Anja Kontor förlorade vännen Johan i tsunamin

Anja Kontor förlorade vännen Johan med familj i tsunamin 2004
Anja Kontor berättar om sin vän Johan som fick henne att se på sig själv på ett annat sätt. Planschen hon fick av Johan bestämde hon sig för att rama in den dag han och hans familj omkom i tsunamin.

Första gången jag mötte Johan räckte han mig ett glas O’boy och gapskrattade åt min frisyr som på den tiden liknade Lilla Mys. Han rörde sig mjukt och tyst som en björn men bullrade som en helikopter när han utbrast: ”Är det verkligen sant att du heter Kontor?”

Året var 1985 och han hade just blivit min nya granne i studentkorridoren i Uppsala. Från den dagen blev han min ”personliga lucia”. Ett ljus det inte gick att avvisa och som skulle komma att förändra mitt liv. Hans strimmor av ljus snuddade inte bara vid mig, de gnistrade till och träffade hjärtat hos alla han mötte.

Anja Kontor: Jag skrev testamente med begravningsinstruktion

Han var alltid på språng

Han var alltid på språng. Levande, mitt i steget. Knackade ofta på min dörr när jag förtvivlat försökte studera. Bad mig att komma ut och ”leka” med motiveringen att livet var för kort för att bara plugga.

Som en yster humla kom han sedan in i mitt rum. Ibland hade han med sig rulltårtor som han älskade att gömma för att göra mig glad. En gång hittade jag sex stycken i alla mina stövlar. En annan gång hade han klätt in hela min dörr i papper och ritat dit roliga seriestrippar med mig i huvudrollen.

Det tog lång tid att förstå att han verkligen ville bli min kompis eftersom han var så poppis och mitt självförtroende stod på noll efter att ha mobbats ganska rejält i skolan.

Tuveraset: Marken bara öppnade sig i villaidyllen

Johan sa ofta till mig att vara stolt. ”Var stolt över ditt namn, Anja. Var stolt över ditt ursprung. Samma människor som vill förminska dig för den du är, kommer att förstå att det annorlunda är en del av den verkliga och egentliga friheten. Glöm aldrig det!”

Bar hem mig i snöovädret

Han älskade att spexa. Dansade som Travolta i timmar och fick mig att våga göra detsamma. En gång vrickade jag foten rejält på en bal samtidigt som min ömtåliga klänning från 20-talet sprack mitt itu. Johan såg hur mycket jag skämdes, skaffade en filt och bar hem mig på sin rygg i snöovädret.

Anja Kontor och vännen Johan

Året är 1986 och Johan spexar med mig. Under armen har jag de seriestroppar han satte upp på min dörr.

När hans mamma skulle komma på besök hällde han Lagerfeldts aftershave i hörnen, gömde tvätten under sängen och gav hela korridoren förhållningsorder om att ge henne en bild av ett stabilt studentliv där han skötte sig. I verkligheten festade han så mycket att han ibland sov i fåtöljen i korridoren eftersom hans rum var fullt med kompisar som somnat där under efterfesten.

Vi hade långa samtal om livet. Lärde så småningom känna varandra bortom skratten. Vår vänskap var en läkande medicin för oss båda och fick mig att se på mig själv på ett annat sätt. Jag har aldrig träffat någon som upplevde livet så starkt som Johan.

Han gav mig mod att knacka på hos Studentradion i Uppsala som på den tiden drevs av universitetets tuffaste rockkillar. Det var där jag förstod att jag ville bli journalist.

Omkom i tsunamin

Han gav mig världens största plansch av min musikidol Sade, som jag har haft uppsatt på varenda vägg där jag har bott. Den dagen han omkom med hela sin familj i tsunamin bestämde jag mig för att rama in den. För den påminner mig om att inte längre skjuta livet framför mig med meningar som ”vi måste ses någon gång”.

”Man kan existera i åratal utan att leva”, sa Oscar Wilde en gång. Det gäller inte dig, Johan. Din själ gnistrade i 40 år. Du är den vackraste ljusbärare jag vet.

Läs också: Sara förlorade sin familj i tsunamin: Såg min son försvinna