Novell: De ser fram emot att bo i villan – men det är något som inte stämmer

Det var iskallt i kyrkan och Maja huttrade. Hennes pojkvän Calle satt bredvid och på bänkraden på andra sidan av mittgången satt Majas moster Hanna och torkade sina söndergråtna ögon. Resten av familjen satt utspridda i kyrkan. Uppe vid altaret var prästen i gång med att hålla ett begravningstal för Majas morbror Peter.

– Mannen som vi tar farväl av i dag bodde, ovanligt nog, hela sitt sjuttiotvååriga liv i samma hus, sa prästen. Peter Lund föddes i det lilla gårdshuset på Herrestadsvägen 13. Här växte han upp och tog som vuxen över huset efter sina föräldrar och bodde där sedan i många år tillsammans med sin fru, Hanna, sa prästen och fortsatte:

– Peters stora intresse i livet var hans trädgård och sällan har någon skådat en sådan praktfullhet med vackra och väldoftande blommor i alla olika färger. Trädgården står i blom redan nu från tidig vår och sedan långt in på hösten …

Maja slutade lyssna och sneglade mot den vita kistan. Det var sant, trädgården hade varit morbror Peters stora passion, eller snarare en besatthet. Han och Hanna hade aldrig fått några barn så trädgården hade på ett sätt varit hans baby.

Maja var tjugofem år och kunde fortfarande tydligt minnas hur arg morbror Peter hade varit på henne den gången som hon fallit för frestelsen och plockat en bukett.

Nu läste prästen den sista bönen. Begravningsgästerna reste sig upp och Maja dröjde ett ögonblick vid kistan innan hon var den första att lämna kyrkan. Calle viskade i hennes öra:

– Ska de inte bära ut kistan?

– Den lämnas kvar eftersom han ska kremeras, viskade hon tillbaka. Men det är begravningskaffe i kaféet som ligger precis intill kyrkan.

Vinden ven när de kom ut från vapenhuset och hela följet skyndade sig mot kaféet. Här bjöds de på kaffe och räksmörgås och Maja och Calle hamnade vid samma bord som moster Hanna.

– Peter älskade sin trädgård, suckade hon. Hans sista önskan var att hans aska skulle spridas i den, men det är inte tillåtet har jag fått veta. Det är olagligt och hans aska ska sänkas ner i i en urna i marken på kyrkogården.

– Hur blir det med trädgården? frågade Majas mamma som satt vid samma bord. Orkar du att hålla efter den ordentligt, Hanna?

Änkan skakade på huvudet.

– Jag flyttar så fort urnsättningen är gjord. Jag har redan span på en liten ­lägenhet och …

Mostern tittade på Maja och Calle.

– Jag har faktiskt funderat på om ni skulle vara intresserade av att flytta in i huset? Ni har ju två bilar och bor litet, eller hur?

Maja och Calle tittade förvånat på varandra. Det stämde att de hade varsin gammal bil och de bodde i en studentlägenhet där de inte skulle kunna stanna så mycket längre till. Även om huset låg ensligt så var det trots allt bara sju kilometer in till stan.

– Menar du verkligen det, moster Hanna?

– Ja, det gör jag. Vi kan skriva ett hyreskontrakt på två år och ni ska få bo billigt.

Fyra veckor senare var Maja och Calle i full gång med att måla. De hade inte varit med på urnsättningen eftersom moster Hanna hade velat göra det själv. Men redan dagen efter hade hon flyttat ut ur huset och räckt över nycklarna. Nu hade de samlat sina vänner för en trevlig helg i målandets tecken.

– Ni kan ju flytta in under veckan, sa Majas väninna Carro när hon kom tillbaka från Majas bil där hon hade hämtat mer målarfärg. Men vad i hela världen är det för fett kladd jag har under mina skor?

– Jag har ingen aning, men jag har samma, svarade Maja. Bara torka av det på mattan.

När söndagskvällen kom hade de hunnit måla alla väggar och de var trötta, men glada.

– Det är helt galet att vi ska bo här för nästan inga pengar alls, sa Calle och kysste Maja.

– Ja, jag ser fram emot det, svarade hon och tryckte sig tätt intill honom.

Redan under fredagseftermiddagen lånade de ett släp och flyttade alla möbler. Calles bror hjälpte till.

– Herregud vilken trädgård, utbrast han. Ska ni behålla allt det här?

– Nej vi lägger igen rabatterna, svarade Calle. Vi började med den som går hela vägen runt huset. Vi vill hellre ha träflis så vi ska hälla på gift eller något och …

Maja avbröt Calles historia om deras framtidsplaner för trädgården med ett skräckslaget skrik. Hon hade just varit i färd med att bära in en låda med vinglas från släpet och ramlat pladask på trädgårdsgången som var gjord av ölandssten. Om det inte vore för att hon såg både Calle och hans bror hade hon trott att någon av dem hade lagt krokben för henne. Hon hade verkligen känt att hon snubblade över något, men där fanns ingenting.

