Anette är fjärde generationens sotare i sin släkt

Anette är fjärde generationens sotare i sin släkt. Här syns hon i sin sotarhatt.
Annette Soth Stoltz är den fjärde generationen sotare i sin släkt. Nu är hon en av eldsjälarna bakom ett sotarmuseum som byggs upp i Hedemora.

Annette Soth Stoltz möter oss på kontoret i Hedemora. Hon är klädd i sina finaste sotarkläder som är en hög hatt, en teka (sotarskjorta) och ett skärp med ett spänne som är prytt med det svenska lilla riksvapnet. Sotarna som har kontoret som samlingspunkt är ute på jobb, men överallt i lokalerna finns saker med sotarmotiv. Det är klockor, inramade affischer och emaljskyltar. Det märks att det är ett kontor för stolta yrkesmänniskor.

Annette berättar att hon efter många år på tak och i pannrum inte längre arbetar aktivt med sotning.

– All min tid går åt till att sköta företaget med totalt 15 anställda, säger hon. På fritiden driver jag också en nätbutik, Knoparshopen.

Annons

Annette visste ju vilken rik kultur som finns inom sotaryrket, men hon såg också att mycket av det som var unikt för deras skrå började försvinna.

– Det är få yrkesgrupper som har så stor yrkesstolthet som sotarna och det har gjort att mycket av den kultur som växt fram inom yrket har bevarats under lång tid. Vi har ett eget språk, knoparmoj. Det växte fram när sotarna skulle kommunicera utan att kunderna förstod vad de sa. Förr gjorde alla sotare sina verktyg själva, en del gör vi själva även idag. När jag såg hur mycket unik sotarutrustning som kastades bort då sotare gick i pension insåg jag att något måste göras.

Det är få yrkesgrupper som har så stor yrkesstolthet som sotarna

Annette började ta vara på gamla sotarverktyg för att de inte skulle försvinna. Så småningom lade hon och kollegan Kurt Morell ut en efterlysning på Facebook där hon frågade efter fler som var intresserade av att bevara sotarkulturen. Många hörde av sig och en förening bildades.

Annons

– Vi sökte lokaler för ett sotarmuseum över hela Sverige och till slut hittade vi en lämplig i Hedemora, berättar Annette. Nu har vi börjat bygga upp utställningar som ska visa upp unika redskap och dokument, sotaryrkets historia. Så småningom ska det också byggas två rum som visar sotare i arbete.

Sotare var tidigare bödelns medhjälpare

Det var ingen självklarhet att Annette skulle bli sotare trots att det är ett yrke som gått i arv i hennes släkt sedan hennes farfars fars Stefanus Dahlströms tid.

Annons

– Pappa var lite gammalmodig, säger Annette. Han tyckte inte att jag skulle ha ett jobb där jag smutsade ner mig. Jag jobbade med lite annat ett tag, men blev sotare till sist.

Fyra sotare: Annette tillsammans med brorsonen Christian Dahlström, sonen Henrik Stoltz och brodern Torbjörn Dahlström.
Fyra sotare: Annette tillsammans med brorsonen Christian Dahlström, sonen Henrik Stoltz och brodern Torbjörn Dahlström.

Annettes pappa Alf var inte övertygad om att hon verkligen skulle vilja fortsätta inom yrket, men när det hade gått några år fick han ge med sig.

– Då var han riktigt nöjd och stolt över mig, säger Annette.

Annette berättar att sotarna har anor som går fler hundra år bakåt i tiden. Från början var sotaren bödelns medhjälpare och fick utföra jobb som ingen annan ville åta sig, som att bistå avrättningar, döda katter eller hästar. Föräldrar brukade skrämma sina barn med sotaren för att de skulle vara lydiga. Kanske för att sotaren var svart av sitt fejande eller för att sotaren var den som gjorde orena jobb.

– Min farfars far Stefanus Dahlström kom till Hedemora i Dalarna, säger Annette. Han hade med sig sitt lärobrev från 1901 som var klätt med skinn på baksidan för att det skulle vara hållbart.

Från vänster; Annettes far Alf Dahlström, Beorg Dahlström (hennes farfar) och Kjell Westerlund.
Från vänster; Annettes far Alf Dahlström, Beorg Dahlström (hennes farfar) och Kjell Westerlund.

Utbildningen inom sotaryrket har gjorts om många gånger genom åren.

– När jag började utbilda mig måste jag först läsa in gymnasiet och det gjorde jag samtidigt som jag jobbade halvtid med sotning. Sedan var det tre års utbildning till gesäll och ytterligare tre år för att bli skorstensfejarmästare.

