Akutsköterskan Mona-Lisa: ”Larmet gällde min man”

Mona-Lisa jobbade natt på akuten när larmet kom. Hennes man Peder, läkare på samma sjukhus, hade varit med om en svår trafikolycka. På ett ögonblick förändrades livet för dem båda.

Kvällen innan hade de mötts som hastigast i dörren. Hon på väg till sitt nattpass som akutsjuksköterska på Örebro sjukhus, han just hemkommen efter en lång dag på samma arbetsplats. En puss i förbifarten, hej och hej då. Vad ingen av dem visste då var att nästa gång de skulle mötas var på akuten, under dramatiska omständigheter.

Klockan hade hunnit närma sig sju den här novembermorgonen 2013 och det var snart dags för Mona-Lisa Ledin att gå av sitt pass när larmet om en allvarlig trafikolycka kom.

Det var som att jag kände på mig att något hänt

– Jag tänkte direkt att Peder var inblandad och blev väldigt nervös och orolig, det var som att jag kände på mig att något hänt. Jag visste att han var på väg till jobbet just vid den tid då olyckan skett, 6.30. Så jag ringde hans mobil, men fick inget svar, säger Mona-Lisa, som till sina kollegor förklarade att hon trodde att Peder var inblandad i olyckan på något sätt. Kanske hade han stannat för att hjälpa till? Han var narkosläkare, så det hade varit en självklarhet för honom.

Ringde från ambulansen

Någon minut senare fick Mona-Lisa ett samtal från ambulanspersonalen. Det var då hon förstod; i vanliga fall skulle de aldrig ha ringt henne direkt från ambulansen.

Mona-Lisa sitter på ett kafé

Det sista året blev väldigt tungt för Peder. ”Det är en lättnad att det är över, även om saknaden alltid finns där”, säger Mona-Lisa.

– De frågade om jag var kvar på jobbet och berättade sedan att det var Peder som skadats i bilolyckan och att det var allvarligt…

Mona-Lisa skakar på huvudet. Hon var uppe i varv och snustorr i munnen, det var som att hon inte riktigt kunde ta in att de pratade om hennes älskade make. I det läget visste hon inte exakt hur allvarliga Peders skador var. Men hon gick in i ett rum och ringde sina döttrar och bad dem komma till sjukhuset så fort som möjligt.

Jag ville vara med, men fick inte

När ambulansen anlände stod ett team och väntade, men man ville inte att Mona-Lisa skulle vara närvarande när Peder kom in, så hon uppmanades att gå undan.

– Jag ville vara med, men fick inte. Jag kan förstå hur de tänkte, att jag inte skulle kunna bibehålla mitt lugn eftersom det var min man som låg där. Men jag har numera en annan uppfattning. Jag tycker det är viktigt att anhöriga får se, det kan betyda mycket för bearbetningen, säger hon.

Kollegorna grät

Inom loppet av någon timme stod det klart att Peder var svårt hjärnskadad. Han var medvetslös och vänster sida av kroppen krossad. Mona-Lisa beskriver stämningen på akuten som tryckt. Sköterskor stod och grät, Peder var ju deras kollega och vän och nu var det ovisst om han ens skulle överleva.

– Om han hade jobbat så hade det varit han som stått där, konstaterar Mona-Lisa.

Hon har svårt att sätta ord på de kaotiska känslor som for igenom henne där på akuten. Allt hade gått så snabbt, hon hann inte riktigt med. På ett ögonblick hade livet förändrats, ingenting skulle bli sig likt igen.

– Vi var väldigt lyckliga tillsammans och såg framtiden an, allt kul vi skulle göra när vi blev äldre. Närmast hade vi en resa till Turkiet att se fram emot, Peder gladde sig mycket åt den. Nu skulle den inte bli av, säger Mona-Lisa och drar sig till minnes att Peder ofta sa att han nog inte skulle bli gammal – det var som om han hade det på känn.

Hopp och förtvivlan

Eftersom man inte utför den sortens neurokirurgi som krävdes i Örebro blev det poliseskorterad ambulans till Uppsala Akademiska sjukhus, där Peder blev kvar i tre veckor.

– Läkarna hade ingen aning om ifall Peder skulle bli återställd eller svårt handikappad. Han kunde också avlida av skadorna. Men man opererade hans ben och höft och sedan var det bara att avvakta och hoppas på det bästa, säger Mona-Lisa, som beskriver ovissheten som det allra värsta.

Mona-Lisas man Peder, frisk framför vatten och en bro

Peder var vältränad och fysiskt stark. Och han var en mycket omtyckt läkare.

Efter tre veckor väcktes Peder, han hade hållits sövd för att ge hjärnan en chans att läka.

– Vi svävade mellan hopp och förtvivlan under den här perioden, men när han vaknade märkte jag att han i alla fall kände igen oss. Det kändes hoppfullt. Och när han så småningom började kunna röra fingrar och armar litegrann väcktes hoppet sakta. Vi förstod att han inte skulle bli återställd, men kanske skulle vissa funktioner komma tillbaka?

