Ingela: Jag blev bortvald – först av min mor och sedan min syster

Mia lever utan barn: "Jag skämdes för att jag inte blev gravid"

Jag föddes en vårdag för 66 år sedan och blev bortlämnad direkt efter förlossningen. Min mor ansåg inte att hon ­kunde ta hand om mig, då hon och mannen som var min far redan hade barn och hade bestämt sig för att inte fortsätta leva tillsammans.

Jag bodde på barnhem i cirka 1,5 år och en dag kom det ett par som ville adoptera mig. Jag kom att växa upp i en trygg och kärleksfull miljö. Mina adoptivföräldrar berättade ­tidigt att jag var adopterad och jag tänkte inte så mycket på det.

Men efterhand som åren gick funderade jag mycket på vem min riktiga mor var och varför hon lämnat bort mig – hur kunde man göra så?

Det skulle ta många år ­innan jag började nysta i mitt ursprung, inte förrän mina adoptivföräldrar hade gått bort.

Hade haft det knapert

Jag började med att skriva till min biologiska mor, som aldrig svarade på mina tre brev. Jag skrev även till mina halvsyskon, som bodde långt från mig, och fick svar från två av tre. Jag hade stor glädje av dessa brev, särskilt de från min halvsyster, och fick en hel del utrett om varför jag blivit bortlämnad.

På ett sätt förstod jag min biologiska mors handling, å andra sidan inte. Mina syskon hade inte haft någon bra uppväxt. De hade det knapert och min mor hade inget ­annat val när hon lämnade bort mig. Hon trodde att hon gjorde det rätta. En tid senare senare tog vår far dessutom livet av sig.

Något år senare träffade jag min halvsyster, och likheten var slående! Vi hade haft en rak och ärlig brevkonversation i ett par år innan vi sågs.

Kände mig orättvist behandlad

Ett tag efter vårt möte kom brevet som krossade mig. Hon skrev att hon hade svårt att se på mig och möta min blick, eftersom jag var för lik min biologiska far, som hon ”hatade”. Varför fick jag ­ingen förklaring på.

Jag blev så otroligt ledsen över hennes svar och kände mig fruktansvärt orättvist behandlad. Vi hade ju tidigare haft otroligt fin brevkonversation och delat så mycket, hon skrev till och med att jag var den syster hon saknat. Men allt detta verkade ha ­raderats ut ur hennes minne.

Jag bad henne försöka ge mig en chans att motbevisa hennes dåliga intryck av mig. Men efter detta bröt hon ­kontakten. Jag skrev aldrig mer till henne. Det kom bara ett formellt brev något år senare där hon skrev att vår mor dött och bad mig att glömma allt som varit.

Att bli bortlämnad, bortvald, finns alltid kvar inom mig och följer mig genom livet. På grund av detta är min självkänsla väldigt ­dålig. Jag försöker jobba på det, men det är svårt.

Jag önskar jag hade fått chansen att motbevisa min syster, men även hon valde bort mig.