Anja Kontor om barndomen: Jag utsågs till mobboffer och blev en rädd liten tjej
Det var längesedan som journalisten och programledaren Anja Kontor satte sin fot i uppväxtförorten Märsta, som ligger norr om Stockholm. Under resan genom barndomens gator brister hon ofta ut i häpna tirader över allt som förändrats. Ändå är mycket sig likt.
– Åh titta, där låg Konsum! Byggnaden är kvar, men inte affären. Där fick jag alltid köpa en Storstrut efter skolavslutningen, säger hon entusiastiskt.
Den gamla skolbyggnaden finns inte kvar. Den nya Sätunaskolan, som byggts på samma plats, är större och rymmer fler elever.
– Men pulkabacken finns kvar! Här åkte vi pulka på vintern och firade alla skolavslutningar. De äldsta eleverna, sexorna, stod högst upp och sedan kom de övriga klasserna i fallande ordning så att ettorna stod längst ner. Jag längtade alltid efter den dag då jag skulle få stå högst upp, men i slutet av sexan flyttade vi till Öland, så det blev aldrig så, säger Anja och intar den ganska så imponerande backen med stora, bestämda kliv.
Kullen är ljuvligt grön så här års och bjuder på en fin utsikt över Märsta.
– Titta, man kan se vårt bostadshus härifrån! Tänk vad nära jag hade till skolan...
Huset Anja refererar till är en gul 60-talslänga och del av ett helt bostadsområde med likadana trevåningshus med barnvänliga gårdar. Här i Sätuna växte hon upp i en tvårummare - senare en trerummare - tillsammans med mamma Loni och pappa Kurt och så småningom lillasyster Claudia.
Föräldrarna kom som arbetskraftsinvandrare från Tyskland i början av 60-talet. Loni som au pair och Kurt som ingenjör; han byggde maskinkranar. De träffades av en slump på en dans i Gamla stan och fann direkt varandra i sin gemensamma bakgrund.
– De var tvillingsjälar och deras äktenskap varade i 61 år, berättar Anja och rättar till sin långa, tjocka fläta.
Anja Kontor var en glad tjej som blev ledsen och rädd
Själv föddes hon 1964. Under sina första levnadsår talades det mest tyska hemma, så när hon skulle börja skolan kunde hon knappt någon svenska. Innan skolstarten gick hon i landets första mångkulturella förskola, som låg på samma gård där familjen bodde.
– DN kom på besök och gjorde reportage! Det var en experimentell förskola med barn från olika länder, säger Anja med ett leende.
Från att ha varit ett glatt och nyfiket barn med mycket spring i benen och en benägenhet att klättra högst upp i alla träd förvandlades hon till en rädd och ledsen liten tjej i ettan.
– Jag utsågs till mobboffer av några äldre elever som till och med brände mig med cigarettfimpar några gånger. Jag antar att det var på grund av min bakgrund och för att jag såg ut som ett mycket litet, mörkt och annorlunda troll.
– Mamma fick vara med i skolan ett tag för att vaka över mig och min fröken Ingela försökte få mobbningen att upphöra. I stället blev jag utfrusen, vilket fick mig att känna mig som ett vilset knytt. Likgiltighet är på ett sätt värre än att bli slagen, säger Anja lågt och tillägger att den där vilsenheten inombords fanns kvar under hela låg- och mellanstadiet. Några tjejkompisar hade hon inte, däremot kom hon bra överens med killarna och spelade bland annat hockey med dem.
Hon avskydde känslan av att inte passa in. Hon ville vara som alla andra svenska barn och drömde sig bort till Astrid Lindgrens sagovärld, befolkad av bullbakande mammor och trygga mormödrar.
Anjas farfar satt i ryskt koncentrationsläger
Hennes föräldrar var kärleksfulla, men stämningen hemma präglades av ett visst vemod. Ibland kom mormor Frida på besök från Hamburg. En mormor som varken uppförde sig eller såg ut som svenska mormödrar.
– Mormor var en elegant dam med långa grå flätor som bokstavligen kunde koka soppa på en spik. Hon var van vid att ta tillvara allt, så som hon tvingats göra under kriget. Jag skämdes aldrig för mina föräldrar. De hade inte så mycket pengar, men det saknades aldrig något hemma hos oss. Men visst såg jag att de som besökte oss var ovanliga och att vår familj var annorlunda.
Mormodern överlevde två världskrig med hungersnöd och umbäranden och hon förlorade två av sina barn. Men hon lyckades fly till Hamburg när muren restes och fick leva sina sista år där, i fred och frihet. Anjas farfar satt i ryskt koncentrationsläger och farmor, kusiner och många andra släktingar blev kvar bakom järnridån i Östberlin.
– Mina föräldrar delade samma fasansfulla erfarenheter, uppväxta med sönderbombade hus, ständiga flyglarm och ett liv på flykt…
På somrarna - och ibland även till jul - reste familjen ner till DDR i en fullpackad blåklintsblå ”folkabubbla”. Den bilen lever för övrigt fortfarande och är nu i Anjas ägo.
– Jag kör den bara under sommarhalvåret numera. Men länge använde jag den till vardags. Den hade sina skavanker. Jag fick till exempel batteristarta den, vilket väckte en del uppmärksamhet, säger Anja glatt.
Hon har nära till skratt. Är rak, färgstark och lite crazy. Men med ett allvar och en genuin värme under den lättsamma ytan.
Anjas farmor hade karpar i badkaret
DDR var en stängd och grå värld. Det var Stasi som bestämde över föräldrarnas längtan, när de fick komma, hur länge de fick stanna och vilken rutt de fick ta. Deras bagage genomsöktes vid gränsen och vakterna såg till att sno åt sig det de kunde.
– Jag minns att farmor hade badkaret fullt av karpar inför julen. Det var det enda sättet att garantera att vi skulle ha mat på julbordet. Ett annat minne är hur folk fascinerat följde efter mig och min syster eftersom vi hade på oss Wrangler-jeans. När vi åkte hem hade vi knappt några kläder på kroppen, vi lämnade allt vi hade till mina släktingar, säger Anja.
Föräldrarnas och mor- och farföräldrarnas erfarenheter och arv sitter djupt ristat i Anja och har format henne till den hon är i dag.
– Jag har en knut av sorg i mitt hjärta, ett slags arv som min släkt burit på i generationer och som det har funnits en tystnad kring. Man pratade aldrig om det svåra. Jag har valt att göra tvärtom. Genom att prata lättar bördan, säger Anja, som under sitt yrkesliv har varit bra på att bygga förtroende så att människor vågar öppna sig och berätta sina historier.
Det är ett av skälen till att hon nu utbildar sig till kristerapeut. Hon slår ut med händerna i en inbjudande gest.
– Som frilans måste man ha många strängar på sin lyra. Jag är en god lyssnare, har lång erfarenhet av att möta människor och tror att jag kan hjälpa och stötta. Inte minst för att jag själv vet vad det innebär att hamna i en livskris.
Anja Kontor fick dödsångest efter stroken
Hon är övertygad om att hennes intresse för människor och deras levnadsberättelser grundar sig i hennes bakgrund och erfarenheter. Under många jobbade hon som programledare för Gokväll på SVT.
Men efter att hon drabbades av en stroke 2010 tog livet en ny vändning.
– Jag drabbades av dödsångest då en propp passerade genom min hjärna. Det tog tid att ta in allvaret och jag började fundera på hur jag ville leva resten av mitt liv. Vad skulle kännas verkligt meningsfullt att arbeta med?
Efter 13 år på Gokväll på SVT, med fyra miljoner tittare i veckan, valde hon att kliva av.
– Jag var tvungen att återerövra mig själv. Det var som att jag inte ägde mitt ansikte längre. Som programledare får man ständiga kommentarer om sitt utseende. Jag jobbade 90 timmar i veckan och reste hela tiden. Det var inte hållbart, säger Anja och berättar att hon efter en tid fick frågan av SVT om hon kunde tänka sig att intervjua kända, svenska profiler om deras vägval och livskriser.
Gjorde 64 program av När livet vänder
Någonstans där föddes idén till programserien När livet vänder, där hon ger svårt drabbade människor en röst i all enkelhet i deras hem. Inga omtagningar. Naket och avskalat. Hon producerade 64 program och gjorde det mesta själv.
– Programserien var min bebis, det var blod, svett och tårar och på riktigt. Det viktigaste jag gjort i mitt yrkesliv…
Anja har rört sig i både fulrum och finrum, hon har varit mobbad och utsatt. Och hon har upplevt ångest.
– Jag har varit där, i mörkret, och vi som delar den erfarenheten känner igen varandra. Det tror jag är nyckeln till att nå fram och intervjua människor som lever i sårbarhet. Jag kan relatera och bryr mig på riktigt, konstaterar hon.
Rycktes upp från Märsta
När hon var tretton år fick hennes pappa jobb på Öland och familjen bröt upp från Märsta. Anja stretade emot. Hon hade äntligen börjat finna sig tillrätta i Märsta och var med i skolorkestern.
– Det var jobbigt att ryckas upp från allt jag var van vid. När flyttlasset gick stod grannar och vänner och vinkade farväl, det var en vemodig känsla, säger Anja, som från första stund valde att vantrivas på Öland. Hon försökte rymma några gånger, men kom hem igen med svansen mellan benen.
Så småningom lärde hon sig att trivas på Öland och femton år gammal blev hon punkare och startade ett band. Hon spelade elgitarr och borstade aldrig håret. Nu såg hon verkligen ut som ett troll,
– Ett jättedåligt band, skrattar Anja och berättar att hennes mamma oroade sig över dotterns dramatiska klädstil och uttryck. Men hennes pappa menade att det bara var en fas och att det skulle gå över.
Och så blev det förstås. Efter gymnasiet valde Anja att flytta till Uppsala för att studera på universitetet och sedan dess är det där hon bor. Men Öland har en speciell plats i hennes hjärta.
Lika mycket som hon avskydde ön när de flyttade dit, lika mycket älskar hon den i dag. Hon och hennes man äger ett litet torp bortom de stora farvägarna.
– Det ligger mitt ute i obygden, isolerat. Men jag älskar det. Äntligen har jag funnit min egen Bullerby!
Anja Christina Kontor
Ålder: 57 år.
Familj: Son och make.
Uppvuxen: I Märsta och i Mörbylånga på Öland.
Bor: I Uppsala.
Gör: Journalist, tv-producent, digital kommunikatör, filmare. Utbildar sig till kristerapeut inom stress och ångesthantering. Jobbar också med ett än så länge hemligt projekt.
Anjas 3 besökstips vid Märsta
- Husby Ärlinghundra. Fint att cykla dit. Följa vägen bakom kyrkan. När man kör längs vägen är det som att vara med i en svensk långfilm från 50-talet. Rofyllt.
- Steninge Slott. Fantastisk natur och fina omgivningar. Butik och restaurang.
- Sigtuna, en idyll som ligger vid Mälaren och som grundades år 980. En bevarad stadsmiljö med pittoreska trähus.