Men det stod snart klart att även om Peder klarade att greppa saker, så förstod han inte vad han skulle göra med dem.

Hans största skräck

– Det var svårt för oss i familjen att veta hur mycket han förstod av sitt tillstånd, men den första tiden var han väldigt deppig. Det hade alltid varit hans största skräck att bli ett vårdpaket. Det liv han fick de sista åren var inget man önskar någon. Ändå blev han mer harmonisk med tiden.

– Han fick stämningshöjande medicin och mot slutet verkade han ha hittat en acceptans. Han visade tydligt att han uppskattade att komma hem, säger Mona-Lisa och berättar att Peder, som var rullstolsburen, inte bodde hemma efter olyckan.

– Det hade inte varit ett liv för oss med personliga assistenter som kommer och går dygnet runt. Vi hade också behövt bygga om delar av huset för att rullstolsanpassa det. Vi hade turen att hitta ett jättebra gruppboende på gångavstånd, så det löste sig smidigt ändå. Peder kom hem på besök regelbundet.

Det hade alltid varit hans största skräck att bli ett vårdpaket

Men naturligtvis påverkades ändå hela familjen av Peders svåra situation. Det hände att Mona-Lisa fick avbryta sin semester och resa hem för att Peder blivit dålig – hon släppte allt för att vara vid hans sida. Mot alla odds repade han kraft och kom igen, gång på gång.

Livet förändrades på ett ögonblick för Mona-Lisa och Peder när han skadades svårt i en trafikolycka.

Var oerhört omtyckt

Mona-Lisa ler.

– Han var fysiskt stark. Han var långdistanslöpare och sprang ofta en mil på morgonen innan han åkte till jobbet. Peder var en fantastisk människa, eftertänksam, varm och oerhört omtyckt av patienter och kollegor. Det är förstås en stor förlust att det blev som det blev.

Hon säger att olyckan tog ifrån henne deras framtid. Hon kan fortfarande sakna deras samtal om stort och smått, den där vardagliga, självklara gemenskapen som ofta infinner sig efter ett långt äktenskap.

– Jag kan ibland fundera på vad jag nu ska göra när jag blir pensionär? Det händer också att jag känner mig arg på Peder…. varför var han tvungen att göra den där omkörningen i höstmörkret? Många nätter har jag gråtit mig till sömns. Det har varit ett mångårigt sorgearbete, säger Mona-Lisa och berättar att samtidigt som hon älskade stunderna när Peder kom hem så var han inte längre densamme.

– Man älskar personen i rullstolen, men jag blev den som fick föra hans talan, vara hans röst och företrädare. Det var inget jag föreställde mig när vi blev ett par. Men jag har aldrig någonsin tänkt tanken att lämna honom. När han behövde mig som mest ville jag finnas där, vi lovade ju varandra att leva ihop i nöd och lust.

Lättnad och saknad

Det sista året, 2018, blev tungt. Peders hälsa försämrades och under sommaren blev han väldigt sjuk med hosta och feber. Han gick på tunga mediciner som han inte tålde. Under hösten drabbades han av hjärtsvikt.

– Då tänkte jag; när ska detta ta slut? Hur länge till ska han behöva ha det så här? Jag märkte ju hur dåligt han mådde, desperationen i hans blick när han förgäves försökte kommunicera med oss. På årets näst sista dag var han hemma och jag sa glatt att vi ses igen på nyårsdagen…

Trots att det var hemskt att se sin make livlös så var hjärtstoppet det bästa som kunde hända

Men så blev det inte. Den 1 januari drabbades Peder av ett hjärtstopp.

– Trots att det var hemskt att se sin make livlös så var hjärtstoppet det bästa som kunde hända. Det blev ingen utdragen process, döden kom fort och smärtfritt. Peder hade lidit tillräckligt, säger Mona-Lisa sakta.

Hon berättar samlat och tycks ha en pragmatisk syn på familjetragedin. Det ska förstås ses i ljuset av ett långt sorgearbete som tog sin början den där tidiga morgonen 2013 på akutmottagningen.

– Det är en lättnad att det är över, även om saknaden alltid finns där.

Nytt kapitel

Mona-Lisa hade kunnat bli bitter över det öde som drabbade familjen, men hon menar att bitterhet inte ligger för henne. Det är heller inte vad Peder hade önskat.

– Jag vet att han hade unnat mig att gå vidare i livet. Han kommer alltid att vara min man och stora kärlek, jag är så tacksam över de år vi fick tillsammans. Jag är också glad att han fick chansen att uppleva sitt första barnbarn, det känns fint!

Hon medger att hon – i likhet med många anhöriga i hennes situation – mellan varven har brottats med dåligt samvete; borde hon ha varit hos sin make oftare? Kunde hon ha gjort något mer för honom?

– Men samtidigt vet jag ju att jag besökte honom ofta och gjorde mitt yttersta för att vi skulle finnas där för varandra. Nu börjar ett nytt kapitel i våra liv.

Av  Maria Zaitzewsky Rundgren

Foto: Maria Zaitzewsky Rundgren, Privata

Mer intressant innehåll hos allas.se: