Novell: Hon åkte ensam till Öland – mötte något hon inte väntat sig

När Flora anmälde sig till orkidévandringen trodde hon att Lisa skulle följa med, men det blev inte så. Hela vintern hade de pratat om hur de på en guidad tur på Alvaret skulle lära sig om de svenska orkidéerna.

Åh, vad de skulle fotografera!

Flora hade anmält både sig själv och Lisa till vandringen. Men när hon ringde upp henne i förra veckan fick hon veta att Lisa just hade mött den stora kärleken. För femtioelfte gången minst, och eftersom karlar som den här inte ”växer på träd” så ville Lisa för allt i världen inte missa en enda dag med honom.

– Och du Flora, han har härliga kompisar, jag kan be honom presentera …

Flora hade varit snabb med sitt svar:

– Nehej du tack, jag är inte intresserad, speciellt inte nu och speciellt inte av någon vars kompis inte tycks växa på träd. Jag vill mycket hellre se något som växer, till exempel de orkidéer som växer och blommar nu i juni. Som vi har pratat så mycket om. Minns du inte?

– Jo, men kan du inte tänka dig att vänta till nästa vår då? Jag kanske kan följa med då, sa Lisa.

– Ärligt talat, du är då en riktig flitiga Lisa! Åtminstone när det gäller karlar. Du ska inte tro att jag ska gå och vänta och att detta ska anpassas efter dina karlhistorier, för då kommer det aldrig att bli av. Jag åker dit som vi har bestämt, så får du ägna dig åt den där …

Längre hade hon inte kommit innan Lisa slängde på luren.

Flora tog det inte så tungt att väninnan blev sur, det skulle gå över. De hade säkert varit osams lika många gånger som Lisa träffat den stora kärleken, och det vill inte säga lite.

Flora slår bort tankarna på Lisa när hon kör upp på Ölandsbron. Nu ska hon bara njuta av allt det vackra och finna fram till stugan hon hyrt.

Samma eftermiddag sitter hon med ett glas rött vid ett stenbord i en bortglömd trädgård där äppelträden blommar, och fasanernas raspiga läten hörs från fältet intill. Hela stugan är övervuxen av murgröna och marken översållad av svalört och pärlhyacint. Flora sitter kvar länge i den ljusa junikvällen och ser morkullan fara fram på snabba vingar.

Nästa morgon vaknar Flora av att en fluga sätter sig på näsan. Hon viftar bort den och hoppar upp ifrån sängen med ett skutt för att jaga ut den. Därefter slänger hon upp ytterdörren och ser en förskrämd ekorre kila uppför stammen på äppelträdet.

Hon mäter upp kaffe och sätter igång kaffebryggaren.

Barfota går hon ut i grönskan med frukostbrickan där koltrasten håller konsert och pingstliljorna har slagit ut.

Hon ser att Lisa har ringt. Två gånger sent i natt. Och läst in ett meddelande också. Hon vill säkert bara be om ursäkt för att hon slängde på röret igår. Eller tala om hur himla fin han är den där som inte växer på träd. Och hon vill väl inte att de ska vara sura på varandra mer.

Fast Flora vill inte bli störd här och nu.

– Passar det inte för Lisa att följa med till Öland som vi hade bestämt så passar det inte för mig att vara tillgänglig på telefonen när Lisa behagar ringa, säger hon till ekorren som hoppat ner på marken igen. Jag tänker då inte lyssna på några inspelade meddelanden!

Hon knycker på nacken och stirrar på djuret som skrämt hoppar iväg när hon höjer rösten. Därefter stänger hon av ­telefonen.

Så det så. Nu ska hon bara njuta av sin frukost.

När Flora samma förmiddag stannar bilen vid orkidéstationen skiner solen. Mängder av lärkor drillar från ovan och det surrar från en liten klunga människor som samlats vid husknuten.

När klungan sätter sig i rörelse har det blivit så pass varmt att Flora drar av sig jackan och knyter den om midjan. Man har satt upp små trappor till hjälp för att kunna ta sig över stengärdsgårdarna och lagt spänger för att kunna gå där det är blött. Snart är de ute på alvarsmark. Alla spejar mot marken, och plötsligt stannar guiden upp.

– Ser ni, säger han, och pekar, här har vi ett exemplar av göknycklar.

Flora blir full i skratt när alla inklusive hon själv lägger sig ner på knä och stirrar på blommorna. Vilket intresse!

Och just när guiden förklarar hur man kan skilja den från Sankt Pers nycklar tappar Flora balansen precis när hon ska resa sig. Hon känner hur två starka armar fångar in henne innan hon ramlar.

– Å, jag råkade trampa fel, ursäkta mig. Och tack, tillägger hon.

Hon ser in i ett par tigrerade ögon, med skrattrynkor runt. Hon tystnar av den stadiga och på samma gång retsamma blicken …

Oj, hon brukar ju inte reagera så här bara för att någon tittar på henne. Hon blir torr i munnen och börjar borsta av kläderna för att slippa undan hans ögon, som fortfarande vilar på henne.

De övriga i klungan har redan hunnit iväg en bit och står nu och väntar på dem.

– Egentligen är jag ju inte här för att fånga damer utan för att fota orkidéer. Men jag kan ju inte bara låta dig ramla på det jag ska fota heller, säger han och skrattar.

– Hm, nä, haha.

Gud så fånig hon känner sig. Hon fixar lite med sin tofs i håret. Kammade hon sig i ­morse?

– Adam, säger han då och sträcker fram handen. Och vem har jag räddat från att ­falla?

– Flora! Men du, säger hon och skärper till sig, nu får vi allt skynda på så de inte behöver vänta på oss.

Flora rusar före, upp över nästa stengärdsgård och i farten lossnar jackan hon har knutit runt midjan.

Innan hon vet ordet av ropar han hennes namn och att det verkar som att han har något som tillhör henne.

Hon vänder sig och måste än en gång säga tack och ursäkta och nu känner hon hur kinderna blossar. Hon som aldrig brukar rodna. Och inte brukar hon vara så här klantig.

Den lilla klungan tittar roat på dem när de äntligen kommer fram.

– Ja, då är gänget samlat och nu ska vi titta här, vad tror ni vi ser här?

Adam är snabb med att gå ner på knä.

– Sankt Pers nycklar, säger han tvärsäkert.

– Så sant, så sant, småskrattar guiden. Man måste titta noga, bladen är viktiga förstår ni.

Flora fotar. Adam råkar komma med på bilden.

Hon känner hur slånen doftar från ett buskage i närheten, och guiden berättar anekdoter om ivriga orkidéfantaster. Alla skrattar och tittar på honom. Utom Flora. Hon tittar på en kille som har kepsen vänd bak och fram och som i sin tur tittar på Flora.

Han vinkar henne till sig och pekar på marken.

Han har hittat något som Flora menar är mosippa och Adam menar är backsippa. De diskuterar. Båda är lika tvärsäkra och det gör dem skrattlystna.

Och slånen doftar ännu starkare. Flora känner sig berusad av doften och drar bort sitt hårband. Hon vinkar till sig guiden som kommer gående med klungan på släp.

– Vad har vi här då tror ni? Ingen orkidé, åtminstone.

– Mosippa!

– Backsippa!

– Nej mina vänner, ingen av er har rätt. Här har vi den ovanliga sorten som kallas fältsippa!

Adam blir eld och lågor och lägger sig raklång för att fota.

Han råkar få med Flora på bilden …

Han håller kepsen i handen nu. Viftar med den som en solfjäder framför ansiktet och skrattar mot Flora.

Därefter går hela klungan några meter och tittar på Johannesnycklar i knopp. De får titta i guidens fältflora hur de kommer att se ut när de blommar, och då kommer, som av en händelse, Floras huvud tätt intill Adams. Hon hör sig själv säga för tredje gången i dag:

– Å, ursäkta mig.

Blinkade han? Jo nog gjorde han det …

Säkert inbillning förresten. Slånen doftar ju så starkt. Man kan bli yr av mindre.

–Nu ska vi röra oss framåt över nästa stengärdesgård och sen dra oss upp mot höger. Där finns några av mina favoriter som också blommar nu.

Nu går Flora och Adam först, Flora njuter av landskapet, och av sällskapet.

Efter några minuter stannar alla utom Flora och Adam för Adam vill visa henne något eftersom han varit här förut. Guiden tycks ha kommit på ännu en anekdot för de hör klungan skratta.

Men efter en stund stannar även Flora och Adam. På marken framför dem syns de vackraste orkidéer Flora hittills har skådat. Vissa är starkt lila och andra är gulvita.

– Vad är detta?

Hon ser frågande på Adam.

– Vad roligt att jag ska få berätta det, säger han. Vi råkar visst ha en benägenhet att upprepa oss när vi pratar, du och jag. För andra gången i dag säger jag: Adam!

Han sträcker fram handen mot blommorna som för att presentera dem för henne.

– Och Eva, säger han sen.

– Vadå? Heter de så?

– Ja. Visst är de fina?

– Verkligen!

– Jag har alltid varit så mallig för att de heter som jag.

Flora nickar, och tar några fina närbilder. På Adam och Eva och på … Adam, utan att han tycks märka det.

Han sitter kvar på marken.

Då kan inte Flora hålla sig längre.

– Jag har Eva som andranamn, säger hon.

Han tittar på henne en lång stund, ända tills hon börjar känna sig obekväm och resten av gruppen har kommit fram till dem. Flora hör deras förtjusta utrop. Adam är helt allvarlig nu. Sekunderna går och blir till minuter. Och han bara sitter där.

Folk börjar dra sig åt orkidéstationen igen.

– Men hur länge tänker du stå där egentligen? säger Adam plötsligt. Ser du inte? Det är ju här du passar in. Det fattas en Eva här. Han gör en gest mot marken.

Han sträcker ut handen mot henne. Flora slår sig försiktigt ner på säkerhetsavstånd utan att skada någon blomma. Adam sträcker ut handen igen.

– Jag bits inte, säger han. Och jag vet att ibland händer sånt här fort, men jag har en mycket bestämd känsla. Den känslan brukar aldrig ljuga. Och förresten, skulle detta bara vara en tillfällighet med våra namn och allt?

– Mm, säger Flora, ett märkligt sammanträffande, inte sant? Adam och Eva. Ska vi ta en selfie? Jag vill gärna skicka en bild på det fina jag har hittat, säger hon, ja alltså … Hon gillar orkidéer. Bilden är till min kompis som inte ville följa med.

Hon känner hur hon pratar på för hon blir nervös av hans blick. Och av den bedövande doften av slån.

– Så du åkte själv. Vilken tur! Det kan ju inte bara finnas en Adam här.

– Lisa heter hon som skulle med. Hon är jättesnygg och har alltid hittat världens bästa kille eller som den hon träffat nu som gjorde att hon inte kunde följa med hit, en som visst är av den sorten som inte växer på träd.

Hon skäms för sin osäkerhet och sitt pladder. Det här är verkligen inte likt henne.

Adam skrattar.

– Du, kan du ta och skicka den där bilden nu, på oss bland orkidéerna. Så kan vi väl släppa det där med Lisa sen. Hon ville ju inte med hit och då ska hon ju inte få ta plats här.

Han stryker henne lätt över kinden medan Flora startar upp sin telefon och skickar bilden. Hon passar på att läsa ett nyinkommet sms från Lisa: ”Han var bara ett svin”, står det.

Flora skyndar sig att slå av telefonen igen för att inte bli störd av Lisa. Hon får berätta för någon annan. Flora har inte tid med henne nu.

Hon reser sig hastigt upp, drar in ett andetag fullproppat av slåndoft, tar mod till sig, sträcker fram handen och säger:

– Adam! Skulle du kunna tänka dig att äta lunch med mig i dag?