Ann-Christin: Jag orkar inte lägre ta hand om min mamma
Jag ser på min mamma och hon ser likadan ut som hon alltid gjort. Bara lite äldre, och har svårare att gå. Hon duschar varje dag, klär på sig och sätter på sig sina smycken. Jag känner igen henne, men det finns en barriär mellan oss. Är det jag som skapat den, eller vad var det som hände?
Lilla mamma, som förlitar sig på att hennes barn ska vara hennes backup. Hur ska jag säga till henne att jag inte orkar längre? Att hon behöver ta hjälp av andra än oss barn? Jag har inte tagit på mig den uppgiften, men gör den ändå av pliktkänsla. Mamma måsta ha mat i kylskåpet och ska inte behöva sova med ett tjockt lager damm på sänggaveln. Jag vill inte att hon ska ha det så. Hon säger att hon städar lite, men har det svårt med det tunga. Inom mig växer en slags känsla av uppoffring för att hon ska ha det bra.
Men vill jag ens detta? Nej, skriker min kropp. Hur ska jag säga detta till mamma? Jag är tacksam över att jag har mina syskon, men orken börjar tryta hos oss alla.
Känner stor oro
Samtidigt har mamma börjat prata om saker hon hör, men inte vi. Hon är klar och redig i övrigt men två gånger har hon åkt in på sjukhus med alldeles för högt blodtryck. Efter två vändor på sjukhus ville vi att hon skulle ha ett larm och ta hjälp. Men hon ville inte, och slutade också ta medicinerna som skulle hjälpa henne.
Mamma är så envis. Vi syskon känner en oro för rösterna hon hör. Vad kan vi göra? För vissa är det tradition att hjälpa sina föräldrar med allt när de blir gamla, men för mig känns det bara jobbigt. Jag vill äta lunch, gå ut och fika, åka på små äventyr eller bara spela kort – inte vara en hemhjälp för min mor.
Nu kommer ”tycka synd om”-känslorna i mig fram och jag måste tala mig själv till rätta. Visst händer det saker med kroppen när man blir äldre. Är det bara att acceptera? Är det inhumant att sluta hjälpa sin mamma? Tankarna snurrar som en karusell. Det är ju synd om henne.
Samtidigt undrar jag var min mamma tog vägen. Jag vet varken ut eller in. Jag blir som ett barn igen när mamma ber om saker. Jag har alltid gjort som hon vill för att vara en duktig dotter. Jag undrar om mina bröder känner likadant?
Är hon hjälplös? När det kommer till rösterna är svaret ja, men angående att ta hjälp av andra är det nej. Det skulle kunna vara så lätt för mig att bara säga nej. Men det är inte lätt, för hon är min mamma. Någonting inom mig säger att man ska ställa upp för varandra, särskilt sina föräldrar.
Saknaden efter pappa
Det är bara mamma kvar nu. Pappa gick bort för sju år sedan, en omvälvande händelse för oss alla. Han fick en propp och hamnade på sjukhus, men var talbar och skämtade med oss och barnbarnen. Men så föll han på toaletten och bröt ett revben. Två veckor senar dog han.
Nu var det bara för oss barn att hjälpa mamma i sorgen och planera begravningen. Jag och min syster åkte till bårhuset för att se honom en sista gång. De hade gjort så fint med tända ljus och pappa såg så fridfull ut. Tårarna rann. Det var pappas kropp, men hans själ hade redan åkt i väg. Även om jag sett döda människor förr var det svårt att ta in att jag aldrig skulle få känna hans kramar igen, aldrig mer höra hans röst, inte dricka vin och äta ost, spela kort och allt annat vi gjort tillsammans.
Även om tiden går så är saknaden fortfarande stor, och den kommer nog alltid finnas kvar. Ibland blir jag arg på honom för han lämnade oss barn kvar med allt, som att flytta mamma till en annan lägenhet och packa alla kartonger.
Mammas liv var ingen dans på rosor. Hennes egen mamma dog när hon var 15. På den tiden fanns inte sorgbearbetning, man skulle bara fortsätta vidare. Jag påtalade för henne att just sorgbearbetning hjälpte mig när pappa gick bort, men hon var inte intresserad.
Just nu är mina känslor avdomnade. Jag bearbetar vårt senast samtal, där vi talade om framtiden och att vi inte kan vara hennes hemhjälp längre. Jag bröt ihop, för det kändes som att det vi sa rann ut i sanden, eller så stängde hon av när det blev jobbigt. Vi vet inte om hon lider av någon sjukdom eftersom hon inte vill gå till läkaren. Hon förstår oss inte, eller vill inte förstå. Kanske rent av inte har förmågan.
Jag skriker inombords. Mamma, fattar du inte? Vi vill inte mer. Du vill att allt ska vara som det alltid har varit, men det går inte mer. Mamma, jag ber dig – hjälp oss genom att ta hjälp för att trygga din vardag. Mamma, vi gör detta av kärlek för att vår relation inte bara ska bestå av måsten som leder till att vi inte vill besöka dig längre. Mamma, var är du?
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.Vill du berätta din?
Mejla oss på [email protected]
Berättelsen eller delar av den kan komma att publiceras i andra tidskrifter eller digitala publikationer inom Aller Media Norden.