Anna: Jag ångrar att jag la ut bilder från sommarhuset på sociala medier

Jan Rippe och Per Fritzells värsta semesterminnen

När vi fick erbjudande om att låna vår svågers underbara sommarhus på västkusten på semestern tackade vi med förtjusning ja på en gång.

Redan första dagen tog jag några bilder på altanen med havsutsikt och nere på stranden och la ut dessa på Facebook. Gillamarkeringarna rasade in. Folk ville veta mer exakt var vi höll hus och jag berättade.

Sedan kom den första förfrågan. En gammal bekant skulle semestra utefter kusten, kunde de titta förbi? Visst, sa jag. Så blev det också. De kom, men inte bara de …

Redan dagen därpå tutade det utanför när vi åt frukost. Där i bilen satt en familj vi bott grannar med för några år sedan. De var på semester och hade sett mitt inlägg på Facebook. Kunde de hänga med oss på stranden? De blev kvar hela dagen.

Kändes som vi hade öppet hus

Det blev sent på eftermiddagen och de verkade inte göra sig någon brådska, men jag tyckte att det räckte så och ljög om att vi hade planer för kvällen.Nu skulle vi förhoppningsvis få vara i fred ett tag och kunna slappna av ordentligt. Jag behövde det.

Men efter de första två veckorna hade vi haft sju besök. Två av dessa var släktingar som dessutom sovit över. Det kändes som om vi hade öppet hus, och även om jag i vanliga fall är en social och utåtriktad person så var inte detta den semester jag längtat efter.

Jag började känna mig stressad och frustrerad. Varje morgon undrade jag om vi skulle få vara i fred den dagen, eller vilka som skulle dyka upp den här gången. Det är omöjligt att gå ner i varv när man känner så.

Ingen ringde i förväg

När den tredje veckan inleddes med ännu ett oplanerat besök kände jag mig gråtfärdig. Jag förstår om folk tycker att det är kul att ta tillfället i akt att hälsa på bekanta, och att vi genom åren gett intryck av att vara en välkomnande familj. Men i den här situationen tycker jag ändå att folk kunde ha visat lite mer hänsyn.

Nästan ingen ringde först. De bara dök upp som en överraskning.

Semestern är trots allt en kort period där man i första hand vill kunna ta hand om sina egna behov. Det är klart att ingen menade något illa med sina besök, men jag kände ändå att det fick vara nog.

Jag postade ett nytt inlägg på Facebook där jag skrev att vi haft så många besök under våra första semesterveckor att vi nu behövde de som återstod för oss själva. Så önskade jag alla en trevlig semester.

Jag fick inte lika många gilla-markeringar på det inlägget, och kanske ledde det till en och annan sur min, men det brydde jag mig inte om. De sista veckorna av semestern njöt vi av lugn och ro, precis det vi behövde och hade längtat efter!