Första kvinnan i Sverige att bli skorstensfejarmästare

När Annette fick sitt mästarbrev 1985 var hon den enda kvinnan i Sverige som var skorstensfejarmästare.

– Nu finns det totalt fyra till och av ungefär 1600 sotare är det runt femtio som är kvinnor. Men det har funnits tider när kvinnor jobbat som sotare. När männen gick ut i krig var det många kvinnor som sotade, precis som kvinnorna då ryckte in på andra viktiga jobb i samhället.

På kontoret i Hedemora finns fullt av roliga föremål med sotartema. Här en fin skylt i plåt.
På kontoret i Hedemora finns fullt av roliga föremål med sotartema.

Tidigare var det ofta änkorna som tog över när en sotarmästare dog. De gifte sig sedan med en gesäll som tog över verksamheten.

– Redan på 1700-talet var Maria Persdotter Soth verksam som den första soterskan i Stockholm. Det är efter henne som jag har tagit namnet Soth.

En sjätte generation sotare?

Annette har aldrig ångrat att hon gick emot sin pappa Alf och valde att gå i hans fotspår.

– Det är ett drömyrke som man bara kan älska, säger hon. Det är fritt därför att var och en sköter sina egna sotningar, man får vara utomhus mycket och det är roligt att träffa mycket folk. Dessutom får man lära sig nya saker hela tiden och man får också dela med sig av kunskaperna till andra.

– Idag är det lättare att utbilda sig, säger Annette. Det finns en eftergymnasial utbildning på tjugo veckor där teori kombineras med lärande i arbete. Utbildningen leder ofta till jobb, men problemet är att många som gått utbildningen inte sedan går vidare och jobbar som sotare. Eftersom det är brist på sotare över hela landet är det många sotarföretag som själva tar in lärlingar och utbildar dem.

Bild från när Annettes son Henrik gifte sig med sin Cassandra ställde sotarvänner upp med en äreport.
När Annettes son Henrik gifte sig med sin Cassandra ställde sotarvänner upp med en äreport.

En nackdel med yrket är att olycksrisken är ganska stor.

– Vi kämpar hela tiden med stegar som inte finns eller som är dåliga, konstaterar Annette. Ett sätt att minska olycksrisken är att sota nerifrån och det pågår försök med att utveckla sådana metoder. Det är också en hälsorisk att bli utsatt för kreosot.

Idag arbetar Annettes son Henrik och brorsonen Christian också i företaget och vem vet, kanske blir den fyraårige sonsonen Damian en gång den sjätte generationens sotare i släkten.

Knoparmoj – sotarnas språk

  • Knoparmoj är sotarnas egna hemliga språk som användes för att sotarna skulle kunna prata med varandra utan att husfolket förstod vad de sa. Många ord kommer från romani eller stockholmsslang.
  • Knoparmoj var användbart när de skulle berätta att husmor i en viss gård var snäll och gärna bjöd på kaffe. Lika användbart var att varna för en sur och snål husägare. I språket finns många ord för verktyg och kläder som används inom skrået och en del ord har med åren kommit in i det svenska vardagsspråket. Brallor, byling och kosing är ord som är bekanta för alla, men lejba (limpa), luftis (lögn) eller mackeri (bageri) är nog okänt för de flesta.
  • Vill du veta mer om knoparmoj finns en ordlista: Knoparmoj – sotarnas språk av Gösta Malmström.

Gesäller får bära gesällbälte

Först som gesäll har man rätt att bära det ärorika gesällbältet som har ett spänne med det lilla riksvapnet. Sägnen säger att traditionen med gesällbältet uppstod under drottning Sofia Magdalenas tid. På 1700-talet var det vanligt med barnarbete och hon mötte en liten sotarlärling. Hon blev så imponerad av hans ärlighet att hon lät tillverka ett bälte med ett spänne som pryddes av det svenska riksvapnet.

Knopp för ”nödlägen” – historien bakom sotarmössan

Den vanliga sotarmössan, kurpisen, var från början ett andningsskydd där en del av mössan gick att dra ner över mun och näsa för att skydda mot sot. På toppen av mössan finns en knopp som består av en slant som sytts in i tyget. Det var en nödslant som kunde användas om lönen tog slut innan det var dags för nästa lön. När lönen sedan kom fick man sy in en ny slant.

Fotnot: Sotarnas museum tar gärna emot material som rör sotaryrket. Se www.skorstensfejarmuseum.se för kontaktuppgifter.

Av  Irene Svensson

Foto:  Irene Svensson, Marcus Gilén, Andrea Norling, Privat

Mer inspirerande innehåll från allas.se: