Novell: Bättre sent än aldrig – hon gjorde det för barnbarnens skull

En dag hade hon bara bestämt sig. Följande onsdag skulle hon vara på plats inför sin första lektion på vuxen simskolan. Åh, bara tanken gjorde henne nervös men nu var det bestämt.

Beslutet kom när lilla Tindra, deras älskade barnbarn kom in i deras liv. Flickan skulle snart bli tre år och var allas ögonsten. Marianne tänkte inte låta sina egna rädslor sätta krokben för alla upplevelser de skulle få dela.

Marianne ville ta med Tindra till badhuset men det kändes inte tryggt då hon själv inte kunde simma. Flickan älskade ju att bada. Hon var som kvicksilver i vattnet. Den upplevelsen ville hon dela med Tindra.

Att Marianne inte kunde simma var en väl bevarad hemlighet. Hon hade skämts för det hela livet men inte haft modet att göra något åt det. Naturligtvis visste Allan och Chatrine om det.

När Chatrine var liten höll de sig nära strandkanten och då gick det ju bra. När flickan blev större och modigare fick Allan vara den som följde med henne längre ut. Marianne tog frivilligt på sig rollen som familjens badkruka. Oftast satt hon vid strandkanten med en bok i handen. Det såg ut som hon njöt av lugnet men få visste om den egentliga anledningen. Varför hon inte tumlade runt med de andra där ute i vattnet. Hon önskade inget hellre än att få göra dem sällskap.

Vad hennes stora panik för djupt vatten bottnade i visste hon inte riktigt men troligen hade det börjat den gången när hon var liten. I sällskap med en kamrat simmade hon ut till den lilla ön strax utanför stranden. Hon hade gjort det flera gånger tidigare men denna gång, på tillbakavägen var det plötsligt som all ork tog slut.

Varje simtag blev en plåga och paniken steg inombords. Hennes fötter sökte förgäves efter botten utan att finna den. Kamraten som simmade bredvid förstod nog inte allvaret i situationen, för paniken hade gjort Marianne mållös. Inte ett ord hade kommit från hennes läppar hur mycket hon än försökt.

Så äntligen nådde fötterna botten igen och hon kunde andas ut. Marianne berättade aldrig för någon vad som hänt. Hon ville inte tänka på det. Upplevelsen hade varit för skrämmande.

Efter den gången vågade hon inte ge sig ut på djupt vatten igen och försökte hon ta några simtag låste sig allt. På något vis hade hon klarat sig ändå. Det hade gått bra att skylla på att man var en badkruka vilket som tur var också stämde in på hennes vänner.

Kanske fanns ändå simkunskapen kvar. Var det inte som att lära sig cykla? Har man en gång lärt sig så sitter det. Det som hindrade henne var säkert rädslan hon kände. Den som gjorde att allt låste sig, men det skulle hon ta itu med nu. Inga dumma rädslor skulle få stå i vägen för henne längre.

Lagom till Tindras treårsdag skulle kursen vara klar. Förhoppningsvis hade hon då lärt sig att simma igen. För Chatrine hade hon berättat om den spännande keramikkursen hon tänkte gå på. Marianne hade hela planen klar framför sig.

På Tindras födelsedagen skulle flickan få det speciella paketet som bara var från mormor. Hon hade hittat en helt underbar liten baddräkt med söta blommor på. Och så skulle hon fråga Tindra, om hon ville följa med mormor till badhuset? Marianne kunde redan se framför sig Tindras lilla ansikte lysas upp av glädje. Bada var det bästa flickan visste.

Marianne skulle sedan stolt berätta att mormor gått i simskola och lärt sig simma.Men först gällde det att göra verklighet av planen. Hon förstod att det skulle krävdes både mod och tålamod från hennes sida, innan den var i land.

Marianne mindes fortfarande känslan första gången hon klev in i simhallen. Värmen och doften därinne påminde henne om barndomens besök.

Det var en liten grupp blyga och osäkra kvinnor som samlats. Det hade även funnits möjlighet att gå i en mixad grupp med både män och kvinnor. Marianne valde gruppen ”bara för kvinnor”. Det var länge sedan hon hade känt sig bekväm i baddräkt och hela den här situationen kändes tillräckligt pinsam som den var.

Anette, simläraren, presenterade sig och därefter fick de var och en berätta om sina erfarenheter med vatten och vilket mål de hade med kursen. Marianne kände igen sig i flera av de andras berättelser. Rädslan för djupt vatten och att plötsligt förlora kontrollen var något hon delade med många. Intresserat lyssnade hon på kvinnans berättelse bredvid.

En utländsk vacker kvinna som presenterade sig som Yasmin. Hon var klädd i en blåblommig vacker burkini. Som liten, i sitt hemland, hade hon inte haft möjlighet att lära sig simma. När hon kom till Sverige badade hon i havet för första gången i sitt liv.

Marianne berättade sin historia om att hon blivit rädd för djupt vatten som liten och att hon nu hoppades lära sig simma igen. Dels för lilla Tindras skull men framför allt för att stärka sin egen självkänsla. Hon möttes hon av varma leenden och uppmuntrande nickningar från gruppen. Hon var trött på att skämmas över att inte kunna simma. Det hade hon gjort tillräckligt länge nu.

Marianne kände hur hon slappnade av. Det var skönt att berätta om det för de andra. Här kunde hon slappna av. Alla var i samma sits och det kändes att de stöttade varandra. Den här kursen skulle nog ge henne mycket på många olika plan.

Första gångerna höll de sig på den grunda delen i bassängen. Vattnet var precis lagom varmt. Det var ett glatt och prestigelöst gäng, där alla peppade och hejade på varandra. Marianne tyckte det var fantastiskt att följa de andras utveckling.

De gjorde ”kaffekokaren” för att klara av att få vatten i ansiktet och flöt runt med flytdynor för att träna bentag. De tränade hårt men skrattade också, så mycket att det nästan var svårt att hålla sig flytande i vattnet.

Nästa steg var att sakta våga vänja sig vid bassängens djupare del. Det var inga problem så länge vattnet nådde henne till midjan. Yasmin gick sammanbiten vid hennes sida. Lika rädd för djupt vatten. Tanken var att de skulle gå så långt de bottnade och sedan sakta vända tillbaks.

När vattnet djupnade kände Marianne paniken komma krypande. Plötsligt kände hon Yasmins hand i sin.

– Vi hjälper varandra. Vi kan!

Marianne såg in i Yasmins varma ögon, nickade till svar och gav henne ett tacksamt leende. Hand i hand gick de sakta allt längre ut i bassängen. När vattnet nådde dem till halsen, vilket var målet med övningen, vände de sig samtidigt om med ett lyckligt leende.

Utan att ha en tanke på vad hon faktiskt gjorde, började Marianne att simma. Hon hade haft rätt i sina aningar. Kunskapen fanns gömd djupt inom henne. Precis som hon anat. De andra började applådera runt omkring henne i bassängen.

Allt eftersom kursen fortsatte blev alla modigare och säkrare i vattnet. Marianne njöt av att få följa de andras utveckling. Hon skulle aldrig glömma Yasmins lycka när hon tog sina första simtag. Hon blev lika glad för hennes skull som när hon själv lärt sig simma igen. De hade inte bara lärt sig simma tillsammans. Starka vänskapsband hade också knutits.

Så var äntligen den stora dagen där. Då de skulle fira Tindras födelsedag. Flickan höll stolt upp tre små fingrar och förkunnade:

– Jag fyller tre år!

Hon öppnade sina paket med så stor iver att papper och snören flög vida omkring. Slutligen tog Marianne fram paketet som hon sparat till sist.

– Här lilla gumman ska du få ett lite speciellt paket ifrån mig.

Tindra log med hela ansiktet och öppnade med ivriga små fingrar.

– Bada mormor? sa hon när hon såg den blommiga baddräkten.

– Ja hjärtat. Tror du att du vill ta med dig baddräkten och följa med mormor till badhuset?

– Ja, bada i dag mormor?

– Inte i dag vännen men snart så ska vi! Mormor har gått i simskola förstår du så nu kan jag simma jättelångt.

Chatrine gav henne en fundersam blick och så syntes det att hon plötsligt förstod.

– Så det var alltså det du sysslade med på dina keramikkvällar!

Marianne nickade och log tillbaks mot sin dotter. Chatrine såg på sin dotter.

–Vilken underbar present Tindra! Och här ser du en mycket stolt dotter, sa hon och gav sin mamma en kram.