när Lena höll på att värma grädden till pannacottan hon skulle bjuda sin son Gustav och hans flickvän Liv på.

– Vad tror du om den där pusselgrejen?

De hann bara utbyta några artighetsfraser innan Bea gick rakt på sak.

Lena suckade inombords och visste inte hur hon skulle förklara för Bea att hon inte var intresserad.

– Pussla i grupp? Du hör ju hur det låter.

– Hade jag inte haft Lasse hade jag hakat på direkt. Tänk om det funkar?

Lena lovade att tänka på saken och över efterrätten berättade hon för Gustav och Liv om eventet. Men Gustav tyckte det lät som en spännande sak att testa. Vad hade Lena att förlora?

– Men tror du inte att det bara är ett gäng kufar där?

Lena lät skeptisk.

– Kufar som du?

Livs rättframma kommentar fick Lena att haja till, men hon förstod poängen. Det var orättvist att döma alla i förväg.

När Gustav och Liv gått tog Lena fram ett nytt pussel. Medan hon plockade ut kantbitarna tänkte hon på hur trevligt det hade varit att dela den här stunden med någon annan. Hon letade upp Beas mejl. Utan att tänka letade hon upp anmälningssidan.

Några veckor senare stod Lena framför ett pittoreskt pensionat med en omgivande trädgård. Utanför visade skyltar att pusselkonventet ”Passar våra bitar ihop?” skulle äga rum där.

Vid samlingen tog alla var sin påse ur en kartong, kvinnorna från en och männen från en annan. Det skulle ta olika lång tid för alla att pussla, men de hade två hela dagar på sig. På den tredje skulle de färdigställa pusslet. Varje dag var det gemensamma måltider och fika. Musikquiz och utomhusbio fanns också på schemat.

Allt lät trevligt. Det var bara det sista momentet med sammanfogandet av pusslen som Lena bävade inför. Det kändes inte bra att bli hoptussad med en främling och tro att det var ödesbestämt.

De pusslade ett par timmar före middagen. Lena sträckte på armarna, lite stel hade hon blivit men hon trodde att hon hittat alla kantbitar. Hon hade inte ens hunnit fundera över de andra deltagarna, men nu på middagen skulle hon få veta mer.

De flesta var i 50-årsåldern, några var yngre och en herre närmade sig 75 år. Hon tillät sig fundera på vem hon hade föredragit. Mannen med det grå skägget och den rutiga kavajen såg trevlig ut och hade ett fint leende. Hennes bordsgranne, den 12 år yngre Henrik, verkade hygglig men var för ung för henne.

Dagen därpå rådde det tystnad, alla satt i sin egen värld. Några verkade stressade över att hinna klart i tid. Alla var inte vana att pussla utan att veta hur motivet såg ut.

På den gemensamma eftermiddagspromenaden hade en deltagare styrt upp en tipspromenad. För att bilda lag hade de fått svara på tre frågor om vilka pussel de tyckte bäst om. Lena hamnade i samma lag som Håkan, den skäggige mannen hon tilltalats av vid middagen.

– Tecknade pussel, 1 000 bitar, naturmotiv? sa Håkan när han kom fram till Lena.

– Två av tre är godkänt, men jag föredrar stadsmotiv.

Lena höll tonen kort, gick före honom mot första frågan och hörde hur han småsprang för att komma i kapp. Då han kom fram hade hon redan läst både frågan och svaren.

– Det är väl Bern?

Håkan läste snabbt frågan och de bestämde sig för Lenas förslag. Han ansträngde sig verkligen, men när de kom till näst sista frågan hade Håkan gett upp. Lena ville inte bjuda in till samtal, ville inte lära känna någon av männen innan hon visste vem som hade hennes pusselhalva.

När Håkan och Lena vann, efter att ha fått alla rätt, höll Håkan upp handen för en high-five. Han strålade av glädje, men leendet slocknade när han mötte Lenas trubbiga min. Hon försökte pressa fram ett smil, hon var ju faktiskt också glad.

Dagen därpå var Lena först i logen. Hon kämpade mot lusten att gå ett varv och studera de andras pussel, nu skulle det kanske gå att lista ut vilket som hörde ihop med hennes. Hon kunde i alla fall se att hon låg en bra bit före de flesta och bestämde sig för en längre paus när det blev dags för fika. Hon lånade en cykel och gav sig ut på landsvägen, planen var att inte återvända förrän till lunch.

Hon cyklade till en sjö där hon slog sig ner och åt ett äpple medan hon funderade hur det kom sig att hon tog detta så allvarligt. När hon skulle cykla tillbaka upptäckte hon att framdäcket var platt. Det var minst fem kilometer tillbaka och mobiltelefonen låg kvar på rummet.

Solen gassade och hon hade varken solhatt eller solskyddsfaktor. Till råga på allt hade hon inga bekväma skor, men det löste hon genom att slänga skorna i cykelkorgen och fortsätta barfota.

Hon hade gått i tjugo minuter när hon fick syn på en cyklist. Det var Håkan. Den här gången behövde hon inte pressa fram något leende utan log lättat.

– Vi började undra var du tagit vägen, sa han och klev av cykeln. Receptionisten sa att du cyklat till sjön. Vi skulle ju bestämma film till i kväll, det var vinsten.

– Jag fick punktering, sa Lena utmattat.

Håkan räckte henne en ­vattenflaska. Hon tog flera klunkar innan hon tacksamt återlämnade den.

– Ska jag skjutsa dig så vi hinner tillbaka till lunch? Vi kan be någon hämta din ­cykel.

Lena satte sig på paket­hållaren och tog tveksamt tag om Håkans midja. Han vände på huvudet för att se att hon var redo och började trampa. Lena kunde inte ­hålla sig utan tjöt av skräckblandad förtjusning.

– Tack, sa hon när de kom tillbaka.

Hon kunde knappt se på Håkan som hon varit så brysk mot. Han försäkrade henne att det inte var någon fara.

– Du, vi har inte valt den där filmen än, sa hon.

Håkan föreslog att de skulle ses strax före middagen och välja tillsammans.

Middagen blev trevlig och Lena kände sig avslappnad. Hon och Håkan hade enats om en film och när det var dags att se den häpnades alla över hur mysig trädgården blivit med tända lyktor och ett bord där alla kunde mixa sin egen skål med godsaker.

När filmen var slut gjorde Håkan tummen upp. Deras filmval hade fått godkänt av honom. Lena log till svar och kände sig nöjd med kvällen.

Nästa morgon rådde det en tryckt tystnad. På given signal skulle alla avtäcka sina pussel och identifiera sin saknade halva. Lena gissade att hennes halva bestod av ett hus och kanske en solnedgång. Vem som hade pusslat den saknade halvan kunde hon däremot inte gissa, men hon trodde inte att det var den hon hoppades på.

Arrangören blåste i en visselpipa. Lena ryckte till av att Henrik stod vid hennes bord med sitt halva pussel på en ­skiva. Han såg lite besvärad ut och såg menande på henne.

– Jag tror att våra hör ihop, sa han.

Lena såg på hans pussel. Det verkade stämma.

Medan de pusslade ihop dem kunde Lena inte låta bli att snegla på Håkan, och såg att han och en sprudlande kvinna vid namn Erika höll på att montera ihop sitt pussel. Precis när hon tittade dit brast Erika ut i ett skratt åt något Håkan sagt.

Lena böjde sig ner och fokuserade på sitt pussel. Det var en ordlös överenskommelse mellan henne och Henrik att det här inte skulle leda till något mer än ett komplett pussel. Hon visste att Henrik hade umgåtts en del med en av tjejerna i receptionen så han var nog inte alltför nedslagen.

När alla var klara bjöds det på mousserande dryck och de minglade bland pusslen.

Det var med vemod i hjärtat som de sedan skildes åt. En kvinna som hette Pia hade fixat en Facebookgrupp så att de kunde hålla kontakt med varandra. Även om inte Lena hade hittat någon att lära känna bättre hade hon ändå haft ett par trevliga dagar. Hon gladdes också åt att se Henrik och Ida från receptionen krama om varandra.

Både sonen Gustav och väninnan Bea hörde av sig när hon kommit hem för att fråga hur hon haft det. Lena försäkrade dem om att hon haft det bra. När Bea frågade om hon hittat drömprinsen skrattade Lena bara som om det varit dömt att misslyckas.

Tre veckor senare fann Lena ett stort vadderat kuvert i brevlådan. I kuvertet låg en påse med pusselbitar. Konfunderad hällde hon ut bitarna på köksbordet. Det såg ut att föreställa Eiffeltornet.

Hon satt kvar vid pusslet till sent på kvällen. Middagen blev rostade mackor med marmelad, hon kunde inte slita sig. Hon var säker på att hon skulle få fram ett meddelande som skulle avslöja avsändaren.

Till hennes stora besvikelse slutade det med att fyra ­bitar saknades på himlen till höger om tornet. Förbryllad skickade hon ett meddelande i Facebookgruppen och frågade om någon annan fått ett pussel.

Ingen hade fått något liknande, däremot föreslog Pia att de nästa sommar skulle hyra in sig på pensionatet och lägga ett pussel på 18 000 bitar tillsammans. Flera gjorde tummen upp, även Lena.

Nästa dag blängde Lena irriterat på pusslet när hon kom in i köket. Strax därefter ringde det på dörren. Hennes hjärta färdades i ilfart upp till halsgropen när hon fick syn på Håkan. Han höll upp en ­liten ask.

– Jag tror att du saknar ­något, sa han.

Lena tog förvirrat emot asken. Hade hon glömt något på pensionatet? Hon bjöd in Håkan och öppnade asken. Däri låg några röda pusselbitar. Genast förstod hon vad det var, och gick bort till pusslet. Det som saknats var en röd ballong, formad som ett hjärta.

Hon vände sig mot Håkan, som stod lutad mot dörr­posten.

– Det kanske är okej att själv bestämma vem som ska göra ens pussel komplett? sa han.

Lena log och gick fram till honom för en kram. Nu hade hon stretat emot tillräckligt länge.