Alfhild, 105, har prenumererat på tidningen Allas i 90 år – älskar KAJ och bada bastu
Är Alfhild Ekebom tidningen Allas äldsta prenumerant? Ja, i alla fall enligt våra register. Om hon är en av de mest trogna går inte att fastställa, men det går väl väl inte att tro annat? Redan 1936 började hon prenumerera, då 16 år gammal.
– Jag började när jag fick mitt första jobb, berättar Alfhild som alltså fått hem Allas i lådan i hela 89 år.
När vi når Alfhild ligger hon på sitt rum på serviceboendet Solglimten och löser ett korsord i just tidningen Allas. Boende ligger på ön Hitislandet i sydvästra Finlands skärgård. Här har hon bott de senaste tre åren, och ”skäri-tossa” som hon kallar sig, har hon varit i hela sitt liv.
Hon växte upp på Sommarön, en liten ö utanför Hitislandet. Utöver Huvudstadsbladet fanns varken böcker eller tidningar att läsa hemma, och Alfhild som älskade att läsa brukade låna hem böcker från skolbiblioteket. Men efter konfirmationen slutade hon skolan och hade inte längre tillgång till lektyr.
– Så en dag gick jag upp på vinden, där jag hittade två, tre lösa tidningsblad. På sidorna var det en vacker novell som jag läste från början till slut. Jag minns fortfarande namnen på huvudpersonerna, Maud och Paul, och att novellen slutade lyckligt.
Längst ner på sidorna såg Alfhild att det stod ”Allas veckotidning”.
– Jag visste att veckotidningar fanns men hade aldrig sett en förut. Hur bladen hamnade på vinden vet jag inte, det måste ha varit mamma som gömt dem däruppe. Hon tyckte också mycket om att läsa. Det var då jag bestämde mig för att börja prenumerera för min första, eller om det var min andra månadslön, berättar Alfhild.
Den där lönen kom från Alfhilds första jobb som bondpiga på ön Högsåra, en dryg mil hemifrån. Då bonden låg sjuk skötte hon om alltifrån hästarna till hushållet.
– Det var tufft, men jag fick lära mig en hel del.
Träffade sin man
Efter fem år på gården träffade hon sin blivande make. Mellan 1939–1940 utkämpades finska vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen, och 1941 övergick det i Fortsättningskriget fram till 1944.
– Det sker ju många krigsolyckor när det är krig, och jag råkade ut för en karl och gifte mig med honom, säger den skojfriska Alfhild och skrattar.
Karln kom från Lovisa öster om Helsingfors, och det nygifta paret flyttade till en ö i Lovisa skärgård. Där föddes deras första son, men efter två år bestämde sig Alfhild för att flytta tillbaka.
– Jag trivdes inte där och sa till gubben: ”Jag flyttar hem till Högsåra, vill du komma med så får du.” Och han kom med, haha!
På Högsåra bodde den lilla familjen i samma hus som öns telefoncentral. Från 1946 och 27 år framåt var telefoncentralen även Alfhilds arbetsplats.
– På den tiden fanns ingen el på holmarna, så det var vevtelefon som gällde. Med åren ökade samtalen mer och mer, så det var ett ganska hårt jobb eftersom jag skötte centralen ensam – dag som natt, lördagar och söndagar, jul och påsk. Visst fick jag väl stänga vid nödfall, men jag kunde aldrig helt lämna centralen.
Var du alltså tillgänglig dygnet runt?
– Ja, det skulle väl inte ha fått gå till på det viset, men så var det i alla fall. Jag har många gånger funderat över hur jag orkade med allt. Men jag minns mest det som var roligt.
Fick fyra söner
Sju år efter första barnet kom två tvillingpojkar, och ytterligare tre år senare föddes deras fjärde son.
– De trillade ner en efter en, jag vet inte varifrån de kom, haha! Jag hade alltid sagt att jag bara skulle ha ett barn, och att det skulle vara en flicka, men så blev det inte. Men jag är självklart glad för mina pojkar, tre av dem är kvar i livet.
I mitten på 1970-talet blev telefonin automatiserad och Alfhild behövde inte längre sköta telefoncentralen. Paret flyttade då in i en gammal skola och arrenderade en bit mark.
– Jag brukar skoja och säga att det var då jag blev friherinna. Jag fick göra vad jag ville, började sätta potatis, odla grönsaker och fiska lite för eget behov. Det bästa jag visste var att gå i skogen, plocka blåbär och svamp. Skogen var mitt liv.
Förlorade en son
Ja, Alfhild har en förmåga att minnas topparna i livet. Men det har inte varit helt fritt från dalar. En av de största sorgerna i hennes liv var när den yngste sonen drunknade 1982.
