Jag var fundersam när jag klev på bussen för att åka till min barndomstrakt. Varför hade Mats föreslagit skilda semestrar i år? Kanske var det för att han vill umgås på tu man hand med den där Karin?
Redan innan bussen börjat glida ut från stationsplanen hade jag ångrat mig. Jag såg hur de välbekanta husen och gatorna försvann, kände och visste att jag gjort fel.
– Du kan alltid ångra dig, hade Mats sagt där han stått på stationsplanen och sett ledsen ut. Du kan stiga av i Norrstad och ta tåget tillbaka.
– Kan du ge mig en enda anledning till att jag skulle göra det? hade jag ilsket sagt och han hade lite sorgset lett mot mig.
– För att det är med mig du vill tillbringa semestern?
– Vi hade bestämt oss för att fira den i Bollby, sa jag kort.
– Jag vet, Anny. Och jag är ledsen. Men jag är ärlig. Jag kommer helt enkelt inte att stå ut. Jag trodde jag skulle kunna det, för din skull, men det är ingen idé. Du kommer själv inte att stå ut mer än några dagar. Det vet jag. Det var år sedan du var där sist.
Jag hade stigit på bussen, vänt mig om mot honom.
– Just därför, hade jag kort sagt. Jag längtar dit.
– Du tror du är samma person som för fyra år sedan, vädjade han. Du har ingenting gemensamt med folk där längre, med deras sätt att leva. Det inser du om du bara ville sätta dig ner och tänka igenom det. Men jag väntar till i kväll med att åka ut till Lasse och Monica. Och hoppas att du kommer tillbaka …
Det sved till i mig vid hans ord. Lasse och Monica. Karin skulle förstås också vara där ute i det stora gula skärgårdshuset. Hon brukade alltid tillbringa sina semestrar hos sin syster Monica.
Jag hade beslutat mig för att resa hem på min semester trots att Mats hoppat av i sista stund. Hade han räknat med att jag skulle strunta i alltihop bara för att han inte ville följa med? Och hade han tänkt att det skulle göra just så här ont i mig när han nämnde Lasse och Monica, eftersom han visste att jag älskade honom så mycket, inte ville förlora honom?
Jag såg på honom och nickade hastigt.
– Hej då. Ha det så trevligt.
Varför ville Mats inte ha semester ihop med mig?
Han stod där på stationsplanen och såg efter mig när jag gick genom bussens mittgång på jakt efter en ledig plats. Han såg både ledsen och orolig ut, verkade inte våga tro att jag skulle göra det han sa, stiga av i Norrstad och ta tåget tillbaka hem.
Jag gick bakåt i bussen.
– Är den här platsen ledig?
Mannen såg upp med rynkad panna. Han nickade kort och jag slog mig ner bredvid honom. Typiskt, nu skulle jag få sitta hela vägen bredvid en sur och irriterad passagerare!
Jag drog av mig jackan, sköt in väskan under stolen. Om ändå Mats velat följa med. Det hade varit så roligt att få visa honom min hemby. Sedan mina föräldrar flyttat därifrån för flera år sedan hade det inte blivit av att jag rest dit, men den här semestern längtade jag verkligen efter att få tillbringa där.
Ändå hade det säkert heller inte blivit av att jag rest till Bollby om inte Gunilla, en av mina bästa vänner på den tiden jag fortfarande bodde kvar hemma i byn, hade skrivit och bett mig komma och hälsa på. Hon och hennes sambo skulle ha en liten fest för att fira att deras nybyggda hus nu var färdigt.
Jag kunde få bo i gäststugan till huset de hittills hyrt i byn och där kunde jag tillbringa resten av min semester också, om jag ville.
När jag fått brevet från Gunilla kände jag hur mycket jag längtade till min gamla barndomstrakt och jag blev överlyckIig när Mats gick med på att följa mig dit och tillbringa semestern där tillsammans med mig.
Men nu hade han ändrat sig, bara några dagar innan vi skulle åka. Jag hade blivit både arg och besviken, men Mats hade försökt förklara att han insett att ingen av oss skulle trivas där.
Sommaren innan hade vi tillbringat större delen av vår semester ute hos hans arbetskamrat Lasse och hans fru. Sommartid bodde de i ett stort gammalt hus ute i skärgården som de ärvt efter Lasses farföräldrar och där fanns massor med plats för vänner.
– Det är ju så vi egentligen vill tillbringa semestern, både du och jag, hade Mats sagt. Kan vi inte strunta i den där festen och åka till Lasse och Monica i stället?
När jag hade vidhållit att jag verkligen ville göra resan som vi planerat hade han sett trött ut och för ett ögonblick hade jag känt samvetskval. Var jag självisk?
Det var då han sa det:
– Kanske ska vi tillbringa semestern på olika håll i år, eftersom vi har så skilda åsikter om hur vi vill ha det.
Var det han eller jag som var självisk?
Skilda semestrar? Menade han det verkligen? Och varför hade han egentligen föreslagit det? Var det för att han verkligen ville det, och var en av orsakerna i så fall att han skulle få tillfälle att träffa Karin?
De hade tillbringat mycket tid tillsammans under förra semestern och jag hade noterat att Karin var märkbart intresserad av Mats. Eller var det han sagt bara ett sätt att få mig att avstå från den här resan, stiga av i Norrstad och ta tåget tillbaka hem till honom?
– Se upp!
Mannen som jag slagit mig ner bredvid ropade till när jag försiktigt skjutit hans paket åt sidan uppe på bagagehyllan för att få plats med min axelremsväska.
