Alma: Mitt hår får mig att må dåligt – vill inte behöva skämmas

Sjukdomarna som du kan upptäcka i hud, hår och ögon

När jag gick i högstadiet började jag plötsligt få en massa komplimanger för mitt hår. Visst hade det alltid varit tjockt, men nu hade det också blivit lite vågigt och mina klasskompisar var alla avundsjuka på mitt vackra svall. Jag gick oftare med håret utsläppt och det gjorde faktiskt mycket för mitt självförtroende under tonårstiden, som i övrigt var rätt jobbig.

När jag var 22 bestämde jag mig för att bli vegan. Jag har aldrig riktigt gillat kött, och efter att ha hälsat på min bästa kompis som jobbade som au pair i en liten stad i USA, bestämde jag mig. Allt som fanns att äta där var kött. Hos hennes värdfamilj, på restaurangerna och gatuköken. Jag fick knappt i mig en grönsak på tre veckor och så fort jag landade på svensk mark kände jag att nu fick det vara nog.

Fick näringsbrist av att vara vegan

Problemet var att jag inte var så bra på det här med näringslära. Jag var en typiskt ”dålig vegan” som mest åt pasta och bönor. Jag blev tröttare och blekare, och efter en tid märkte jag i duschen att jag började tappa hår. Jag fick panik och bokade en tid på vårdcentralen direkt.

Husläkaren beställde en massa prover och efter några dagar fick jag veta att jag hade både b-och d-vitaminbrist, samt dåligt blodvärde. Jag fick järntabletter på recept och råd att köpa vitaminer särskilt för veganer. Efter några veckor började jag faktiskt äta mejeriprodukter igen, för hur ogärna jag än ville äta animalier ville jag inte tappa mitt fina hår.

Några månader senare träffade jag min pojkvän och vi blev blixtförälskade. Vi var så där osannolikt kära och galna att vi till och med flyttade ihop efter bara tre månader. Visserligen var det en nödlösning eftersom han precis slutat plugga och blivit av med sin studentlägenhet, men det kändes ändå helt rätt. Vi lever fortfarande tillsammans, sju år senare.

Tappade mer hår när jag ammade

Ännu galnare var dock att vi blev gravida efter bara två veckor som sambos. Lyckan var total när vår lilla dotter föddes.

Vid det här laget var mitt hår fortfarande ganska tunt, det hade inte riktigt återhämtat sig efter min veganperiod. Och när jag började amma upptäckte jag till min stora fasa att jag började tappa hår igen. Jag minns en dag hur jag satt och grät samtidigt som jag satt och ammade min dotter och såg mina lösa hårstrån ligga över hennes söta lilla ansikte. Jag som bara borde känt lycka i den stunden kunde inte låta bli att också känna sorg.

Jag ammade min dotter ganska länge och under hela den tiden tappade jag mer och mer hår. Jag gick till tre olika läkare, som alla sa att det var normalt. Kunde de inte bara ge mig någon medicin!? Men nej, mina värden såg bra ut och de rådde mig att vänta ett halvår efter jag ammat klart och se om det blivit tjockare då.

Så tunnhårig att skalpen syns

Ett halvår gick. Och ett år. Nu har det gått sex år sedan jag födde vår dotter och mitt hår är en femtedel så tjockt som det var innan. Mitt uppe på huvudet är det så tunt att skalpen syns, hur mycket jag än försöker kamma över den.

Ett tag började jag tupera håret och försökte få till en svinrygg varje morgon innan jobbet, men eftersom håret var så tunt såg det inte riktigt klokt ut. Jag började använda keps, men det gjorde bara håret flottigt. Vintrarna är numera min bästa årstid, för då är det inte konstigt att använda mössa, varje dag.

Jag har aldrig sett mig själv som en självmedveten eller fåfäng person, men nu inser jag hur mycket av min självkänsla som suttit i håret, ända sedan tonåren. Det har liksom varit min stolthet på något sätt. Det tar så mycket energi för mig att bara gå ut på stan, eftersom jag alltid har en känsla av att folk stirrar. ”Oj, vad tunnhårig hon är, hon måste vara sjuk på något sätt”, får jag för mig att de tänker. Jag förstår innerst inne att så inte är fallet, men tankarna kommer reflexmässigt.

Vill vara som normen

Hemma gråter jag ganska ofta på grund av det här. Min sambo tröstar mig såklart men kan inte riktigt förstå att det är så stort för mig. Han började tappa hår efter lumpen och är nästan helt skallig nu. Visst, han tycker inte det är jättekul, men för mig går det inte att jämföra. För killar är det normalt att vara tunnhårig!

Jag hatar att samhällsnormen säger att kvinnor ska ha tjockt hår, eller bara normaltjockt hår. Varför ska vi behöva skämmas om vi inte har det? Jag är inte den som slaviskt följer alla normer, men när det kommer till hår vill jag vara som alla andra.

Jag vet inte om mitt hår någonsin kommer att bli som det en gång var. Och jag vet inte hur jag ska lära mig att acceptera det. Självklart har jag läst allt på internet som finns att läsa om detta, och tydligen kan även klimakteriet vara en bidragande faktor till håravfall. Det känns ju lagom kul, tänk om jag kommer tappa ännu mer hår då? Snart är jag väl lika skallig som min sambo.