Anette: Nu är jag stolt över min mustasch

Efter reklamen: Marielle fick enäggstrillingar – händer en på 200 miljoner

Första gången jag la märke till mitt hår på överläppen var jag bara tolv år. Jag gick i mellanstadiet när en kille i klassen som hette Daniel sa:

– Vad har du där? och pekade på vad han tyckte var mustasch.

Jag sprang in på toaletten och stirra på mig själv i spegeln – jo, visst var det mer hår där än på andra ställen.

Resten av dagen skämdes jag ihjäl, det kändes som om alla såg mina fjun. Hur kan jag som är tjej ha mustasch?

Dejten blev till en mardröm

relationerVivvi: Hans konstiga fråga har avskräckt mig från att dejta

Förknippat med skam

Jag har inte mycket hår på benen, ganska tunt och trist hår på huvudet, men ändå har jag alltid haft ganska många och tjocka hårstrån på överläppen. Vilken otur jag har dragit i hårlotteriet, kan jag tycka.

Så redan som tolvåring började jag ta bort håret i ansiktet, först med hjälp av en hårborttagningskräm och senare, kanske i runt trettio års åldern, även på hakan.

För ja, nu började hårsäckarna omvandlas även där och plötsligt skicka ut bruna, tjocka strån rakt ut från hakan.

Just det här med att vara kvinna och ha skäggväxt är så förknippat med skam att jag i alla år varit tyst om det. Jag har inte ens kunnat prata med min mamma om det, även om jag ser att det är från henne jag har ärvt problemet.

Ibland händer det att hon missat att plocka hårstrån och då kan man se hur långa och tjocka de är – så det där är min framtid, har jag alltid tänkt och ryst i hela kroppen.

Vill ge barnen en bättre självkänsla

Men så för femton år sedan fick jag själv två döttrar. Och detta förde med sig att min syn på mitt ansiktshår var tvungen att förändras.

Innan jag blev mamma hade jag nämligen lovat mig själv och inte gå i min mammas fotspår och bli en sådan mamma som öppet rackade ner på sin kropp och sitt utseende, vilket min mamma alltid gjort.

Min mamma stod alltid framför spegeln och beklagade sig över hur "tjock" hon var. Och hon stod också alltid framför spegeln och plockade sina hårstrån i ansiktet.

Jag ville ge mina barn en bättre självkänsla än den jag själv hade. och en nyckel till detta är att acceptera hur jag ser ut och inte "snacka skit" om mig själv, särskilt inte framför mina döttrar.

För hur ska de kunna älska sig själva om de ser att jag, som de ju liknar, inte gör det?

Nä, det fick bli stopp på detta missnöje med mustaschen – frågan var bara hur jag skulle gå tillväga?

”Finns en norm att män ska vara oberörda”

relationerManligt håravfall – så stöttar du din man enligt psykologen

Nervös när jag skulle tillbaka till jobbet

Jag började på semester. Efter midsommar när jag och flickorna och min man åkte ut på landet, så passade jag på att inte packa med mig varken rakhyvel eller pincett.

För varje dag som gick kände jag hur stråna växte fram och jag gick runt i trädgården och kände på stubben. Jag stod framför spegeln och betraktade mig själv oroligt. Hur ska det här gå? Vad kommer mina kollegor tycka om mitt utseende nu?

Hela sommaren gick och mustaschen stod i full blom. Faktiskt var det inte så illa som jag hade inbillat mig. Visst fanns synligt hår, men de var inte en mustasch så som en man skulle ha.

Jag var nervös när jag skulle gå till jobbet. Så ett par dagar innan kom jag på tricket att klippa håret i en kort, snygg frisyr.

På så sätt skulle jag avleda mina kollegor från mitt ansikte till mitt huvud. Det var också därför jag valde att första dagen tillbaka från semestern bära en riktigt färgstark tröja som skulle dra blickarna till sig.

Blev smickrad av kollegorna

Men det skulle visa sig att min oro var obefogad, ingen verkade se min mustasch eller hakskägg. Ingen sa heller något. Allt var som vanligt och kände mig plötsligt så dum och fåfäng. Det slog mig att alla har fullt upp med sig själva och har inte tid för att studera en 50-årings utseende.

Efter reklamen: 6 kändisdöttrar som är lika sina mammor

Några kommenterade däremot min nya frisyr.

– Å, det är en sån som Jenny Strömstedt klippt också, berömde de mig. Du är ganska lik henne faktiskt.

Jag log och tog emot komplimangen, visst blev jag lite smickrad, men bara på ytan, för innerst inne hade jag ju gett mig själv den största presenten: Att få vara en bra förebild för mina döttrar. Dessutom sparar jag många tusen kronor på kuppen när jag inte längre behöver köpa så mycket rakhyvlar och krämer!