– Ursäkta, mumlade jag sammanbitet och slog mig åter ner på min plats med boken jag hämtat.
Den här resan artade sig verkligen till en riktig otursresa, tänkte jag irriterat. Jag hade hamnat bredvid en sur och irriterad person som tydligen skulle göra sitt bästa för att förstöra resan för mig. Men bussen var redan full nu och jag hade ingen möjlighet att byta plats.
Resan skulle ta bra många timmar och det var en lättnad när bussen framåt lunchtid stannade till framför en vägkrog där vi kunde äta lunch.
Jag kände mig lättad över att slippa min otrevlige granne för en stund och såg mig omkring inne i serveringen, så att jag inte skulle riskera att hamna vid samma bord som han.
Så lustigt ... Han fanns inte här. Jag åt min lunch och drack en kopp kaffe på serveringen, men min bussgranne syntes inte till. När vi återvände till bussen upptäckte jag honom till min förvåning sittande kvar på sin plats.
– Ska du inte äta lunch? undrade jag. Vi har tre timmars resa kvar.
Han såg upp från sin tidning, skakade på huvudet.
Inte undra på att mannen var på dåligt humör
– Jag gjorde en rotfyllning hos min tandläkare precis innan det bar av, suckade han. Nu har bedövningen släppt och det känns inget vidare.
Jag kände mig en aning skuldmedveten. Inte att undra på att han varit på dåligt humör under resan.
– Jag har värktabletter i handväskan, sa jag. Vill du ha ett par?
Han riktigt lyste upp.
– Det låter för bra för att vara sant!
Bara en halvtimme senare var min bussgranne, som hette Olle, på betydligt bättre humör, vilket förbättrades ännu mer sedan jag bjudit honom på den frukt som jag tagit med.
– Jag borde ha lyssnat till Gunilla, suckade han medan han skalade sin tredje banan. Hon tyckte jag kunde vänta till efter min resa med tandläkarbesöket.
– Gunilla? Ska du också hälsa på en Gunilla?
Han nickade.
– Gunilla och Torbjörn. De bor i Bollby.
Jag såg häpet på honom.
– Men ... Det är ju dit jag ska!
Nu var det hans tur att se häpen ut.– Det är vid sådana här tillfällen det är meningen man ska säga att världen är liten. Hur känner du Gunilla och Torbjörn?
Jag berättade för honom om hur Gunilla och jag hängt ihop som barn och fick i gengäld veta att Olle var kusin till Torbjörn.
– Jag brukar hälsa på där en vecka varje sommar, berättade han. Det är en väldigt vacker bygd och alla är alltid så trevliga där. Och i år planerade jag min semesterresa så att den skulle passa bröllopet.
Jag såg undrande på honom.
– Bröllopet?
– Ja. Du menar inte att du inte visste? Gunilla och Torbjörn gifter sig i morgon.
Nej, det hade jag verkligen inte haft en aning om.
– Och jag som inte har någon present till dem. Gunilla nämnde inte bröllopet med ett ord
– Du kan dela present med mig, log han. En kristallskål. Den ligger i paketet där uppe, det som du höll på att knuffa i golvet.
Jag log generat. Jag kunde gott och väl förstå att han ropat till när jag rotat omkring där uppe på hyllan. Och jag som tyckt att han bara var en sällsynt grinig och otrevlig person. I stället var han ju både gladlynt och trevlig. Väldigt trevlig, till och med.
Vi for just förbi en bykyrka och jag kastade en blick upp mot tornuret. Redan tre? Men det betydde ju att vi passerat Norrstad för två timmar sedan, Norrstad, varifrån jag med snabbtåget skulle ha kunnat ta mig hem till Mats.
Jag lutade mig tillbaka mot sätet. Hem till Mats ...
När jag stigit ombord på bussen hade jag innerst inne vetat att jag skulle stiga av bussen i Norrstad och återvända hem. Jag hade faktiskt ångrat min resa redan innan jag stigit in i bussen. Men nu hade vi bara en dryg timmes resa kvar till Bollby, där Gunilla, bröllopsfesten och min semester väntade.
Jag kände mig med ens fullkomligt omtumlad. Det var ju detta jag ville! Resa vidare. Det var med ens helt självklart att det var det jag ville. Hur hade jag ens kunnat tänka tanken att jag skulle avstå från min resa för Mats skull?
Plötsligt kände jag mig helt omtumlad
Det var märkligt vad några timmar på en buss kunde göra.
Med ens var det så mycket jag kunde erkänna för mig själv. Jag hade varit rädd att förlora Mats, men var det egentligen inte så, att vi redan var så långt ifrån varandra, att vårt förhållande i praktiken var över? Varför hade jag inte tidigare vågat se sanningen i vitögat?
Jag längtade inte alls tillbaka till Mats! I stället kände jag en slags lättnad nu, en känsla av frihet.
Jag kunde äntligen erkänna för mig själv att mannen jag trott mig älska var både självisk, manipulativ och självbelåten och inte intresserad av någon annan än sig själv.
Allt rörde sig bara kring honom och det han ville. Han var van vid – med hjälp av alla möjliga knep – att få alla, inte minst mig, att dansa efter hans pipa. Det var verkligen inte med en sådan man jag ville leva.
Plötsligt kände jag mig glad, gladare än på mycket länge. Jag var på väg! Och det kändes som om jag kanske var det på flera sätt …
Framför mig låg en bröllopsfest med goda vänner och bortom den en härlig sommar i min hembygd. Och min semester skulle kunna bli något alldeles särskilt, det kände jag när jag såg mot Olle och mötte värmen i hans leende.
