Novell: Midsommarresan skulle göra dottern glad – men gav Jenny något mer

Malvas säng var alldeles blöt när Jenny strök med handen över lakanet. Kunde den senaste tidens händelser i skolan ha fått hennes sjuåring att kissa på sig? Det var med lättnad hon fann rätt på en halvöppen glasflaska längst in under madrassen. Just som hon sjönk ner på sängkanten kastades dörren upp och Malva stormade in.

– Mamma, varför snokar du i mitt rum? skrek hennes dotter med vild uppsyn.

De honungsblonda lockarna låg hoptrasslade över axlarna och ögonen visade spår av gråt.

– Lugna ner dig gumman, och berätta vad som hänt, vädjade Jenny och drog ner sin dotter i knäet.

Mellan snyftningarna rann det ur Malva att flaskan var hennes läxa. Eleverna skulle samla vatten i den från en plats som betytt något alldeles extra under sommaren. Klasskamraterna hade genast planerat att fylla sina flaskor med vatten från sommarstugan eller campingsemestern.

– Men jag ska vara på fritids hela lovet så det enda vattnet jag får se är dammen bakom kiosken, jämrade sig Malva och näsan var helt igentäppt av gråt. Jag var där nyss och fyllde på flaskan. Så nu kan inte fröken säga att jag har struntat i läxan.

Malvas hulkande röst stack som nålar i Jennys samvete. Inte blev det bättre av dotterns nästa ord:

– Och inte ens pappa vill ha mig. Så jag får inget vatten från Norrland heller.

– Jo då, pappa vill visst ha dig, sa Jenny medan hon tröstande strök Malva över håret. Han måste bara först komma i ordning i huset innan du kan hälsa på. Men han längtar efter dig.

– Han bryr sig inte om mig och inte du heller. För du bara pluggar och pluggar eller jobbar och jobbar!

Ja, jag pluggar och jobbar jämt, tänkte Jenny. Men vad har jag för val?

Sedan vårterminen läste Jenny vård- och omsorgsprogrammet på Komvux och för att ha råd med mat och hyra måste hon dryga ut kassan med extrajobb inom hemtjänsten. Sorgligt nog var hennes enda lediga semesterdagar några kring midsommarhelgen.

Att inte ha mer tid för sitt barn var som att hugga en kniv i hjärtat. Malva vred om den kniven ytterligare ett varv när hon utbrast:

– Jag hatar att bo här. Jag saknar mina gamla kompisar och alla retar mig för att jag pratar så konstigt.

– Du kommer snart att prata östgötska som de, vännen, sa hon och smekte Malvas kind.

– Nej, jag är udda. Ingen vill vara med mig.

Jenny bet ihop tänderna om sucken. Hon kände igen sig allt för väl i dotterns upplevelser. Hon hade också som liten tvingats flytta och byta skola. De nya klasskamraterna hade inte retat henne för dialekten utan för hennes klumpighet. Det rann som isvatten utefter ryggraden då hon mindes gymnastiklektionen när hon tvingats dansa med magistern och trampat honom på tårna.

– Klassens klumpedunsa! hade han hånskrattat åt henne och så var det öknamnet fött.

Klumpedunsa hade hon sedan dess kallats ända tills hon slutat skolan. Skammen satt i så djupt att hon aldrig vågade sig upp på ett dansgolv mer. Jenny blundade hårt för att förtränga minnet och sa sedan med mjuk röst:

– Ska vi gå ut och njuta av solen och en glass?

Malvas violblå ögon såg stumt tillbaka på henne. Så gjorde flickan något Jenny inte hade sett på länge. Hon drog åt sig sin gosekanin och sög på dess långa, blanknötta öra. Hopkrupen i fosterställning somnade hon helt plötsligt i Jennys armar.

Scenen påminde Jenny om tiden som flytt, men även om att hon ensam hade vårdnaden om ett barn just som sommarlovet stod för dörren. En skör flicka som kände sig försummad och bortglömd.

Men flytten hade varit nödvändig. Hennes före detta man Patrik hade sålt huset som han var ensam ägare till. Eftersom de inte var gifta hade var och en tagit med sig vad de fört in i boet. Patrik hade därefter lämnat Skåne och flyttat till Härjedalen, men Jenny i stället hade flyttat hem till Östergötland där hon hade sina föräldrar.

Trots deras sällskap greps hon ofta av en nattsvart ensamhetskänsla. Hon hade hört av andra att hon var söt och charmig. Men hon kände inte igen sig i den beskrivningen längre. Semester, for det genom Jennys huvud. Jag och Malva måste få semester tillsammans.

Skylten med orden Medevi Brunn fick glädjen att bubbla inom Jenny. Äntligen var de framme och tänk att hon lyckats boka in en liten resa i alla fall. Malva var så ivrig att hon nästan hoppade i framsätet.

De hade kommit till det gamla brunnsområdet för att fira midsommar tillsammans. Fem dagar skulle de unna sig att bara ha det mysigt och få rå om varandra. Hon och Malva skulle bo på ett vandrarhem i brunnsparken. Denna 1700-talsmiljö var som klippt och skuren för att fly vardagen.

