Novell: Hon kunde inte låta bli att störa sig på sin man

Åsa tittade på det smutsiga fönstret i köket och suckade högt. Solljuset var underbart, men det avslöjade precis allt det som vintermörkret dolt så väl. Nu låg det i öppen dager hur regn, snö och vind på några månader lyckats rasera hennes noggranna och tidsödande arbete.

Hon suckade igen. Putsa fönster var det värsta hon visste vad gällde städning.

– Vad suckar du för?

Peter sa det med i en högljudd gäspning. Han stod plötsligt bakom henne och hon ryckte till och tvärvände.

– Måste du skrika!

– Jag skrek inte. Jag frågade varför du suckar.

– Du smyger ju alltid upp bakom mig och skriker. Kan du inte gå så man hör dig? Du vet ju att jag är lättskrämd!

Åsa kände att hon var orättvis, men kunde inte hejda sig. Hon ville inte se smutsiga fönster i morgonsol och dammet som dansade omkring i hela hemmet. Det tog hon ut på Peter.

– Du kan väl erkänna att du skriker när du pratar. Varför väckte du mig inte när det är så fint väder? sa hon.

– Nu är du så där morgonsur igen. Du påpekar alltid skrikandet när du är morgonsur för du tål inte ljud alls. Jag sväljer ju kaffet för högt också, säger du. Men bara på morgonen tydligen.

– Du är lika sur själv. Du pikar allt möjligt. Jag får inte gnida fötterna mot varandra, inte glömma skåpluckorna öppna och tydligen inte sucka nu heller. Och du säger jämt att jag är morgonsur. Varför väckte du mig inte, kan du svara? sa hon igen.

Hon hörde hur det lät. Hennes ovana med de öppna skåpluckorna hade han bara sagt en gång, för han hade slagit i huvudet när hon inte stängde. Att hon gned fötterna mot varandra hade han nämnt, men aldrig illa menat utan bara att det var en del i hennes personlighet. Det vara bara morgonsur han sa då och då.

Hon hade alltid tyckt att klyschan om par som började gnabbas om hur den andre klämde kaviartuben eller hyvlade ost var uttjatad och trodde inte riktigt på att vuxna människor gnällde om sådant. Men nu började hon förstå att det låg något i det.

De, eller mest hon, var där nu, förutom att det inte gällde kaviar eller ost. Fast hon hade noterat att han klämde tuberna på ett sätt hon ansåg fel.

– Vi låter som par som bråkar om hur man hyvlar ost, sa Peter nästan exakt samtidigt som hon tänkte säga det.

– Jag tänkte precis på det. Eller hur man klämmer kaviartuben.

– Det är ju inte viktiga saker. Värre saker än morgonsur finns det.

– Ja, det finns det, medgav hon. Små klagomål är inte livsviktiga bekymmer. Jag suckade för att jag hatar att putsa fönster. Solen avslöjar allt! Och det blir jag som får ta tag i det …

Hon retade upp sig igen och nu på att han sällan tog initiativ till sysslor som städning.

– Du skulle ju inte se smutsen förrän de vore helt igengrodda. Så att du inte kunde stirra på den unga, snygga tjejen mittemot.

Hon skruvade därmed upp smågnabbet ett snäpp med bara några ord. Hon visste exakt vilka knappar hon skulle trycka på.

Peter hade gått ut den senaste gången hon nämnde den unga tjejen mitt emot. Nu blev han bara sammanbiten och satte sig tungt i soffan i vardagsrummet. Sedan hade han mage att slå på tv:n också. Han gav henne en ilsken blick och låtsades försjunka i något inslag om bävrar.

Jodå, han visste minsann också exakt hur han skulle trigga igång Åsa. Hon tittade mörkt på honom i några sekunder, sedan suckade hon överdrivet högt och började göra frukost.

Peter var elva år äldre och slutade jobba när han var exakt 62 år. På sin födelsedag till och med. Det hade inte gått om de inte hade fått ett stort arv med bland annat massa skog som gjorde det ekonomiskt stabilt trots hans minskade inkomster.

Dessutom var de båda klara över att de ville leva nu och inte vänta.

Men livet var detsamma, trots Peters alla planer. Han hade tagit över matlagningen och skulle ge sig i kast med badrummets stora renovering, men annars var det ungefär som förut. Åsa hade visserligen kvar sitt jobb, men det var på halvtid eftersom hon hade nackbesvär som kom och gick.

Hon kände sig bortskämd och lyckligt lottad som inte behövde arbeta heltid för pengarnas skull. Värken hade säkert varit svårare då.

Åsa tänkte på ett gift par som de varit bekanta med. Paret hade väntat och bara jobbat hårt för att göra allt när de blivit pensionärer. De skulle äntligen kunna resa mer och bo hos sin dotter i Spanien under vinterhalvåret. Planerna var klara och de pratade nästan inte om annat och dagen med stort D kom.

Så på ett ögonblick var drömmarna krossade när maken hastigt gick bort. Och det tragiska är att det var två veckor efter hans pension. Hustrun hamnade i en djup depression och gick till slut inte ut.

Åsa satte sig vid köksbordet.

– Vad är det med mig? viskade hon för sig själv.

Hon kände att hon var ovanligt irriterad. Om hon verkligen tänkte efter så hade det kommit efter att hon fyllt 50 och vallningarna hade givit sig till känna. Nu kunde hon sälla sig till de kvinnor på jobbet som plötsligt blev röda som kräftor och pustade med svetten pärlande i pannan.

På nätterna kunde hon vrida sig av och an, kasta av sig täcket, ta på det igen, bli svettig för att sedan frysa när täcket åkte av.

– Snälla, Åsa, kan du sluta? hördes det då.

Peter vaknade naturligtvis.

– Det är inte meningen. Förlåt, men jag kan inte rå för det. Jag går till Emmas rum och lägger mig så du i alla fall får sova.

– Nej, nej, jag går dit. Ligg kvar du. Jag förstår att du inte rår för det.

Peter raglade sömndrucken iväg med kudden under armen. Det kändes konstigt för de hade sovit så bra tillsammans i alla år. Ingen av dem snarkade eller hade svårt att somna. De brukade bara ha svårt att sova när de av någon anledning sov på var sitt håll. Då saknade de den andres värme och lugna närhet.

Nu satt hon och ångrade sitt klagande. Han var ju så tålmodig med allt.

– Förlåt! ropade hon.

Han hörde inte. Hon höjde rösten och ropade förlåt igen.

– Det är okej. Vi glömmer det. Vi kan väl putsa tillsammans? Sedan gör vi något roligt. Det har varit alldeles för händelselöst länge nu, sa Peter.

– Håller med. Det finns inte någon spänning i vardagen. Vi har nog haft lite tråkigt.

De anade inte att inom en halv minut skulle ett händelseförlopp starta som vände upp och ner på planerna.

Åsa kände sig plötsligt iakttagen när hon gick ut i vardagsrummet. Hon sneglade snett bakom Peter och tittade sedan rakt ut genom fönstret. I nästa sekund skrek hon till.

– En man! Det står en tjuv där ute och glor in! Gud, jag tror han har ett vapen!

Åsa viftade mot fönstret. Hon fick en vallning så svetten började pärla på överläppen.

Peter hoppade snabbt upp på fötter, och kom åt sidobordet så det välte med en smäll. Den skira tunna kristallvasen for i golvet med ett kras. Tulpaner, vatten och skärvor flög åt alla håll.

Peter la knappt någon notis om det utan klev barfota bland skärvorna. Han stirrade mot tjuven med kroppen i beredskap för slagsmål.

En mycket lång och grov man, med lätt grånat hår, runt 55, stod där. Han riktade något mot dem. Pannan var rynkad, mungiporna nerdragna men så sprack de upp i ett brett leende.

Peters spända axlar sjönk med ens och han svor lättsamt.

– Nämen tjena Olle! ropade han och skrattade. Kom runt så släpper jag in dig!

– Men, vem är det? Jag blev ju jätterädd! Så där gör man inte! Och vasen i bitar! Akta fötterna, Peter!

– Jag hade glömt att tala om att han skulle komma i dag. Glömde faktiskt bort det själv. Det är Olle, min gamla kollega, som ska hjälpa oss med badrummet. Han skojar gärna och ibland kan det bli lite fel.

– Jag är ju inte klädd! Hur kunde du glömma det? Det är en massa disk i köket, inget kaffebröd heller. Släpp inte in någon än. Och sopa upp skärvorna!

– Ja, aj, det sitter en i foten här, sa Peter och damp ner i fåtöljen med benet rakt ut.

Han drog ut en rejäl glasbit och det började blöda ymnigt.

– Men gå och tvätta av och ta på plåster! Jag tänker inte gå halvnaken!

Åsa småsprang uppför trappan mot sovrummet för att kasta på sig något annat än den slitna morgonrocken. Peter var redan haltande på väg mot ytterdörren. Han drog med sig en kökshandduk och virade runt foten.

– Olle bryr sig inte om det. Han är van alla möjliga hem och människor. Han är ju hantverkare, sa Peter när han redan halvt öppnat dörren.

Åsa tänkte att nu hörde väl den där Olle vad Peter sa, och om hon varit irriterad förut var hon tvärilsk nu.

