Vissa dagar tycks allt gå på tok från det att man slår upp ögonen. Just den här morgonen visade sig vara en sådan dag. Typiskt att jag skulle samarbeta med den där snygge Paul…
Allt började med att jag råkat slå av larmet på väckarklockan. När jag lyckligtvis vaknade av mig själv for jag upp ur sängen med en hast som gjorde mig så yr att jag vacklade till. Jag slog därmed tån i tröskeln och puttade till katternas skålar så att deras vatten skvimpade ut.
I mitt uppjagade tillstånd råkade jag dessutom köra mascaraborsten i ögat när jag målade ögonen. Med ett rinnande öga, och ett sminkat, cyklade jag iväg till jobbet utan en droppe kaffe i ådrorna.
Jag steg mirakulöst nog in på öronmottagningen på slaget åtta, ombytt och klar. Doften av kaffe var oemotståndlig när jag linkade in med bultande tå och ömt öga. Jag pustade ut på soffan inför morgonmötet.
– Hur ser du ut i ögat, Maja? undrade min chef.
– Äsch, en bagatell. Hade lite bråttom nu på morgonen.
Jag viftade avvärjande med handen.
En kort, hänsynsfull tystnad uppstod innan kollegorna vände uppmärksamheten mot dagordningen. Det var allmänt känt att jag hade mina otursdagar.
– Maja, du har mottagning med doktor Paul i dag. Förbered lokalbedövning om doktorn vill punktera någon trumhinna eller se med kamerateknik i svalget.
– Är det inte bättre att jag sitter med administration? Jag är ju alldeles rödögd, försökte jag.
– Du är den enda sjuksköterskan här på förmiddagen. Det är ändå ingen som ser ditt röda öga, för ditt andra vackra violblå drar blicken till sig. Nu är mötet avslutat, sa chefen raskt.
Som på en given signal reste sig alla upp och jag gick för att förbereda instrumenten på rum fyra. Att jag skulle ha Paul som doktor just i dag av alla dagar!
Jag gav upp ett ihåligt skratt när jag råkade se mig i spegeln. Det svullna ögat glodde ilsket rött mot mig, håret som skulle ha tvättats på morgonen låg i ostyriga stripor och näsan var blank utan puder. Bara tanken på Paul gjorde mig fladdrig i magen.
Just då klev han in på rummet med den vita rocken svepande efter sig. När han fick syn på mig log han och hans guldbruna ögon såg pliriga ut. Själv reagerade jag precis som vanligt när jag såg honom, den ena halvan av mig ville springa långt bort och den andra ville vara så nära honom som möjligt. En omöjlig kombination.
Det knep till i hjärtat vid ljudet av hans röst.
– Hej Maja, vad kul att se dig!
– Detsamma, kväkte jag fram ovillig att möta hans blick.
Men Paul kom fram till mig, tog mig lätt om hakan och studerade mitt öga.
– Gör det ont, vill du ha ögonsalva?
Han såg deltagande på mig.
– Nej, det är bra, bara ett brustet blodkärl, svarade jag kort och lämnade rummet.
Jag hade sett honom en hel del förr eftersom min storasyster och han pluggade på läkarlinjen ihop. Sedan möttes vi igen här på mottagningen. Varje försök från hans sida att prata med mig blev vanligtvis platt fall. Jag förbannade den förargliga tunghäftan som drabbade mig så fort han var i närheten.
Hur ska han kunna undgå att bli förälskad i henne?
På frukostrasten höjde min kollega och bästa vän, Ylva, på ögonbrynen och frågade menande hur det gick med Paul i dag. Det hade aldrig ens varit aktuellt att försöka dölja mina känslor inför henne, den spårhunden.
– Det går hur bra som helst, svarade jag neutralt.
– Gör det? Nu kommer han in, sa Ylva.
Paul och hans kollega Pernilla steg in i personalrummet i glatt samspråk. Hon var en lång blondin och en lysande doktor, som råkade se ut som fotomodellen Heidi Klum. När jag såg det ståtliga paret kände jag mig som en grå mus.
– Gaska upp dig. Du ser ut som någon på väg ner i graven, viskade Ylva.
Just då gav Pernilla upp ett klingande skratt och såg lycksaligt på Paul.
– Hur ska han kunna undgå att bli förälskad i henne? Hon är ju både snygg och intelligent. Vänlig också, tillade jag motvilligt.
– Lägg av, man blir väl inte kär i någon bara på grund av sånt. Förresten, det är dig han tittar på. Han har gjort det flera gånger nu. Jag tror att du ska lägga in en stöt på honom.
Precis i det ögonblicket hördes Pernillas skratt blandas med Pauls. Det skar in i mina öron.
– Stöta på honom? Är du tokig, det skulle jag aldrig våga!
Jag reste mig resolut och satte koppen i diskmaskinen med en annalkande huvudvärk på grund av den höga ljudnivån ifrån Pauls bord. Ylva bara fnissade när jag skred ut med högburet huvud.
Mottagningen efter frukostpausen började bra. Vi bedövade en liten pojke som hade ont i örat. Mamman höll den lille i famnen när Paul undersökte örat medan jag höll pojkens panna i ett lätt grepp.
Det enda störande momentet var Pauls närvaro. Jag kände hans kroppsvärme och den friska doften av hans aftershave. Med ett fast grepp om pojkens huvud dolde jag mina darrande händer. Pauls dragningskraft var direkt skadlig för mig, konstaterade jag vist. Här gällde det att hålla avstånd.
Allt fortlöpte väl och det var dags för nästa patient. Det var en äldre dam som hade satt ett fiskben i halsen och skulle läggas in på vårdavdelningen för observation. I ett anfall av nit satte jag en nål på henne för att underlätta för personalen på avdelningen. När Paul såg mig göra det gav han min axel en tryckning.
– Himla snällt gjort Maja, jag vet att de har mycket på avdelningen i dag.
Jag såg upp på honom och studsade till. Ögonkastet han gav mig var varmt och ömt. Inte det vanliga, lite illmariga. Jag slet blicken ifrån hans och tog med mig damen ut från rummet.
Efter att ha lämnat patienten på avdelningen kom jag på mig själv med att smågnola och le. Med lätta steg, glömd var den ömma tån, gick jag till pressbyrån för att köpa lunch. Det fick bli en dagens soppa och en fralla, plus var sin gräddbulle åt Ylva och mig. Det var ju ändå fredag.
Var det lunchrast nu eller hade vi kanske en patient till? Jag skyndade med raska steg in på mottagningen och bort mot personalrummet för att lämna soppan, när Paul gensköt mig i korridoren. Jag såg på väggklockan och ökade farten.
– Nu är jag tillbaka, flämtade jag andfått.
– Vänta, det är blött på golvet!
Paul stirrade på golvet samtidigt som jag kände hur jag halkade till. Jag for fram med full fart. Rakt på Paul. Han trillade baklänges när jag tacklade honom och satte sig på ändan. Själv for jag över honom och hamnade i liggande läge med mitt bröst tryckt som ett frimärke mot honom.
Jag hann känna hans varma kropp mot min, innan jag med en imponerande vigör for upp. En elitgymnast hade gråtit av glädje över att se denna sekundsnabba uppstigning.
När jag väl kom på fötter hade Paul knappt ens hunnit reagera. Tur var kanske det, för över hela Paul, och mig med för den delen, flödade dagens soppa blandad med krossade gräddbullar.
Jag går och äter var som helst med dig, bara de inte serverar soppa
Jag stirrade på Paul och han stirrade tillbaka. Han försökte resa sig i all sörja men gled runt med händerna. Jag borde ha sträckt ut min hand som en ansvarsfull person. Men vad gjorde jag i stället? Jag flydde.
– Maja, det är ingen fara! hörde jag honom ropa när jag sprang mot omklädningsrummet.
Väl därinne drog jag av mig de spenatgröna kläderna och tog på mig en ny, vit klänning med ryckiga rörelser. Tårarna trängde fram när jag tänkte på all oreda jag skapat.
– Du är en klumpeduns, bannade jag mig själv samtidigt som jag torkade ögonen.
Jag stelnade till när jag hörde dörren öppnas. Gudskelov var det bara Ylva. Hon satte sig hos mig på bänken och la en arm om mina axlar.
– Det var ju en olyckshändelse, och det var inte ditt fel att någon hade spillt vatten i korridoren.
Jag gav upp en darrig suck.
– Kom så går vi, Maja. Vi måste hinna äta innan rasten är slut.
– Äta? ekade jag ihåligt. Över min döda kropp att jag ska äta något nu.
– Jo, visst ska du det. Soppa tänkte jag köpa åt oss.
Ylva skrattade retsamt och plötsligt började jag skratta jag med. Väl inne på mottagningen bröts skrattanfallet och jag gick beslutsamt till rum fyra. Paul satt vid skrivbordet iklädd rena, vita kläder. Han log vänligt.
– Nästa patient kommer inte förrän klockan ett så du hinner… ähum… äta innan.
– Jag klarar mig, svarade jag snävt medan jag la de redan prydligt sorterade pincetterna till rätta.
Jag svalde.
– Alltså, förlåt för att jag golvade dig…
Paul brast ut i ett snällt skratt.
– Det finns betydligt värre saker att råka ut för.
Resten av dagen flöt på exemplariskt utan det minsta intermezzo från min sida.
– Är vi inte lite extra hungriga i dag? sa Paul när sista patienten gått hem. Får jag lov att bjuda på middag? Kanske på Lilla Torg, det finns så mysiga restauranger där.
Jag bara stirrade på Paul. Bjöd han ut mig? En bubblande känsla spreds inom mig.
– Men det kanske inte passar i dag? tillade han snabbt. Det var bara en ide jag fick…
Paul såg plötsligt osäker ut. Jag log med hela ansiktet och såg in i hans mörka ögon.
– Det passar verkligen bra i dag.
Paul nuddade vid min arm med sina fingertoppar.
– Så länge jag har velat fråga dig, sa han lågt.
Den bubblande känslan inom mig ökade och jag kunde inte sluta le. Våra blickar möttes en lång stund innan de gled isär.
– Paul, jag går till vilken restaurang som helst med dig, sa jag. Bara de inte serverar soppa!
