Jessicas bror, pappa och man dog inom några månader

Jessica framför en trädstam
För tredje gången på 
kort tid gick Jessica till begravningsbyrån för att planera ännu en begravning – den här gången var det hennes man som hade dött. ”Smärtan var så fruktansvärd och det kändes som att ena hälften av mig saknades”, säger Jessica om den tunga sorgen.
Annons

Året var 2017 och livet var sig fortfarande likt. Då bodde Jessica Andersson och maken Knut i ett vackert litet hus i skogarna utanför Karlskrona som de nyligen flyttat in i. Livet hade gått in för landning, där skulle de njuta av närheten till naturen och åldras tillsammans. Men på mindre än ett halvår slogs bilden sönder.

Annons

Strax innan jul 2017 fick Jessica veta att hennes halvbror Christer, som bodde i Skåne, hade drabbats av cancer. Åtta veckor senare, den nionde februari, dog han.

Mitt i planerandet för broderns begravning ringde de från hennes pappa Kunos äldreboende. Han hade ramlat ur sängen och hittats död på golvet.

Dog med nio dagars mellanrum

– Eftersom han var 79 år och haft en stroke tidigare var det kanske inte helt oväntat. Men när två familjemedlemmar dör med nio dagars mellanrum blir det bara för mycket, säger Jessica.

Det blev till att planera ytterligare en begravning och den ägde rum exakt en månad efter att hennes bror hade gått bort.

När hon och Knut kom hem till sitt lilla hus hängde de av sig begravningskläderna och pustade ut.

– Nu ska det dröja innan vi behöver ta fram dem igen, sa vi till varandra.

Strax efteråt blev båda rejält magsjuka. Det självklara var att de smittat varandra med maginfluensa. Jessica blev frisk, men inte Knut. Läkaren på vårdcentralen trodde det rörde sig om ett lite mer efterhängset magvirus och Knut fick de allmänna råden att äta bananer och choklad.

– Veckan innan påsk blev han så dålig att vi fick uppsöka akuten i Karlskrona. Han blev hemskickad med kortisontabletter och var dålig ända fram till påskdagen då han fick tillbaka aptiten och ville äta. Jag minns att vi satt framför brasan och pratade, jag trodde att nu skulle allt bli som vanligt igen. Men detta skulle bli den sista gången vi satt ner och pratade med varandra…

Jessica Andersson med många familjemedlemmar samlade.
Jessica och Knut omgivna av döttrar, svärsöner och barnbarn. Bakre raden från vänster: Oskar, Madeleine, Cecilia med Lii i famnen, Ola, Andreas. Främre raden från vänster: Julia, Thea, Dio, Loke, Wilma. Foto: Privat.

Knut var hennes livs stora kärlek

Nästa dag var de tvungna att på nytt åka in till akuten. Nu röntgades Knut och läkarna upptäckte cancer på tjocktarmen som hade spridit sig till levern.

– Jag ringde till barnen som kom in och läkaren förklarade att tumören inte gick att operera bort eftersom cancern hade spridit sig. Men det var ingen omedelbar fara för hans liv, vi skulle få två till fem år tillsammans. Jag tog inte in det just då, Knut skulle inte dö!

Han var hennes livs stora kärlek. De träffades på ett dansställe när hon var 22 år och nyskild tvåbarnsmor till Madeleine och Cecilia, i dag 31 och 29 år. Det klickade direkt.

Vi hjälpte varandra att läka

– Vi var två trasiga människor som fann varandra. Jag hade en uppslitande skilsmässa i bagaget och han hade nyligen kraschat med ett företag, det hade tagit väldigt hårt på honom. Vi hjälpte varandra att läka och att han var 16 år äldre än jag var inget vi tänkte på. Dessutom tog han mina båda barn till sig direkt.

Snart hade de gift sig och skaffat ett gemensamt barn, Julia som i dag är 26 år. När barnen blev större tog paret på sig rollen som familjehem åt barn som hade det tufft.

Jessica lutar sig mot Knut och ler.
”Vi var två trasiga människor som fann varandra”, säger Jessica som fick många lyckliga år med sin Knut. Foto: Privat.

– Det var vi två mot världen. Vi tyckte om att resa och köpte en husbil som vi skulle åka ut i Europa med den här sommaren.

Men nu låg Knut på sjukhuset och väntade på en stomioperation som var nödvändig för att förlänga hans liv. Jessica fick besked att den skulle göras på lördagsmorgonen och på fredagskvällen åkte hon hem för att komma tillbaka när han vaknat upp igen.

Annons

Men det blev aldrig så.

– I samband med operationen fick han en stor blödning i magen. Det var kritiskt och jag tillsammans med barnen satt och vakade.

Svårast att berätta för barnen

Knut klarade den pärsen och på måndagen väcktes han ur narkosen.

– Vi satt utanför och hörde någon som pratade. Pappa, sa mina ena dotter. Nej, sa jag, det är inte hans röst.

Men det var Knut, fast ändå inte.

