Tuveraset: Marken bara öppnade sig i villaidyllen
Föreståndaren Ingvar Ingelström på den lokala bensinstationen blev likblek av skräck. Genom fönstret förbi pumparna såg han något fullkomligt overkligt; Marken utanför macken gungade och svajade. Hus störtade samman som korthus, villor drogs obevekligt neråt. Ljuset slocknade och ledningar slog gnistor i mörkret.
När Ingvar ringde 90 000 för att larma kom dataoperatören Fritz Bertilsson inrusande i panik.
– Jag körde över Tuvevägen. Plötsligt började vägen vecka sig framför bilen. Jag tvärnitade och kastade en blick i backspegeln. Där såg jag hur vägbanan inte längre fanns… Herregud, vad är det som händer!?
Det var onsdagen den 30 november 1977 och det fridfulla villaområdet i Tuve på Hisingen i Göteborgs utkant skulle aldrig bli sig likt. Klockan 16.09 hände det ofattbara – marken öppnade sig som ett slukhål och på bara några minuter krossades hus och gator på ett område stort som 37 fotbollsplaner.
Tuvekatastrofen: Lät som stenar på taket
Naturkrafterna hade gått loss med katastrofala följder. 300 000 kvadratmeter mark gled iväg mot Kvillebäckens dalgång. El- och telenät och vatten- och avloppsledningar förstördes. 67 hus rasade samman eller försvann helt och 436 människor blev hemlösa. Nio personer dödades och 62 skadades.
Vilgot Andersson, som bodde i området och lyckades rusa iväg och klara livhanken, stod häpen och omskakad vid kraterkanten.
– Sådant här har jag sett hända så många gånger, men det har alltid varit på tv. Man har tittat på jordbävningar och översvämningar i färg. Nu står jag här och är ett katastrofoffer i Tuve. Mitt radhus är helt borta …
Han tänkte på allt det från hela hans liv som gått förlorat i bara en handvändning i det häftiga jordskredet.
– Först lät det som ett smatter av stenar på taket. Eller som en våldsam hagelstorm. Jag tänkte att det kanske var takpannorna som skakade. Men det var det ju inte…
Stora mängder regn hade den senaste tiden fallit i Göteborgstrakten. Det gjorde att blåleran i marken riskerade att komma i rörelse. När leran och marken inte kunde absorbera mer vatten räckte det med vibrationer för att sätta i gång jordskredet, till exempel från ett tåg som dundrade förbi eller en lastbil i relativt hög hastighet.
Tuve förvandlades till en bombkrater
Bostadsområdet i Tuve begravdes i lermassorna. Vissa hus försvann helt ner i jorden, av andra såg man bara takåsar eller annat sticka upp i ett område som i det närmaste såg ut som en bombkrater. Allt hade vänts upp och ner.
Hundratals människor befarades döda, skadade, fastklämda eller helt enkelt försvunna. Överallt irrade förtvivlade människor omkring och sökte efter anhöriga. Polisen vädjade till alla som bodde i området att höra av sig för att kunna göra en sammanställning av vilka som saknades. Tillfälliga hjälpstationer upprättades i skolan, i prästgården och på bensinstationen, och frivilliga från Röda Korset ryckte in.
Sture Liljestrand, vars hus en gång hade stått i katastrofområdets centrum, grät av lycka när han fick beskedet att hans hustru och två barn, sex och sju år gamla, hade räddats och var oskadda.
– Vi hörde deras rop på hjälp från en nedrasad villa och började gräva med bara händerna. Efter 40 minuter såg vi håret på några huvuden skymta. De låg med en halvmetertjock cementplatta över sig. Om de hade legat någon meter åt sidan hade de blivit krossade, sa en av brandmännen som räddade dem.
Läs också: Dagar som skakade Sverige – Blodiga ambassaddramat i Stockholm
Annika Thorell, 14, hade liknande tur. Efter skolan satt hon hemma och läste läxorna i stället för att följa med sin mamma för att handla.
– Jag hörde hur det lät som att det började åska och tittade ut genom fönstret. Då såg jag hur lyktstolparna vek sig. Så började vårt hus att röra på sig och jag åkte med ett tag innan det rasade ihop. ”Nu dör jag”, tänkte jag. Allt som jag hade varit med om i livet rullades upp och sedan var det bara helt svart, har Annika senare berättat.
– Men jag hade turen att hamna i en luftficka mellan ytterdörren och en vägg. Jag vaknade till liv igen efter en kort stund och låg där i nog en halvtimme och ropade på mamma och pappa innan jag fick hjälp.
Hade änglavakt
Mitt i det obegripliga hade även Anna-Stina Lindén, 26, och hennes mamma änglavakt. De hann precis ut ur huset innan det försvann ner i lerskredet.
– Jag såg hur radhuslängan mitt emot rasade ihop och att marken liksom började bubbla. När vi kom ut i det otroliga ljuddånet kom huskroppar åkandes förbi oss och asfalten under oss öppnade sig. Vi blev stående på en krackelerad asfaltsbit, det enda som var fast mark. Vi hade inga ytterkläder på oss i kylan, men till slut kom en brandman och ledde oss genom rasmassorna upp till raskanten mot kyrkan.
Hans-Olof Thorn, 27, var en av de första brandmännen på platsen. Länge gick han genom lervällingen med en liten pojke i famnen.
– Jag var livrädd. Allt var tyst och mörkt och spöklikt. Jag såg inte var jag satte fötterna och riskerade att själv plötsligt försvinna i leran. Vi ropade in i husen som rasat ihop och fick ut rätt många. På ett ställe stod tre personer mitt i röran, två små barn och deras morfar. De var oskadda, men vågade inte ta sig från platsen, berättade Hans-Olof Thorn.
– Alla tre hade följt med i huset när det for i väg. Sedan hade de tagit sig ut, tunnklädda och i strumplästen. Vi bar barnen i drygt en timme innan vi hittade ut ur katastrofområdet och kom till en ambulans.
Pojken som Hans-Olof Thorn räddade heter Mark Milich. Han kommer aldrig att glömma vad som hände den 30 november 1977.
– Jag var bara 3,5 år men jag har ganska många minnesbilder. Jag började förstå att något konstigt var på gång när min storasyster Eva kom inspringande. Hon var upprörd och rädd och jag fick en otäck känsla. Jag minns att morfar bar mig i trappen upp till övervåningen och höll min syster i handen. Morfar öppnade fönstret i min systers rum och vi tog oss ut, berättade Mark Milich för några år sedan.
Att ta sig upp på övervåningen i det sjunkande huset blev räddningen. Tre grannar i kedjehuset dog efter att de hade försökt ta sig ut entrévägen som hade sugits ner i marken.
Tuveraset: Bara huvudet stack upp
Mats Wångersjö, reporter på Göteborgs-Posten, var på olycksplatsen med en fotograf och fick med sig en extra speciell händelse för livet:
– Vi hörde ett hjärtskärande skrik och vände oss om. En man satt fast i leran och bara huvudet stack upp.
Som tur var grävdes han snabbt upp av räddningsarbetarna.
Över 100 brandmän och värnpliktiga från regementen i närheten arbetade hela kvällen och natten med hitta och hjälpa människor i lermassan. Genomsökningen av området gjordes så tyst som möjligt för att inte missa rop på hjälp eller fastklämda barns gråt.
Mörkret, kylan och risken för nya ras gjorde räddningsarbetet mycket svårt och farligt. Då elnätet var ur funktion fick räddningsmanskapet sätta upp strålkastare där det var möjligt, och även lyktor och pannlampor användes.
Brandmännen fick arbeta till fots eftersom brandkårens bilar direkt skulle fastna i leran. I det flera dagar långa räddningsarbetet gjordes flaggmarkeringar på de hus eller ställen som hade genomsökts.
– Det här är den värsta katastrof jag har sett. Jag var med vid tunnelraset i Stockholm för tolv år sedan, och fenololyckan i Göteborg för några år sedan. Den här har varit svårast eftersom det har hopats så många problem på samma gång, sa brandingenjören Jan Billvik, 43.
– En dagvattenledning slets rätt av och innan den kunde stängas av gjorde vatten som strömmade ut att leran blev än mer svårframkomlig. Man sjunker ner överallt, så vi har fått lägga ur plank, dörrar, madrasser och vad vi hittat för att kunna ta oss fram.
Först när ljuset kom och dimman lättade på morgonen torsdagen den 1 december insågs katastrofens hela omfattning. Synen var mardrömslik: Bostäderna i ett område på en kilometer i diameter var utplånade. Förödelsen sträckte sig från Nya Tuvevägen mot Enarberget, Almhöjdsvägen, Tångenvägen och Hedelundsvägen. Här och där stack bilar upp ur leran som förstelnade plåtskelett.
Hämta sina saker på en kvart
Tillfällig inkvartering upprättades för dem som hade klarat sig men inte längre hade någonstans att ta vägen. Många stoppades när de försökte ta sig hem till det som eventuellt var kvar av deras hus. För Ingela Thorell, som visste att hennes dotter Annika var hemma, blev det en hård prövning:
– På väg hem med matkassarna blev jag stoppad vid bensinmacken. Det var fullständigt kolsvart i området och jag hade ingen aning om vad som hade hänt. Många oroliga och desperata timmar gick innan jag fick veta hur det hade gått för Annika. Till slut fick jag besked om att hon låg på Sahlgrenska sjukhuset inne i Göteborg.
På fredagen, två dagar efter jordskredet, upptäcktes att asfalten hade spruckit och ett par radhusområden nära kraterkanten evakuerades i panik. Men rasrisken var ett falsklarm och efter några timmar kunde de boende bege sig hem.
När sökandet efter personer på katastrofplatsen var klart gav polisen tillstånd till de drabbade husägarna att under 15 minuter få vistas i riskområdet. Bland annat besökte familjen Wilén sin sönderslagna bostad som av jord- och lermassorna hade släpats iväg 200 meter. Pappa Bo hade själv byggt huset tio år tidigare.
– Vi får bara ta med oss värdepapper och minnessaker. Möblerna och allt annat måste vi lämna, berättade Bo Wilén.
Småhuskommittén i Göteborg beslöt att bryta bostadsköerna så att de som drabbades av katastrofen fick förtur till olika boendeformer, och samtliga kompenserades ekonomiskt. Totalt kostade katastrofen 140 miljoner kronor (över 600 miljoner kronor i dagens penningvärde) som delades mellan staten, försäkringsbolagen och Göteborgs kommun.
Larmrapport kom redan 1964
För de allra flesta var minnena för plågsamma för att flytta tillbaka till Tuve, men för vissa var det inga problem. Som för Thyra och Victor Jacobsen på Tångenvägen 16. Deras hus låg vid avgrundens rand, tätt intill raset.
– Många grannar har haft en jobbig tid. De har förlorat vänner eller anhöriga i olyckan. Men livet måste gå vidare och man får ta en dag i sänder. Och geologerna säger ju att det är säkert. Det får vi lita på.
Geologerna kände till riskerna med att bygga bostäder på den leriga marken längs vattenlederna i Göteborgtrakten. Larmrapporter kom redan 1964, men de arkiverades utan åtgärd, och 1967 började bostadsområdet i Tuve att etableras. Frågan om varför man bebyggde en så instabil plats har aldrig fått något entydigt svar.
Utredningen visade att flera faktorer bidrog till att jordskredet i Tuve utlöstes. Viktigast var den brant lutande bergytan under leran vid Tuve Kyrkväg, det höga vattentrycket i marken och att bebyggelsen ökade belastningen. Till slut kom tiotusentals ton blålera i rörelse, även till följd av att den tunga trafiken i området skapade ständiga vibrationer i marken.
Tuveraset var en väckarklocka hos myndigheterna som ökade medvetenheten om ras- och skredrisker i Sverige. Alla riskområden kartlades, det bildades en skredkommission för forskning. Bygglov har sedan dess inte beviljats om det inte det står helt klart att marken är säker ur ras- och skredsynpunkt.
I Tuve genomfördes åtgärder för att undvika fler ras. En 108 meter lång kista fylld med 6 000 kubikmeter sprängsten förankrades med stålväggar i berggrunden, 100 000 kubikmeter lera flyttades, grundvattnet fick en kontrollanläggning och husen i närheten av katastrofområdet stabiliserades med betongfyllda stålrör i berggrunden.
Några nya bostadshus har aldrig byggts på den mark i Tuve där raset skedde.
Inte enda jordskredet i trakten
Rasolyckan i Tuve var ett av flera stora skred i Götaälvdalen i modern tid.
Surteskredet 1950
Miljontals kubikmeter lera gled ut mot Göta älv. På fyra minuter hade halva Surte två mil norr om Göteborg vräkts omkull. 31 hus förstördes och hundratals människor blev bostadslösa. Järnvägen kastades ut i älven. En person omkom.
Götaskredet 1957
Leran brast i älvbanken vid Göta sulfitfabrik i Lilla Edet, en bit norr om Göteborg. Halva fabriken rasade ut i älven. Tre arbetare krossades till döds och tre skadades svårt. 250 människor fick evakueras från bostäder i närheten.
Tuveraset 1977
Tuveraset var den mest omfattande rasolyckan och den som krävde flest dödsoffer – nio människor dog i lermassorna. Om raset skett vid en tidpunkt där fler hade varit hemma från arbete, skola och annat hade antalet döda sannolikt varit betydligt högre.
I polisens sammanställning framkom att bland andra dessa hade förolyckats:
En 50-årig kvinna och hennes 19-åriga dotter. Brandmännen sökte i tre dagar innan de hittades.
Lena Wennberg, 11, krossades under en cementplatta.
Emma Birgitta Steed, 31, och hennes fem månader gamla dotter som hon höll tätt tryckt i famnen. Den treåriga sonen hittades levande efter elva timmar. Han hade fått luft genom en ficka i rasmassorna.
Kerstin Zierath, 5, som hade fått flytta till Tuve från Västberlin två veckor innan för att komma över chocken efter att hennes syster dött i en bilolycka.
Källor: Aftonbladet, Expressen, P3 Dokumentär, Wikipedia.se