Porträttmålaren – del 1 av 4: Kärlek och mörka hemligheter

Stina log mot paret som just hade klivit in i den ateljé som hon delade med två andra konstnärer. Hon såg fram emot att visa dem den färdiga målningen. Själv var hon mycket nöjd med den, men hon kunde inte veta om de skulle tycka ­detsamma.

Hennes mage knöt sig en aning. Hon hade ingen garanti för att paret skulle köpa målningen när de såg den och hennes ekonomi var i hög grad beroende av att de faktiskt betalade det pris som de hade kommit överens om.

Hon drog ett djupt andetag och vände sedan på duken som hade stått med baksidan vänd mot rummet.

Först hördes bara ljudet av den avlägsna trafiken, sedan flämtade den unga kvinnan och i nästa stund började hon gråta.

– Den är fantastisk, sa den unge mannen. Stina, du har verkligen lyckats fånga min flickväns personlighet. Det är ju helt otroligt. Vad säger du, älskling?

Han vände sig mot den unga kvinnan, som nu log stort genom ­tårarna.

– Är jag verkligen så vacker? viskade hon.

Sedan höjde hon rösten:

– Är det okej att jag lägger upp den på Instagram? Jag ska förstås skriva vem som har målat bilden.

– Det är helt okej, svarade ­Stina. Jag har faktiskt fått en del av mina kunder på det sättet.

När paret hade betalat för målningen och lämnat den lilla ateljén var Stina ensam. Hennes två kollegor hade ännu inte dykt upp, så hon kunde i lugn och ro njuta av glädjen över det lyckade porträttet.

Hon tog ett par danssteg över golvet och satte sedan på vatten till te.

Kort därefter satt hon med en kopp rykande te och ringde sina föräldrar för att berätta att ännu ett porträtt hade blivit lyckat.

Hon visste att särskilt hennes pappa hade blivit orolig när hon valde att säga upp sig från sitt jobb i en av Malmös ledande modebutiker för att kasta sig ut i den betydligt osäkrare branschen som porträttmålare.

När Stina som mycket ung hade velat söka till en konstakademi hade både hennes pappa och mamma varit emot det.

Trots att Stina hade tecknat och målat hela sitt liv hade de varit rädda för att hon inte skulle kunna klara sig i framtiden om hon inte skaffade sig en ordentlig utbildning.

– Vi har alltid stöttat dig och det kommer vi att göra i framtiden också, hade de sagt. Men vi vill så gärna att du skaffar dig en utbildning.

Pappan hade gärna sett att hon valde en akademisk utbildning. Han brukade tala om hur mycket glädje han själv hade haft av sin ingenjörsutbildning. Han brukade säga att hon var en klok flicka, men efter gymnasiet hade hon inte haft någon lust att börja på universitetet. Hon kunde ha gjort det, men hon ville inte uppfylla deras dröm.

– Vi fick dig sent i livet, hade hennes mamma sagt. En dag kommer vi inte att finnas kvar om du skulle behöva ekonomiskt stöd.

– Andra klarar sig utmärkt med en butiksutbildning, det kommer jag också att göra, hade Stina svarat.

Och nu klarade hon sig utmärkt som porträttmålare. Till och med hennes oroliga föräldrar var tvungna att erkänna det.

– Det är underbart att det går så bra för dig, sa Stinas mamma när hon hade berättat om målningen som just hade hämtats.

– Vi hoppas att det fortsätter så, hördes hennes pappas röst i bakgrunden.

– Jag tror på en framtid som konstnär, svarade Stina lugnt. Och om det inte fortsätter att gå så bra har jag lyckligtvis en bra utbildning att falla tillbaka på.

– Det har du, sa mamman ­bestämt.

De pratade en stund om ditten och datten. Som alltid hoppades föräldrarna att det inte skulle dröja länge innan deras dotter kom på besök och som alltid kunde Stina inte låta bli att skratta.

– Jag hälsade ju på er förra veckan. Nu får det snart vara er tur att komma till Malmö.

– Vi kommer, men det är ganska långt mellan Stockholm och Malmö. Det var bättre när du hade din lägenhet nära oss.

– Jag ser i alla fall fram emot att träffa er, sa Stina och lät bli att kommentera mammans sista pik.

När hon hade lagt på telefonen satt hon ett ögonblick och stirrade tankfullt framför sig. Båda hennes föräldrar hade blivit skörare än de hade varit, men de var fortfarande friska. Hon visste att de fortfarande betraktade henne som ett underverk.

De hade för länge sedan gett upp hoppet om att få barn när de vid 43 års ålder blev föräldrar. De hade alltid tagit väl hand om henne. Ibland hade det nästan varit för mycket.

När Stina som stor flicka hade velat börja rida hade föräldrarnas ”nej” låtit så bestämt att hon hade förstått att den önskan aldrig skulle uppfyllas.

Ibland hade Stina känt det som om hon var en fånge. Hon älskade sina föräldrar och hon hade alltid känt att de också älskade henne, men det hade ändå varit en befrielse när hon för fem år sedan hade fått möjlighet att jobba i Malmö.

Hon hade skött jobbet oklanderligt och hade använt all sin fritid till att teckna och måla. De nya väninnorna hade jublat när hon tecknade eller målade dem. Det var de som hade lagt upp hennes små verk på Instagram och sedan hade det bara gått framåt på den fronten.

Stina var glad över det liv hon levde. Hon saknade inte att ha en pojkvän. Två gånger hade hon trott att hon hade träffat mannen i sitt liv, båda gångerna hade det runnit ut i sanden, utan att någon av dem hade fått sitt hjärta krossat.

Hon log och bestämde att hon skulle titta närmare på några skisser som hon hade gjort, när hennes mobil ­ringde.

Hon kände inte igen numret som lyste på displayen. Förr i tiden skulle hon bara ha tryckt bort samtalet. Nu visste hon aldrig om det var en eventuell kund. Hon svarade och sa vänligt sitt namn.

– Det är Stina Konradsson.

– Jag heter Tobias Munk. Jag har sett dina porträttmålningar på Instagram och en god vän har också rekommenderat dig. Jag har ett alldeles särskilt uppdrag till dig, om du är intresserad?

– Det låter lite kryptiskt, svar­ade Stina. Men jag utgår från att det handlar om ett porträtt?

– Det gör det. Saken är bara den att modellen inte lever ­längre. Jag skulle vilja be dig måla hennes porträtt utifrån ett fotografi.

– Jag är rädd att jag måste tacka nej till uppdraget, sa Stina vänligt. Jag målar bara efter fotografier när jag övar. När jag ska börja med en målning på riktigt behöver jag lära känna modellens personlighet, om det ska bli bra.

– Jag tror nog att jag förstår dig, men…

Tobias tvekade:

– Jag hoppas verkligen att du vill göra ett undantag. Fotografiet som jag vill att du använder som förlaga är mycket tydligt och…

– Tyvärr, avbröt Stina mjukt. Jag tror inte…

– Vill du åtminstone inte komma och titta på det?

Den här gången var det Tobias som avbröt.

– Kvinnan har varit död i nästan 30 år och… det skulle betyda oändligt mycket för mig om du ville göra ett försök. Om du själv inte tycker om det färdiga resultatet har du naturligtvis rätt att kassera det, men du kommer självklart att få betalt för den tid du har lagt ner på det.

– Det finns andra som målar porträtt .. försökte Stina överrösta honom.

– Vill du inte tänka över det?

Stina suckade. Just nu hade hon inga andra uppdrag. Hon hade ett par avtalade i slutet av månaden, men hon hade faktiskt bestämt sig för att ta lite semester. Ändå var det något i mannens märkliga önskan att få en avliden kvinna målad som gjorde henne nyfiken, men också berörd.

– Jag kan kanske titta på det, sa hon tveksamt. Kan vi träffas någonstans, eller vill du komma till min ateljé?

– Jag hoppas att jag kan övertala dig att komma till min bostad. Då kan du åtminstone se de omgivningar där Vivian bodde, sa Tobias och fortsatte:

– Jag är anställd som föreståndare på det lilla slott där den avlidna vistades under de sista tio åren av sitt liv. Det heter ­Silverkulla slott och håller för närvarande på att renoveras. Det ligger i nordvästra Skåne. Du kommer självklart också att få dina resekostnader täckta, oavsett om du säger ja eller nej till uppdraget.

– Om jag ska vara helt ärlig tycker jag att alltihop låter lite konstigt, slank det ur Stina.

– Det kan jag förstå, men det är alltså inget konstigt med min förfrågan. Det finns en lång förklaring, men den ska du få när du kommer. Kör du själv eller ska du åka kollektivt?

Han är tydligen helt säker på att jag inte säger nej till att ta uppdraget, tänkte hon.

Hon kunde inte hålla tillbaka ett leende. Han hade rätt. Hon var helt enkelt tvungen att besöka Silverkulla slott.

