Amanda hade ofta jobbat övertid de senaste månaderna, men Greta var så härlig. Det kunde bli en kopp kaffe och lite snack, framförallt om hennes vackre son...
Solen lyste genom burspråket som om den ville visa upp den nystädade lägenheten. Amanda hade stannat hos Greta en halvtimme extra för att tvätta köksfönstret, trots att det inte var hennes uppgift.
Utanför fanns en lekpark, som på helger och eftermiddagar fylldes med lekande barn. Greta brukade sitta i köket och delta i leken på sitt sätt, omväxlande skratta och banna.
När Amanda tänkte efter hade hon stannat kvar på obetald arbetstid rätt ofta de senaste månaderna, men tanten var så härlig. Det kunde bli en kopp kaffe och lite snack. Ofta berättade Greta om sin egen barn- och ungdomstid och Amanda tyckte om att bläddra i gamla fotoalbum.
Nu ropade hon:
– Middagen står i mikron, varm och klar. Ska jag servera?
Greta satte sig tungt på stolen och sa:
– Det var bättre förr. Allt var bättre. Till och med maten.
– Men torskrygg, potatismos och ärter är inte fy skam. Jag ska bara steka pannkakor till mig och ungarna i dag.
– Har du inte hittat någon karl än? Det är ju två år sedan skilsmässan.
– Men Greta …
– Synd att sonen min bor i Tjottahejti, annars hade han varit perfekt. Du skulle se honom, grann som han Roy Fares.
Det gick inte att blunda för sonen. Han syntes på ett tjugotal inramade foton i lägenheten och det var absolut inget fel på utseendet. Det hände att han ringde när Amanda var där och då förändrades Greta. Rösten och kroppsspråket blev yvigare, som om värken försvann, och hon blev ung för en stund.
– Tycker inte du också att tiden går fortare och fortare?
– Jo, sa Amanda, sneglade på klockan.
Barnen var nog hungriga vid det här laget. Hon sa hej då, sprang nerför trapporna och över till andra sidan gatan där bussen precis bromsade in.
Att jobba inom hemtjänsten var stressigt, men Amanda som varit hemma när barnen var små hade inte mycket att välja på efter skilsmässan.
I början trivdes hon inte, men så fort hon lärt känna sina gubbar och gummor fann hon sig till rätta. Greta var en favorit. Eftersom Amanda inte själv hade några äldre släktingar i livet gav kontakten med de gamla henne en speciell känsla.
Så fort dörren öppnades kände Amanda doften av bränd mat
Det var inget fel på kollegorna, fast de gånger man jobbade två och två märkte Amanda att ett par av dem suckade. De tyckte att hon skulle skynda på så man kom iväg till nästa, men Amanda brukade säga att är det schemalagt för tjugo minuter så är det tjugo och inte tio som gäller.
Vissa dagar när Amanda kom till Greta förstod hon vem som varit där, för tanten var butter och hade knappt rört lunchen. Som tur var brukade lite Fia med knuff bota dysterheten.
Så fort dörren öppnades kände Amanda doften av bränd mat och skyndade till köket. Tvillingarna Albin och Wilma var i full färd med att bråka om vem som skulle vända nästa pannkaka.
– Men hej, sa Amanda och såg sig om i ett kladdigt kök. Har ni gjort smeten alldeles själva?
Wilma släppte stekspaden och sa att om man är tolv år och det finns en kokbok hemma och alla ingresser så är det lätt som en plätt.
– Ingredienser, sa Albin och pannkakan flög nästan till taket innan den hamnade på golvet med ett lustigt ljud.
Nåväl, det fanns pannkakor så det räckte, även sådana som inte var svarta, och det var en trevlig stund vid matbordet. Eftersom barnen lagat maten erbjöd sig Amanda att diska och Albin och Wilma försvann in på sina rum.
Det tog en stund att få bort smet på golvet och vid spisen, men Amanda torkade och log. Lyckan kände inga gränser. Hon hade världens bästa barn, men de hade inte kommit till världen utan hjälp. Så många år och så många försök …
De hade näst intill gett upp, men samma år som Amanda fyllde fyrtiofyra föddes tvillingarna. Tyvärr förstod inte barnens pappa vad han gick miste om när han flyttade till andra sidan jordklotet.