Hennes fall var olyckligt på mer än ett sätt; alla glasen i lådan krossades och hon hade så ont i sitt ena knä och i armbågen att hon var tvungen att åka till akuten på kvällen. Här konstaterade de att hon hade stukat både benet och armen och hon ordinerades vila. Hon fick också ett recept på en stark smärtstillande medicin.

Detta innebar grus i maskineriet för det fanns så mycket som hon ville få ordning på, men hon fick snällt stanna hemma eftersom hon inte kunde använda bilens växelspak.

På måndagen haltade hon ut i trädgården och började plocka en bukett av de första lökväxterna. Det fanns redan gott om vackra blommor trots att det var så tidigt på året, men när hon stod där med sin fina bukett inne i köket och skulle klippa stjälkarna upptäckte hon att hon hade fått flottiga fingrar. Blomstjälkarna hade en klibbig, grå hinna.

Hon funderade just på om det kunde ha med regnet att göra när hyllan ovanför köksbordet ramlade ner utan förvarning. Calle hade så sent som dagen innan borrat och satt upp just den hyllan med två långa skruvar, men de hade båda lossnat ur väggen.

Maja blev så rädd att hon skrek rakt ut och stapplade baklänges. Eftersom hon fortfarande inte riktigt kunde stödja på benet ramlade hon in i ett gammalt element och slog i huvudet.

En stund senare förstod hon att hon måste ha förlorat medvetandet ett tag och när hon förde vänsterhanden till bakhuvudet kände hon att hennes hår var helt dränkt i blod.

Med en rejäl kraftansträngning kom hon på benen och haltade in i vardagsrummet för att vila. Men när hon låg där på soffan och försökte få tillbaka energin rev vinden plötsligt upp det ena fönstret som om det gick ett starkt drag genom huset. Maja skrek när fönstret slog mot husfasaden och två av de sex små rutorna krossades.

Hjärtat bankade och hon var plötsligt livrädd för att vara kvar i huset och kände sig inte alls bekväm. Hon fick kämpa för att lugna ner sig och haltade ut för att stänga köksdörren. Hon måste ha glömt att göra det när hon gick in med blommorna. Dörren stod mycket riktigt på vid gavel men just när hon skulle till att stänga den slog den igen hårt av sig självt.

– Och jag var så säker på att jag hade stängt fönstret, sa hon till Calle när de kom hem från akuten där hon hade fått sy flera stygn i bakhuvudet. Vad är det som händer?

– Jag har ingen aning, svarade han och nös. Usch, jag tror jag håller på att bli sjuk. I ärlighetens namn så mår jag jättedåligt, men jag måste sätta upp en spånskiva för det där fönstret.

Nästa dag var Calle så dålig att han var tvungen att söka vård. Läkaren sa att det var en tuff influensa och tyvärr smittade Calle även Maja.

En natt när var hon uppe i någon form av feberdimma snubblade hon återigen över något som inte fanns och den här gången stukade hon sin vänstra handled.

Hennes mamma fick köra henne till akuten och en sjuksköterska frågade med dämpad röst om hon hade en våldsam partner? Detta var ju tredje gången på kort tid som hon kommit till akuten med skador. Maja skakade stumt på huvudet. Detta var inte Calles fel.

Maja och Calle hade fortfarande inte återhämtat sig helt när moster Hanna kom på besök några dagar senare. Hon hade tagit bussen och stod på andra sidan av vägen.

– Vad fint ni har kommit i ordning, så ungdomligt här är.

Maja försökte le och hoppades att mostern inte skulle fråga om de trivdes. Det gjorde de inte.

– Är du på väg till kyrkogården? frågade hon och satte sig med en duns på en köksstol.

Hon var fortfarande yr och mådde dåligt. Hanna satte sig också. Hon skakade på huvudet, böjde sig fram över bordet och sa hemlighetsfullt:

– Nej jag ska besöka honom i trädgården. Det finns ingen anledning att gå till kyrkogården, lilla vän.

– Varför inte det? frågade Maja samtidigt som en otäck känsla bubblade upp i henne.

– Du säger väl inte något till någon, eller hur? Peters aska är inte på kyrkogården. Jag brukar normalt sett vara mycket laglydig, men den här gången gjorde jag något som jag inte fick. När jag fick urnan med hans aska spred jag den över hela den vackra trädgården, i enlighet med hans sista önskan. Jag vägde askan först och fyllde på med motsvarande mängd från braskaminen. Den såg inte riktigt likadan ut, Peters aska var fet, gråaktig och grynig. Men kyrkvaktmästaren tittade som tur var aldrig ner i urnan.

Maja stirrade på sin moster. Plötsligt föll alla bitar på plats. Morbror Peter var fortfarande här och han tyckte inte om att andra bodde i hans hus och ville ändra på hans trädgård.

– Maja, du är ju helt likblek, utbrast mostern oroligt. Du svimmar väl inte?