Dagen efter packade Stina de mest nödvändiga personliga tillhörigheterna i sin stora weekendväska. Oljefärger, terpentin, penslar, skissblock, ett par dukar och det oumbärliga staffliet packades också ner.

Hon visste att det omfattande bagaget antydde att hon hade tagit uppdraget. Det hade hon inte, men om hon gjorde det var det mest praktiskt att ligga steget före.

På väg genom det skånska landskapet kunde hon inte låta bli att beundra frodigheten som hon såg. Hon hade medvetet undvikit motorvägen. Alla motorvägar ser likadana ut och hon ville hellre köra genom små byar, skogar och öppna fält.

Hon bestämde sig för att stanna vid ett gammalt värdshus. Hon behövde sitta ner och tänka igen­om allting.

Det knastrade i gruset när hon körde in på värdshusets lilla parkeringsplats. Där stod redan en enda bil, en medelstor svart ­Toyota. Hon steg ur bilen och gick över till värds­husets entré, där dörren välkomnande stod ­öppen.

Det var som att kliva in i en annan värld. Här fanns inget av krom och stål. Möblerna i värdshussalen var mörka med röd- och vitrutiga dukar. På varje bord stod en smal vas med en enkel blomma. Vita gardiner med blå violer hade hängts upp i fönstren och gjorde att det första intrycket blev ljusare än vad det egentligen var.

Stina såg sig omkring. Om hon någon gång skulle bli ägare till ett värdshus skulle det se ut som det här. Det skulle naturligtvis aldrig hända. Hon hade ingen dröm om att bli värdshusägare. Hon ville bara måla.

– Välkommen, löd en vänlig röst och en medelålders kvinna i grå klänning och ett kritvitt förkläde kom leende emot henne.

Stina beställde en kopp kaffe och lät sig frestas av ett erbjudande om en bit hemlagad ­äppelkaka.

Hon suckade belåtet. Det var som om värdshusets aura av ­vila och en svunnen tid fyllde henne med stilla ro.

– Kan jag få en kopp kaffe till? hördes det från ett av borden längst bak i värdshussalen.

Stina tittade ofrivilligt i riktning mot rösten.

En yngre man, som hon uppskattade var i samma ålder som hon, tittade samtidigt på henne. Han log och nickade, och hon log tillbaka. Hon hade lust att fortsätta titta på honom, inte för att hon på något sätt ville lära känna honom. Han var trots allt en fullständig främling som av en slump hade stannat på samma värdshus som hon.

Det var konstnären i henne som hade vaknat. Sällan hade hon sett ett så klassiskt fulländat ansikte.

En mörk hårlock föll på det mest charmiga sätt ner över den breda pannan.

Hon hann inte se färgen på hans ögon innan hon tittade bort, men hon antog att de var mörka. Mannens näsa var rak, läpparna kanske en aning för smala, men det gav honom bara ett extra plus att inte allt var perfekt. Hon hann också uppfatta gropen i mannens kraftiga haka. Det var ett ansikte som hon gärna skulle vilja måla.

Kort därefter reste sig mannen. Han nickade till henne när han gick förbi hennes bord. Ett litet leende lurade kring hans läppar. Han var säkert van vid att kvinnor tittade efter honom, men det var säkert få som tittade för att de gärna ville göra ett porträtt av honom.

Stina log igen, betalade sedan för kaffet och gick ut till sin bil.

Den svarta Toyotan var borta. Hon såg återigen den okände mannens klassiskt vackra ansikte framför sig. Det skulle verkligen ha varit roligt att föreviga honom på en duk.

Hon sköt tankarna åt sidan. Även om hon inte helt kunde förlika sig med uppdraget som väntade henne var hon ändå spänd på att se både Silverkulla slott och fotografiet som hon skulle måla.

En halvtimme senare körde hon genom byn som låg precis innan hon nådde den långa allé som ledde upp till Silverkulla slott. Hon stängde av sin gps och stannade innan hon svängde in på uppfarten.

På båda sidor stod almar och kastade skuggor ner över den ganska smala, asfalterade vägen.

Så dök det lilla slottet upp och även om Stina hade googlat ­Silverkulla på datorn blev hon imponerad.

För många år sedan hade slottet fungerat som sanatorium för tuberkulospatienter. Hon kunde mycket väl förstå att människor hade haft lättare att bli friska i så vackra omgivningar. Kanske hade källan som rann genom parken också haft en verkan. I alla fall hade den kallats helande.