I Medevi rustades det för midsommarfirande denna förmiddag. Omkring dem rådde febril verksamhet. Marknadsstånd växte fram som svampar ur marken, ballonger blåstes upp och en karusell monterades under glada rop.

Malva gick storögt omkring och beundrade alltsammans. Handen var högtidligt knuten om den tomma glasflaskan och Jenny log inombords. Snart skulle flaskan rymma ett speciellt vatten, som hennes dotter stolt skulle kunna visa fram för klasskamraterna.

– Mamma, mamma, där är högbrunnen! ropade Malva och pekade.

– Ja, kom så går vi dit, svarade Jenny.

De vandrade under bokträdens grönskande tak. Själva brunnen var belägen i en vacker, vitrappad byggnad. En äldre kvinna som var guide log välkomnande mot dem och höjde en träskopa i luften.

– Här i kurorten Medevi serveras ett hälsobringande vatten, berättade den silverhåriga damen.

På något vis påminde hon Jenny om hennes mormor. Efter att Malva fått fylla på sin glasflaska drack de av det svala vattnet. Det smakade järn och var förvånansvärt friskt och gott.

– Nu går vi runt och tittar en stund innan midsommarstången ska resas, föreslog Jenny när de lämnade högbrunnen.

De strosade över grusade gångar och passerade små inhägnade trädgårdar, som prunkade av sommarblommor. I en bod fyndade Jenny en väldoftande örtsalva. Hon smörjde in sina händer, som var nariga efter handspriten hon använde i arbetet. Sakta rann vintertröttheten av henne.

– Snälla mamma, får jag åka karusell? undrade Malva.

– Javisst, svarade Jenny.

När biljetten var löst for Malva upp på en vitmålad häst. Intill satt två förälskade ungdomar och höll varandra i handen. Jenny slöt ögonen och tänkte tillbaka på den där berusande känslan av att vara kär. Något hon väl aldrig mer skulle få uppleva.

Den pastellfärgade karusellen med förgyllda kanter drog knirkande igång. Den snurrade på med god fart och Malvas cirkushäst höjde och sänkte sig i gungande galopp. Med mobilen i handen gjorde sig Jenny redo att föreviga dotterns åktur.

I nästa ögonblick hände någonting. Malva fick panik och ögonen blev vitt uppspärrade. Hon försökte hoppa av karusellen, men råkade fastna med klänningen och släpades med.

Halvt skrämd från vettet såg Jenny hur en man kastade sig fram och fångade upp flickungen i famnen. Jenny rusade dit och fann hur Malva klamrade sig fast vid honom, nästan som om hon hörde hemma där.

– Herregud, hur mår hon? skrek Jenny till honom.

– Det är ingen fara.

Mannens gröna blick utstrålade lugn då han försiktigt lyfte över flickan i Jennys famn. Hennes dotter var blek och underläppen darrade när hon borrade in ansiktet mot Jennys hals.

– Jag mådde illa, sa hon ynkligt.

– Det gör jag också när jag åker karuseller.

Orden kom från en pojke med vänlig min. Han stod bredvid hjälten som just räddat hennes barn från att klämmas fast under en karusell.

Jenny synade mannen närmare. Hon såg att han bar en välstruken vit skjorta och till det mörkblå jeans. Hans hårslingor var kopparröda och ögonen fascinerande vackra.

– Så fint av dig att hjälpa Malva, sa hon och krånglade fram en hand för att tacka honom.

Mannen avfyrade ett leende som fick hennes knän att skälva. Förmodligen var det av chocken, slog hon bort sin reaktion.

– Förtjusande dotter du har, svarade mannen och fattade hennes hand. Jag heter Jonas förresten och den här grabben är min Hampus.

Han la den andra handflatan över pojkens huvud och rufsade lekfullt om hans rödblonda kalufs. Jenny kände hur kinderna blossade när Jonas höll kvar hennes fingrar. Förmodligen väntade han på ett svar.

– Jag är Jenny, hasplade hon ur sig och satte ner sin dotter på marken.

– Jag såg er faktiskt på håll förut när ni gick mot högbrunnen, sa Jonas och släppte hennes hand. Det var som om den sakta kallnade.

– Ja, Malva har som läxa att samla in vatten under sommarlovet och berätta något om det, sa Jenny.

– Åh, då kan jag ge dig lite tips på vad du ska säga, log Jonas mot Malva. Vi är ofta här så Medevi Brunn känner jag till väl.

– Det är första gången vi besöker stället, sa Jenny.

– Bara över dagen gissar jag? För att vara med på midsommarfirandet?

– Nej, vi stannar faktiskt lite längre. Har tagit in på värdshuset några dagar.

– Vi bor också här, insköt Hampus. Så pekade han på ett pittoreskt trähus snett framför dem.

– Kan man bo i de gamla husen? undrade Malva och nyfikenheten trängde undan oron i blicken.

– Ja, man kan hyra många av de anrika husen i Medevi, sa Jonas. Så vi bor alla tre här.

Tre ...Självklart har Jonas en fru, for det genom Jenny. Så grälade hon tyst på sig själv. Din toka, varför ska du ens bry dig om det?

– Wow, så skulle jag också vilja bo, andades Malva.

– Kom med vet ja, så ska du få se hur stugan ser ut, sa Hampus och grep Malva under armen. Vi kom i förrgår och ska stanna en vecka. Vet du jag tror det spökar här …

Hampus röst dog bort när han och Malva försvann mot det lilla rödfärgade huset.

– Nu ska jag gå hem och packa en fikakorg för vi ska ha picknick i gröngräset, sa Jonas.

– Det ska vi med, sa Jenny och pulsen bultade fortare.

Jonas ögon glittrade mot henne.

– Härligt, då kanske vi ses?

Hon nickade och smygtittade på hans ryggtavla när han gick mot huset, som hade en zinkfärgad mjölkkanna med vildblommor på trappan. Med tusen tankar i huvudet stod hon kvar och väntade tills Malva kom tillbaka. Då sprudlade hennes dotter av glädje.

– Vet du vad mamma? Hampus är jätteschysst och har en hamster. Jag fick hålla i den. Och Medevi Brunns källa är så cool, det berättade Jonas för mig. Han är historielärare.

– Är han? hann hon inskjuta innan Malva tog över igen.

– Hampus mamma bor utomlands och han saknar henne precis som jag saknar pappa.

Genom Malva fick Jenny också veta att Jonas och Hampus bodde i ett hus på landet i deras grannkommun.

Firandet drog igång och folk i alla åldrar sökte sig bort mot ängen där midsommarstången skulle resas. Inte ens solen ville gå miste om det högtidliga tillfället. Den lyste från en klarblå himmel och värmde skönt. En ljum vind viskade i trädtopparna och fick gräset att böja sig som om älvor trådde sin dans där.

Jenny bredde ut den rödprickiga picknickfilten i det knähöga ängsgräset. Hon letade fram muggarna ur korgen och fyllde dem med smultroncider. Malva hjälpte till med att stoppa ner färska jordgubbar i den porlande drycken. Så skålade de med varandra och sjöng med i visorna som framfördes av några musikanter klädda i folkdräkter.

Det hela var så stämningsfyllt och vackert. Efter en halvtimme drog ringdansen igång under tjo och tjim. Just som den pågick som bäst föll två skuggor över filten och då Jenny kisade upp fick hon syn på Jonas och Hampus. Tiden stannade för en sekund.

– Ska ni inte dansa? undrade Jonas.

– Nja, svarade hon och kurade med axlarna. Jag avstår helst från det.

Att inte kunna dansa hade verkligen naggat hennes självkänsla. Men Jonas visade sig inte bara vara en duktig historiker utan han var också en gentleman.

– Då tar jag ungarna i varsin hand! erbjöd han sig

– Så snällt av dig.

Hon hoppades att det hördes på rösten hur tacksam hon var. En liten flicka sprang förbi med en ballong i handen. Den föreställde en nalle med glatt leende mun och plötsligt kände Jenny hur hennes egen mun drogs till ett leende. Det var så välsignat skönt att få uppleva det.

När ringdansen var över och picknickkorgen tömd, drog sig Jenny och Malva tillbaka till värdshuset. Jenny unnade sig en dusch och klädde sig sedan i en blommig klänning. Efter att ha gjort sig fin framför spegeln tog hon med sig Malva ut i den rodnande solnedgången.

Hennes dotter träffade strax på Hampus och följde med honom hem. Barnen skulle pyssla om hamstern och spela monopol. Själv gick Jenny vidare förbi små hus där lukten av sill och färskpotatis strömmade ut i kvällen.

Hon slank in på kafét, beställde en karaff vin och slog sig ner i en rottingmöbel under en lind. Brunnsorkestern spelade i musikpaviljongen och hon satt och njöt av deras kvällskonsert. Medan hon läppjade på vinet försökte hon smälta allt som hänt under dagen.

– Nu vill jag ha en dans med dig, sa en röst bakom henne.

Det spratt till i Jenny när hon insåg att det var Jonas. Oerhört varsamt strök han fingrarna över hennes kind och sträckte sedan ut händerna mot henne i en inbjudande gest.

I nästa stund var de i varandras armar och Jonas slöt henne till sitt bröst. Jennys näsa fylldes av den behagliga doften från hans kryddiga rakvatten. Ovanför dem flög en svala med tysta vingslag bort över högbrunnen.

– Den här dansen kommer för alltid att finnas i mitt hjärta, viskade Jonas.

Från scenen framfördes Evert Taubes Calle Schewens vals. En särskild strof fångade Jennys öron. Den handlade om älvan som dansade så lyssnande tyst. Under junimånens trolska sken virvlade hon i glädjerus i takt till fiolens smäktande stråke. Daggen blänkte från de bugande prästkragarna och dimman svävade som älvdans omkring dem.

Och tänk att för första gången i sitt liv kände sig faktiskt Jenny precis som en graciös och omsvärmad älvdrottning, sprungen ur sagornas rike där alla önskningar kunde slå in.