Visserligen skajpade barnen med honom varje vecka och han glömde aldrig födelsedagspresenter eller julklappar, så hon hade ingen anledning att klaga. Det enda hon visste om hans nya var att hon hette Sofia och det fick räcka så.
Hon stod och strök när telefonen ringde vid nio och tänkte först inte svara, men lyfte ändå luren.
– Amanda? hördes det mellan flämtningar. Det … är …Greta …
– Greta? Mår du dåligt, ska jag ringa en ambulans?
– Nej, svarade hon klart och tydligt, men viskade sedan:
– Men … kan … du … komma … hit?
– Nu?
– Nu!
Hon slängde på sig kappan, hoppade i skorna, sprang nerför trapporna och funderade på att ändå ringa efter en ambulans. Men Greta hade inte hjärtfel, det var egentligen bara höfterna som krånglade. Kanske hade hon ramlat och kom inte upp … fast då skulle hon ha använt larmet.
Det var inte läge att vänta på bussen
På gården kom Amanda på att hon inte dragit ut strykjärnssladden och rusade upp igen. Badrumsdörren öppnades och Albin kom ut och gnuggade sig i ögonen.
– Kissat, sa han och gäspade. Ska du ut mitt i natten?
Amanda förklarade vad som hänt och följde sonen till hans rum och sa god natt.
Det var inte läge att vänta på bussen. Amanda sprang och med bultade hjärta kutade hon uppför trappan och knackade innan hon stack in nyckeln i låset, klev in och ropade hallå.
– Hallå, och vem är du? svarade en man som stod i hallen med en bricka.
Amanda kände igen honom, det var Gretas son. Hon presenterade sig och sa att hans mamma ringt, flämtat, verkat sjuk och svag och bett henne komma direkt.
– Hur är det med Greta? Vad bra att du var i närheten.
Han rynkade pannan och ropade:
– Morsan, nu får du förklara.
I vardagsrummet tronade Greta.
– Henrik, sa hon och viftade med armen, hämta en kopp till Amanda också.
Hon vände sig till Amanda och sa att hon känt sig yr och blivit rädd men att allt gått över så fort Henrik kommit in genom dörren.
– Jag hade ingen aning om att han tänkte komma hit, men nu kan du ju fika med oss.
Amanda fick mackor med skinka och ost. Henrik och Greta gnabbades om det mesta, men på ett kärleksfullt sätt. Det var länge sedan hon haft så trevligt.
– Och förutom att Amanda tar hand om traktens alla gamlingar så har hon tvillingar där hemma, sa Greta. Tolv år gamla, eller hur?
Amanda nickade och beskrev hur det gått till i köket samma kväll, vilket fick Greta att skratta och fråga om hon inte kunde få träffa dem. Hon var minsann mästare i Fia med knuff och kunde spela både poker och vändåtta.
– Henriks dotter Malin är tjugofyra och för gammal för sånt och förresten bor hon i Tjottahejti nummer två.
– Men mamma, hon bor i Köpenhamn.
– Ja, dit är det nästan lika långt som till Tjottahejti nummer ett där du envisas med att bo i en stuga.
Henrik vände sig till Amanda och sa att Tjottahejti nummer ett var Rönninge, sju mil härifrån. Amanda tittade på klockan. Det var dags för henne att bege sig hemåt.
– För du är väl frisk nu?
Hon tittade på Greta.
– Jadå. Henrik kan skjutsa dig hem. Nu mår jag så bra så.
Amanda lotsade honom hela vägen.
– Här svänger du vänster. Nej, förlåt höger.
– Annars kan vi köra rakt fram, tvärs över rondellen och in på Lidl. Ner med vindrutan bara och hugg tag i några salamikorvar och ett par öl, så kan vi ha picknick.
Amanda fnissade när hon kom ihåg hur Greta och Henrik slagit vad om vem av dem som skulle klara av hela Melodikrysset. De hade tummat om en flaska rom.
Bilen bromsade in utanför porten och han tackade henne för att hon tagit sig hela vägen till Greta på sin lediga tid.
– Hon måste ha ringt när jag var i köket. Hon försöker gifta bort mig.
– Mig med, sa Amanda.
Båda brast i skratt och Henrik fick en kram innan hon steg ur. De hade kommit överens om att gå på bio följande söndag.
När Amanda gick mot porten hörde hon Henriks telefon.
Han vevade ner rutan, höll upp telefonen och svarade:
