Novell: Hon tillbringade helgen ensam med honom – insåg inte hans avsikter

Hela ön låg frostigt vit när de nådde fram till den och en isande kyla grep tag i henne. Minnen trängde sig på. Minnen hon inte ville ens snudda vid.

– Huset kommer att vara iskallt. Ska vi inte vända tillbaka?

Men Tor hade redan börjat snöra av sig skridskorna.

– Du sa ju att det finns flera kakelugnar. Vi får det snart varmt.

– Och mat?

– Jag lovar att laga någonting riktigt gott av det jag har i ryggsäcken.

– Vi kan inte åka skridskor här omkring. Isen är alldeles för förrädisk i sunden mellan småöarna.

– Då promenerar vi på ön istället.

Hon suckade och gav upp. Hon borde inte förstöra den här helgen för Tor. Det var han som drivit på att de skulle bege sig ut till stugan hon ärvt efter sin farfar. Han var värd en skön helg här ute.

I nästan ett halvår nu hade han varit hennes högra hand i företaget som hon, tillsammans med stugan, ärvt efter sin farfar. Han hade suttit vid sitt skrivbord när hon kom till kontoret om morgnarna och blivit kvar när hon gått för dagen.

Han slet verkligen för att förbättra företagets intäkter. Nu var det var bara en fråga om månader innan han lyckats, hade han nöjt förklarat för henne. Hon trodde honom. Ett sådant slit som hans skulle bära frukt.

Många kvällar, särskilt sedan Mats brutit deras förlovning, hade hon tillbringat med Tor på kontoret för att sätta in honom i arbetet.

Hon hade försökt glömma Mats genom att begrava sig i arbete. Det hade förstås inte hjälpt. Men Tor hade fått henne att inse att hon måste gå vidare.

– Du kan inte bara jobba dygnet runt, Boel.

Han hade rätt, och motvilligt lät hon sig lockas ut i livet igen. Tor beställde teater- och operabiljetter och tjatade på henne att hon borde vistas ute i naturen mer.

– Åk ut till ön i helgen, hade han sagt. Åk skidor och skridskor, njut av vintern.

– Jag är aldrig där ute vintertid. Det är mörkt och kallt och ensamt.

– Jag kan komma med.

– Jag behöver jobba i helgen.

– Då tar vi med oss jobbet dit ut.

Visst insåg hon också att hon någon gång verkligen måste börja om efter brytningen med Mats. Det fanns ju ingen väg tillbaka till den kärlek de haft. Förut hade hon trott det, då när hon några månader efter brytningen suttit ensam på kontoret, överhopad av arbete och med ens överväldigats av en sådan längtan efter Mats att hon bara velat gråta. Istället hade hon ringt Karin, hans kollega.

– Vi var ju tillsammans i tre år. Kärlek kan ju inte bara försvinna, eller hur?

Karin hade varit tyst en lång stund i luren.

– Nej, kanske inte. Men den kan gömmas bakom en ny.

– Menar du att Mats har träffat någon?

Karins tystnad var svar nog och skakad hade Boel lagt på luren.

Det var slut. Mats hade gått vidare i sitt liv. Nu måste också hon göra det.

Många gånger under det här senaste halvåret hade hon önskat att hon kunnat bli förälskad i Tor. Han var ju en fantastisk man, varm, gladlynt och humoristisk, omtänksam och klok. Och dessutom begåvad och välutbildad.Kanske behövde inte alltid kärleken komma som ett blixtnedslag.

Kanske kunde den också långsamt växa från ur vänskap. Kanske, om hon bara såg tiden an.

Tors förslag om helgen på ön kunde vara ett första steg. Hon skulle inte förstöra den genom att klaga. Och med en suck satte hon sig ner på bryggan och började snöra av sig skridskorna. Hon måste ge den här helgen en chans.

Tor hade rätt. Trots den knarrande iskalla vintern utanför lyckades han snart få upp värmen i stugan.

– Nu går vi igenom de där papperen, så vi har kvällen ledig sedan, log han när han fått kakelugnsbrasorna att knastra hemtrevligt.

De satte sig med buntarna av fakturor, kvitton och beställningar medan vintermörkret sakta sänkte över det tillfrusna havet. Långt borta kunde ljusen från fastlandet bara svagt urskiljas.

Det kändes ovant att sitta här ute mitt i vintern. Av skäl som hon inte ville tänka på hade hon inte tyckt om ön när den var frostigt vit och isarna legat blanka omkring den. Men hon var i alla fall inte ensam här nu.

Det var tusen och ett papper de måste gå igenom och en bunt med fakturor hon skulle underteckna. Hon var helt slut när han till slut samlade ihop papperen och la ner dem i ryggsäcken igen.

– Nu har vi jobbat tillräckligt för i dag, log han. Nu kopplar du av en stund här medan jag går ut och hämtar mera ved. Sedan tar jag hand om middagen.

Tor var en verklig en gudagåva, tänkte hon medan hon kröp upp i soffan. Nog borde hon kunna bli kär i en sådan fantastisk man? Hans känslor för henne anade hon ju. Han hade mer än en gång låtit henne förstå att hon bara behövde säga ett enda ord ...

Hon slumrade till i soffan, dåsig av värmen från kakelugnen och pläden han lagt över henne, men vaknade med ett ryck av att ytterdörren slog igen.

I nästa ögonblick stod han i dörren och log mot henne med famnen full av ved. Rimfrosten glittrade i halsduken och han var friskt rosig i ansiktet, precis som om han varit ute på en långfärd på skridskor.

– Maten är strax klar, log han. Och jag lovar att den blir förstklassig.

Tor var alldeles för bra för att vara sann, tänkte hon med en suck, men allt hon kände för honom var vänskap. Det var Mats hon längtade efter, bara honom.

Han hade en annan nu, men var inte den kärlek hon kände för honom värd att hon tog kontakt med honom? Kunde hon inte svälja sin stolthet och ringa honom – det allra sista samtalet, om det visade sig att Karin haft rätt?

Hon letade igenom både jackan och ryggsäcken efter mobilen men insåg att hon måste ha glömt den. Men Tor hade ju sin.

Hon fann den i ytterfickan till hans ryggsäck. Intill den låg en liten ask från en juvelerare. Undrande drog hon upp den och kunde inte låta bli att öppna den.

Hon stirrade på ringen. En smal ring med tre diamanter. Chockad läste hon inskriptionen.

Boel och Tor. Och så dagens datum! Tor tänkte fria till henne ikväll och hade till och med låtit gravera ringen!

För ett ögonblick gled tanken förbi att hon skulle låta ödet ha sin gång. Hon kunde inte få en bättre man än Tor. Han skulle alltid finnas där för henne, alltid hjälpa henne, stödja henne, älska henne och hjälpa henne.

Hon la tillbaka både asken och mobiltelefonen i hans ficka och återvände till soffan.

Att låta allt ha sin gång … Var det inte så att om man inte kunde få den man älskade kunde man istället lära sig älska den man kunde få?

Om hon sa ja till Tor skulle hennes liv gå vidare tillsammans med någon som älskade henne och var beredd att göra allt för henne. Om hon sa nej ...

Tanken på att tillbringa natten här ute tillsammans med en man vars frieri hon avvisat fick henne att rysa. Hur skulle hon göra? Hur i all världen skulle hon bete sig?!

Huvudvärken låg som ett hårt band över hennes panna när hon slog sig ner vid matbordet. Tor såg förväntansfullt på henne medan han la för henne av grytan.

– Nå, vad tycker du?

Hon smakade på köttgrytan och log hastigt.

– Den smakar underbart!

– Och vinet?

– Vet du, jag har en sådan huvudvärk, så jag tror jag avstår från vinet.

Han såg på henne och i hans blick fanns besvikelse. Eller något annat? Hon kände sig med ens obehaglig till mods när han trugade henne att dricka. Till slut tog hon en liten klunk.

Vinet hade alltför mycket syra för hennes smak men hon ville inte säga det.

– Det var väldigt gott.

Han rese sig upp för att hämta brödet och hastigt tömde hon sitt glas i grytan. När han återvände fyllde han hennes glas igen men trugade henne inte längre.

Huvudvärken hade tilltagit. Snart började hon dessutom känna sig illamående och när hon reste sig för att gå in i sovrummet gungade golvet och väggarna omkring henne.

– Jag mår inte bra, mumlade hon.

Bara vagt och långt ifrån kände hon hur någonting hände. Han klädde på henne! Kängorna, jackan, mössan, vantarna. Till och med axelväskan hängde han på henne. Och hon kunde ingenting göra.

– Låt mig vara ...

Men den kalla blicken hon mött över köksbordet när hon tackat nej till vinet var tillbaka. Hon mötte den genom yrseln och dimmorna.

Hon måste ha somnat till, för nästa gång hon vaknade kände hon en isande vind mot ansiktet. Hon hörde Tors andning tätt intill sig och insåg att hon var i hans famn. Han bar henne. Över isen?!

Han stannade till och nu såg hon i det svaga månskenet hur det öppna vattnet i en vak glittrade mot henne. Herregud – var de så långt ut som vid sundet till grannön, där isen alltid var så förrädisk?

– Vad gör du? mumlade hon, ännu med yrseln i vågor inom sig. Var kommer vaken ifrån?

Han stelnade till men nu log han mot henne, ett leende utan värme.

– Synd att du inte drack mera av vinet jag spetsat med Rohypnol. Då hade du sluppit vakna.

Han såg mot vaken.

– Tack för tipset tidigare om den förrädiska isen i sunden mellan småöarna. Jag tog en promenad medan du tog igen dig och bröt sönder isen med en båtshake från din farfars båtshus.

Han såg mot vaken.

– Vi tog en promenad efter middagen och du hamnade i vattnet, kommer jag att säga. Jag kunde inte rädda dig.

Hon krängde till och han tappade greppet. Med en svordom grep han tag i henne och tvingade henne närmare vaken.

– Låt mig vara! Varför gör du det här?

– Som tack för att du i eftermiddags skrev över företaget på mig.

– Jag har inte skrivit över något på dig!

Men så mindes hon. Alla dessa fakturor han givit henne i en bunt att attestera. Alltför många för att hon skulle bry sig om att läsa igenom dem alla innan hon skrev under. Hon litade ju på honom.

– Ingen kommer att tro det!

– Visst kommer de att tro mig. Du kommer att hittas med din förlovningsring på dig. Och jag kommer att berätta att vi kommit överens om att jag skulle ta över företaget så du fick mera tid nu att planera bröllopet och det nya hem vi skulle skaffa.

Hon kände något iskallt mot handen. Han trädde förlovningsringen på hennes finger! Gode gud, Tor skulle döda henne! Genom yrseln försökte hon tänka klart.

– Men varför?! Du kan ju skapa ett eget företag, en egen förmögenhet. Varför gör du det här?!

Återigen glimmade hans leende till.

– Jag är ledsen att behöva göra dig besviken, men jag har ingen av de där fina universitetsexamina jag fick jobbet på. Sådant kan man köpa på internet nuförtiden – visste du inte det? Allt jag har är en halvdålig gymnasieutbildning och hotet hängande över mig att du en dag skulle ha upptäckt alla de där pengarna som försvunnit ut ditt företag ...

Pengar ... Hade verkligen Tor ett så iskallt hjärta att han kunde mörda henne för pengar? Kunde han vara så girig?! I så fall ...

– Du borde ha sett till att jag “skrev över” också huset, sa hon och med ens hade hon lyckats tvinga undan både yrseln och det sista av förlamningen i kroppen. För i farfars kassaskåp finns farmors smycken, värda flera miljoner.

– Dumheter! Vem skulle gömma en förmögenhet i ett obevakat hus ute i skärgården?

– Jag, mumlade hon. Eftersom ingen vet att kassaskåpet finns där i sovrumsgarderoben och bara jag har nyckeln. Jag bär den alltid med mig. I väskan där.

Hon pekade på axelväskan som hon i samma ögonblick slet av sig och kastade i vaken. Med ett vrål skyndade han dit, la sig på mage och sträckte ut handen efter den.

I det ögonblicket brast isen under honom, precis som hon vetat att den skulle göra, precis som den gjort den gången för tolv år sedan när hon varit här ute en vinterhelg och gått ner sig just här.

Tor hade aldrig anat hur nära döden han varit medan han gjort vaken där hon skulle drunkna. Ett enda steg längre fram och isen hade brustit under honom.

Men vad han upplevde nu visste hon. Hon själv hade levt med minnet under alla dessa tolv år och sedan dess hade hon aldrig velat vistas här ute vintertid.

– Hjälp! Boel, för guds skull!

Men istället sprang hon, sprang för allt hon var värd, för att rädda sitt liv, upp mot stugan. Han skulle kunna ta sig iland på Lilla Holmen, precis som hon gjort den gången. Det var bara ett tjugotal meter dit. Men dessförinnan måste hon ha hunnit nå stugan och ringa efter hjälp på hans mobil som låg där inne på köksbordet.

Polishelikoptern var där inom en kvart. Medan folk gav sig ut på isen där de fann en utmattad och stelfrusen Tor skyndade Mats upp till stugan.

– Herregud, Boel, vad gör du här?!

– Vi skulle jobba här under helgen. Men det kommer jag aldrig mer att göra.

Han drog nästan på munnen.

– Så många gånger som du lovade mig att inte jobba dygnet runt sju dagar i veckan ....

– Du jobbade över du också, mumlade hon.

– Som polis är jag tvungen. Men all min lediga tid gav jag dig och vårt förhållande. Medan du var så besatt av företaget att det aldrig blev någon tid över för oss.

– Det skulle kunna bli annorlunda, sa hon tyst. Men du har ju en annan nu ...

– Jag? Tror du att du är så lätt att glömma?

Hon stirrade på honom. Långsamt gick sanningen upp för henne.

– Är Karin kär i dig …?

Han log lite snett.

– Jag tror nog det. Men jag är kär i dig ...

Så Karin hade ljugit för att Boel skulle gå vidare i sitt liv och lämna Mats åt sitt öde!

– Och du, har du någon ny? undrade han. Mannen i vaken, vem är han?

Hon rös till. Om hon inte lyckats lura honom och hans girighet med historien om kassaskåpet som inte existerade var det hon som skulle ha legat i vaken nu. Och Tor skulle aldrig ha låtit henne ta sig upp ur den, så som hon låtit honom göra.

– Min mördare, sa hon med en rysning.

Hon lät Mats armar omsluta henne och där, i hans värme, gled äntligen den isande kylan bort och blev till den värme hon i så många långa månader längtat tillbaka till.