Tro är viktigare än vad man tror. Om patienterna hade trott på att vatten från källan kunde bidra till att göra dem friska hade det utan tvekan varit en del av behandlingen.

Stina körde långsamt den sista biten upp till Silverkulla slott. Ett litet torn reste sig mot den blå himlen ovanför den imponerande huvudentrén. Den kritvita huvudbyggnaden flankerades dessutom av två sidoflyglar, som båda var i två våningar.

Ett par hantverkarbilar stod parkerade vid den vänstra sidoflygeln, medan det bara stod en enda bil framför den högra. En svart Toyota.

Stina ryckte till. Var det samma bil som hade stått parkerad vid värdshuset hon hade besökt? Samma bil, samma man?

I nästa ögonblick kom en lång man ut från den vänstra flygeln. Ett ögonblick stod han stilla och stirrade mot henne, sedan lyste hans ansikte upp i ett stort leende och han kom emot henne med långa steg. Han pekade i riktning mot den svarta Toyotan. Det var tydligen meningen att hon skulle parkera där.

– Stina Konradsson? frågade han och presenterade sig som Tobias Munk.

Stina log och sköt upp sina solglasögon i håret. Tobias Munk, som hon bedömde var i trettiofemårsåldern, var, liksom mannen från värdshuset, en mycket stilig man, men hans ansikte var inte perfekt. Näsan var en aning sned. På den ena kinden sträckte sig ett långt, vitt ärr från tinningen ner till hakan, men de grå ögonen var fyllda av vänlighet och när han tog hennes hand märkte hon att hans hand var varm och torr.

– Jag är så glad att du ville komma, sa han och skickade henne en undrande blick som hon inte riktigt förstod.

Han lyfte ut hennes bagage ur bilen.

– Jag hoppas att du kommer fram till att du har lust att måla Vivian.

– Jag måste naturligtvis först få kolla på fotografiet närmare, sa hon.

– Det är klart, men först ska du installera dig. Följ efter mig, så ska jag visa dig ditt rum. Det är inte där du ska måla. Du får en egen liten ateljé i den sidoflygel som vi har döpt till Vivian’s refuge.

Från den breda utvändiga trappan kom de in i en imponerande hall, där de höga fönstren kastade ljus över de vackra grå klinkerplattorna. En bred trappa ledde upp.

– Huvudbyggnaden är inredd för hotellgäster och de konstnärer som skulle vilja använda ­Vivian’s refuge, berättade ­Tobias. Sidoflygeln till höger är inredd med tre lägenheter. Två stora och en något mindre. Jag disponerar en av de stora.

– Den andra lägenheten, som också är ganska stor, står och väntar på Silverkullas ägare Joachim Banke. Om han någon gång återvänder till ­Sverige för att slå sig ner återstår att se, men han har i alla fall meddelat att han kommer på besök om ungefär en månad för att se hur ombyggnationen går.

Medan Tobias fortsatte att tala gick de förbi flera gamla målningar av personer. Många var vackra, andra behövde en konservator, men helheten var fascinerande.

– Är det Joachim Bankes släkt? frågade hon och stannade framför målningen av en vacker mörkhårig kvinna klädd i en svart klänning med vit spetskrage.

– Nej, det är det inte, skrattade ­Tobias. Målningarna följde med när Banke köpte stället för många år sedan. De stod magasinerade i ett mindre rum. Där hade de stått i många år.

– Joachim Banke berättade för mig att han hade låtit hänga upp några eftersom de hörde till slottet. Det finns fler på lagret, men de behöver ses över av en konservator. Jag har därför kontaktat konservatorn Peter Gammelgård, som också har anlänt i dag. Han kom bara en halvtimme före dig, och jag ser fram emot att höra hans bedömning av de gamla målningarna, om de överhuvudtaget kan restaureras. Peter arbetar också som porträttmålare, men…

Tobias tystnade.

– Jag har valt den bästa för att måla Vivian.

Han log snett innan han lite längre bort i korridoren öppnade dörren till det rum som skulle bli Stinas.

Stina steg in i ett ljust rum som vette ut mot en stor park. Sedan öppnade Tobias mappen som han hade under armen.

– Du kanske vill kasta en blick på fotografiet som jag har av Vivian, sa han.

När Stina såg fotografiet flämtade hon svagt. Nu förstod hon bättre varför Tobias hade tittat undrande på henne när hon kom. Bortsett från att Vivians ljusa hår var axellångt var det som att stirra på sig själv.

Svensk bearb: Angelica Jaako Billenman