– I samband med operationen hade han fått en hjärnskada och rösten var förvrängd. Han hade hamnat i en psykos med ett demensliknande tillstånd som gjorde honom förvirrad och aggressiv. Men han kände igen oss. Han piggnade till tillfälligt, men sedan blev han bara sämre och sämre. Nu insåg även jag att han snart skulle dö och vi skulle inte ens få de åren tillsammans som läkaren hade lovat. Jag gav mitt godkännande till att inte sätta in fler livsuppehållande behandlingar, han skulle inte behöva plågas. Det svåraste var att behöva säga detta till våra barn.

Jessica ser fundersam ut.
När det gjorde som mest ont såg Jessica inte meningen med livet längre, hon ville komma till sin älskade man. Foto: Mikael svensson.

Grät varje dag

Knut somnade in den tjugonde april.

Annons

– Jag hade inte ens hunnit sörja klart min bror och min far när jag kom tillbaka till samma begravningsbyrå och gick igenom samma procedur en gång till. Siffran nio dök upp igen eftersom Knut begravdes den nionde maj, en strålande vacker vårdag.

Det gjorde så ont, smärtan var så fruktansvärd och det kändes som att ena hälften av mig saknades när jag åkte tillbaka till huset. Världen såg inte längre ut som den hade gjort några månader tidigare. Jag föll ner i ett bottenlöst hål.

Hon berättar om ensamheten och tomheten hon kände när hon satt själv hemma i huset. Hur beroende hon var av döttrarna och svärsönerna för att fixa praktiska saker i vardagen, även om hon själv ville.

Vilket var bäst – att leva eller inte

– Jag grät varje dag när jag kom hem till ensamheten och tomheten. Grönskan i trädgården såg jag, men den framkallade ingen glädje längre. Jag hade tappat alla känslor för sådant som var trevligt och mysigt, allt var bara svart.

Annons

När det gjorde som mest ont såg hon inte meningen med livet längre, hon ville komma till sin älskade man.

– Jag minns att jag satt på altanen och resonerade med mig själv. Hade jag i det läget kunnat lägga mig ned och bara sluta andas hade jag gjort det. Vilket var bäst, att leva eller inte leva var frågan jag ställde mig.

Bilden av hennes fem barnbarn dök upp i huvudet. De hade nyligen förlorat sin älskade morfar, skulle de även förlora sin mormor?

Skulle inte mista mormor

– Nej, det skulle vara hemskt, de behövde mig mer än någonsin. Där och då bestämde jag mig för att leva.
Hon fick bra stöd från sin arbetsgivare på Vuxenskolan och hon tog psykologhjälp. Och framförallt så hittade hon föreningen VIMIL, Vi som mist någon mitt i livet, på Facebook.

Annons

– Det fanns några i samma situation som jag och som bodde i närheten. Vi tog kontakt med varandra och har träffats några gånger. Det har hjälpt mig oerhört mycket att få lyssna till hur andra människor i min situation har klarat av att gå igenom den tunga sorg det innebär att förlora en kär livskamrat.

Vändningen för henne kom hastigt en vacker oktobermorgon när höstlöven sakta singlade ner från träden.

– Jag vaknade och kände plötsligt att det svarta hål jag befunnit mig i under ett halvår var borta. Nu var det dags att gå ut och omfamna livet igen.

Jessica har gjort ett omtag i livet och anpassat sig till de nya förutsättningarna.

– När Knut dog hade jag bestämt mig för att bo kvar i huset. Men efter det här uppvaknandet insåg jag att det skulle innebära för mycket jobb att ensam bära in ved och sköta allt annat kring huset. Kompromissen blev att jag behåller huset som sommar- boende och hyr en lägenhet i Karlskrona.

Hon kan åter ta till sig av livets ljusglimtar, som till exempel när grönskan spirar utanför hennes hus. Och så har hon alla vackra minnen från åren med Knut bevarade. Minnen som hon kan plocka fram när hon helst önskar det.

Tre nära varandra.
Lilla Wilma tillsammans med mormor Jessica och Knut. Foto: Privat

Vad är VIMIL?

VIMIL – Vi som mist någon mitt i livet – är ett nätverk för människor som sörjer nära och kära. Genom andra drabbade får man stöd och förståelse i sin sorg, till exempel i en sluten Facebook-grupp, chatt och gästbok på nätet. Lokala träffar ger tillfälle till sociala möten. VIMIL anordnar också en rad aktiviteter, allt från upplevelseresor till Toscana och att paddla kanot i Stockholms skärgård. Läs mer på vimil.se.

VIMIL:s råd till sörjande närstående

  • Hör av dig, den sörjande orkar inte ta initiativ.
  • Erbjud mat och dryck.
  • Krama och håll om.
  • Lyssna, håll ut, lyssna om och om igen. Att sörja tar flera år.
  • Respektera den sörjandes känslor.
  • Jämför inte med andra förluster.
  • Erbjud praktisk hjälp och föreslå tidpunkt.
  • Fortsätt ta regelbunden kontakt och bjud in till aktiviteter.
  • Uppmuntra att träffa andra sörjande.

Läs också:

Mer inspirerande innehåll från allas.se:

Dela på:

Annons

Laddar