Olle var en bullrig man som skrattade hela tiden. Han hade roligt åt handduksomläggningen och bad om ursäkt för vasen.

– Jag ska städa upp. Det var ju mitt fel, sa han till Peter och plirade med ögonen.

Nu stod han och Peter i badrummet och dividerade om golvvärme. De avbröts av ett högt buller, ett ännu högre dunkande och ett brak. Ett ilande vrål av smärta ljöd genom hela huset.

Peter rusade ut från badrummet och hittade en jämrande Åsa på golvet bredvid byrån i hallen.

– Min tå! Och min arm! Jag slog i tån mot tröskeln, halkade nerför trappan och ramlade in i byrån. Åh, det gör så ont!

Hon höll i högerarmen och hade vänster fot i luften.

– Men, gumman, kan du stå?

Peter ville hjälpa henne upp och tog tag i armen. Den onda armen.

– Ahhh! Släpp, släpp! Jag svimmar!

Olle kom med en stol.

– Den är troligen bruten, din arm, sa han myndigt. Jag var sjukvårdare i lumpen och har sett det förut.

– Hur ska jag nu kunna putsa fönstren?

Åsa visste inte varför hon var så irrationell, men hon sa det första hon tänkte på. De jädrans fönstren.

– Du är Peters fru, antar jag? Jag hjälpa dig med jackan. Du måste till akuten. Tänk inte på fönstren nu.

– Åsa, ja Peters fru. Hej. Vad hade du i handen innan? Ett vapen?

– En borrmaskin, sa Olle och skrattade.

Åsa tyckte inte det var så roligt just för stunden, för hans lilla skämt hade dragit med sig en smärtsam kedja av händelser.

– Åk ni, så fixar jag skärvor och blodspåren här, sa han.

De lämnade Olle i huset. Han lovade att låsa när han gick.

– Nyckeln är under det gula trollet av sten, sa Peter.

De haltade båda lätt på sin väg mot bilen.

Inne på akuten var det fullt med folk. Det skulle bli en lång väntan. Peter hämtade vatten och kaffe när de väntat i två timmar. Efter ett tag började de skämta som två trötta tonåringar. Fnissade åt andra patienter. En förvirrad läkare som gått fel och inte hittade sin avdelning.

De fortsatte att ha roligt i ytterligare tre timmar innan Åsa till slut var klar med röntgen, bedömd av en läkare och gipsad. Armen var bruten och tån var illa stukad.

– Vilken dag detta blev. Vi får sitta helt stilla när vi kommer hem så det inte händer något mer. Om inte vi krockar på vägen förstås, sa hon.

– Jag ska inte krocka, det lovar jag. Vi åker förbi ”Paloma” och beställer pizza. Det skriker i magen.

Åsa väntade i bilen medan Peter köpte pizzor. Hon studerade honom genom rutan när han gick och kände att hon blev stolt. En snygg karl med spänst i stegen. En fin personlighet och de hade väldigt roligt ihop nästan jämt.

Peter kom ut med två pizzor och en kasse med dricka och sallad. Han öppnade mödosamt bildörren och satte sig.

– Nej, förresten, du kan nog inte ha dem i knät. Jag lägger dem där bak i stället.

Han började krångla sig ut igen med kasse och pizzor.

– Men kassen kan jag ta här, sa Åsa. Du behöver inte…

Längre hann hon inte förrän Peter fick upp bakdörren halvvägs och pizzakartongerna började kana ur hans grepp. Han lyckades släppa kartongerna så att de hamnade helskinnade på baksätet.

– Vilken tur, sa han, och reste sig.

Han lyfte huvudet lite för hastigt och slog i bilens dörrkarm.

– Jäkla skit, sa han som aldrig svor.

Åsa sa inget, utan tittade bara. Sedan brast hon ut i gapskratt. Hon var trött, hade tagit starka smärtstillande mediciner och kunde inte hejda sig. Peter började också skratta.

De lyckades komma hem med pizzor och sig själva utan fler blessyrer. Nyckeln låg under det gula trollet.

– Tänk om han har hittat på något nu, sa Åsa orolig innan de gick in.

– Ja, man vet aldrig med Olle. Vi får väl se om vi fastnar i någon råttfälla eller något annat …

Då de öppnade dörren kände de en härligt frisk doft. Det luktade rent. I vardagsrummet stod en stor blombukett. När Åsa tände ljuset kunde de se strålande rena fönster.

En lapp på bordet fick Åsa att bli nära på rörd till tårar. Peter läste högt:

”Min bror har en städfirma och för att gottgöra mitt illdåd fixade vi fönstren. Jag har låtit smyckeskrinet vara och enbart smuttat på den dyraste whiskyn. Krya på dig, Åsa. Jag återkommer, men säger inte när och var.”