– Jag tror jag haft förmågan att stänga av, omedvetet. När min son dog var jag helt avstängd och levde som i en bubbla i två år, både mentalt och fysiskt. Jag arbetade, var med i föreningar och gjorde det jag måste, men rörde inte vid att jag hade mist en son. Det talades inte om.
Bubblan sprack en kväll när hon satt och lyssnade på radio.
– När låten Vid en liten fiskehamn spelades var det som att allt släppte och jag grät hela kvällen. Det hade jag inte kunnat göra förut.
Två år senare senare gick även Alfhilds make bort vid 64 års ålder och sedan dess har hon levt ensam, men med åren haft glädje av både barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Och så har hon ju såklart haft sällskap av veckotidningarna.
Av någon anledning som Alfhild inte känner till upphörde Allas att komma i brevlådan under året 1945. Då passade hon på att börja prenumerera på Hemmets veckotidning, och har hållit fast även vid den.
Hur länge någon har prenumererat på Hemmets framgår heller inte av våra register. Däremot kan vi se att det faktiskt finns en handfull Hemmets-prenumeranter som är mellan 105 och hela 109 år gamla.
Genom åren har Alfhild gärna delat med sig av tidningarna till grannar och vänner. Även på det nuvarande boendet går tidningarna runt.
– På Högsåra var vi flera som bytte Allers, Hemmets Journal, Året runt, Svensk damtidning, Femina, Allas och Hemmets veckotidning mellan oss. Jag byter gärna och ger bort, tycker att alla som vill ska få läsa. Det är ju inte alla som har råd att köpa.
Barn, blommor och böcker
Av innehållet i tidningarna uppskattar Alfhild det mesta.
– Kryssen är viktiga. Och att det finns så mycket att inspireras av, som inredning och mode. Sedan är jag blomälskare också. Det bästa i mitt liv börjar på B – barn, blommor och böcker. Jag kan sitta med en bok i famnen och bara hålla i den.
Visst saknar hon vissa av Allas kåsörer som gått ur tiden eller slutat, och Veckans brott brukar hon bläddra förbi, men för det mesta läser hon allt.
– Jag kan läsa lite av de där kriminalhistorierna, men jag är inte så intresserad. Under kriget fick jag inte läsa annat än deckare, så det fick jag nog av. Vi behöver roligare läsning i denna värld.
Även receptsidorna har hon haft stor behållning av, även om det ibland varit lite svårt att hitta alla kryddor som ingår.
– Och det är ju så fina bilder! Ibland tänker jag att, ”det där ska jag prova när jag kommer hem”. Men så kommer jag på att jag inte har några möjligheter att laga mat själv. Det är inget fel på maten här, men det är ju så mycket som lockar när man läser recepten i tidningarna.
Röstade två gånger på KAJ
På serviceboendet Solglimten ordnas varje dag aktiviteter för de boende, som allsång, gymnastik – och bastubadning. När Allas pratar med Alfhild har den finlandssvenska gruppen KAJ precis tävlat för Sverige i Eurovision Song Contest med låten Bara bada bastu. Självklart såg hon tävlingen, tillsammans med några andra på boendet.
– Klockan var halv tre här i Finland innan jag kom i säng! Självklart röstade jag på KAJ, jag gav dem till och med två röster.
Inför finalen var gruppen segertippad, men slutade på en fjärde plats. Vann gjorde Österrikes JJ med låten Wasted Love.
– Lite besviken blev jag allt, det har ju skrivits så himla mycket om KAJ. Jag tycker de borde ha kommit högre upp. De är ju de enda som sticker ut i den där tävlingen, och har ju så bra koreografi. Just att låten är så annorlunda mot alla andra låtar, det gillar jag. Vi behöver ju faktiskt lite glädje och skratt nu.
Och apropå bastu så vågar undertecknad påstå att Alfhild har ytterligare ett B att lägga till på sin lista över saker som är det bästa i hennes liv.
– Här på Solglimten har vi en elbastu, men en riktig vedeldad bastu, det är ju livet! På Högsåra eldade vi i bastun varje dag. Alla bekymmer ramlar av en där i hettan, och man kommer bort från nuet. Det är svårt att förklara, det kanske är finländskt, men jag tror det är renande för både kropp och själ.
Med KAJs succé hoppas Alfhild att fler länder nu kommer att ta efter Finlands bastuvurm.
– Man kan sitta där hur många som helst, spritt nakna, och bara vara sig själv. På något vis kommer man tillbaka till livet som det var för länge sedan. Jag skulle inte överleva utan bastu.
Så till frågan alla undrar över – vad är hemligheten för att lyckas bli hela 105 år gammal?
– Det finns ingen hemlighet. Man behöver bara vara född 1920, säger Alfhild och skrattar.