Jag förbannade mig själv som gett mitt barnbarn falska förhoppningar

  • author Anna-Lena Brundin
    Anna-Lena Brundin
Anna-Lena Brundin och en mamma och barn som matar änder vid en höstig sjö.
Foto: Press, Shutterstock/TT
”Jag förbannade mig själv som hade gett mitt barnbarn så falska förhoppningar.” Allas krönikör Anna-Lena Brundin berättar om en fyraårings världsbild.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto

5 mest attraktiva länderna att pensionera sig i som svensk

Brand logo
5 mest attraktiva länderna att pensionera sig i som svensk

Jag stod i mitt kök och tärnade brödskivor. Äntligen skulle lille Olle få uppleva det jag själv fått uppleva som barn. Jag fick gåshud av tanken. Vi skulle stå sida vid sida, mitt barnbarn och jag, framför staketet i Lunds fina Stadspark och mata änder. Som liten var det bland det roligaste jag visste. Ibland dök det upp ett svanpar också. Och en annan gång hade änderna kläckt små fjuniga ungar som lydigt simmade på rad efter sin gråbrunfjädrade mor. Det var spännande.

Med lille Olle i ena handen och brödpåsen i den andra skyndade vi mot dammen. ”Nu, Olle, ska du få se något kul”, sa jag. ”Du, som är så duktig på att härma en anka – nu ska du få höra dem på riktigt.”

”Kvack kvack”, svarade Olle och gav mig ett sådant soligt leende att mitt farmorshjärta slog ett extra slag.

Oskyldig andmatning eller locka råttor

FÖRBJUDET ATT MATA ÄNDERNA! Jag tvärnitade framför skylten. Va? Sedan när blev det förbjudet att göra något så oskyldigt? För att det drar till sig råttor, förklarade skylten vidare. Jag såg mig modstulet omkring. Skulle vi kuppa och mata dem ändå? Nej, det vågade jag inte. Någon skulle kunna se oss och skriva insändare om att Anna-Lena Brundin minsann ansåg sig stå över lagen. Att jag var en sabotör eller rentav terrorist.

”Kom, Olle. Vi går till lekplatsen i stället. Vill du gunga?”

Jag förbannade mig själv som hade gett mitt barnbarn så falska förhoppningar. För ett år sedan var vi i Spanien ihop. Jag hade förberett honom på paradiset: Värme, strand, salta bad, god mat och han var rejält peppad inför detta äventyr. Efter några dagar på semesterorten frågade han: ”Var är Spanien?”

”Här!” sa jag och gjorde en vid gest. ”Vi är ju i Spanien nu.”

Olle såg sig förvirrat omkring. Hans blick svepte över trottoaren och bilarna. ”Men”, envisades han, ”var är SPANIEN?” Han var tre år då. Nu är han fyra. Det är stor skillnad på tre och fyra år faktiskt. Plötsligt kan han orientera sig. För några veckor sedan var vi i Frankrike där vi besökte vänner som hade pool. Olle jublade. ”Pool?” utbrast han. ”Det är Frankrike!”

Krönikor på allas.se

Nu hittar du även våra populära krönikörer från Allas, Hemmets veckotidning och Året runt på allas.se.

Varje fredag publiceras nya krönikor där Anna-Lena Brundin, Karin Herslow och Lisbeth Lundahl delar med sig av sina tankar, betraktelser och vardagsreflektioner.

Här hittar du våra krönikor.

Vad som försiggår i huvudet på en fyraåring

Ibland undrar man hur han definierar länder. Vi var på biblioteket tillsammans och läste en saga som handlade om rädsla. När jag frågade honom vad just han var rädd för väntade jag mig ”monster” eller ”spöken”. Men nej. Svaret var tvärsäkert:

”Tyskland”.

Jag häpnade. Kände han till andra världskriget? Hade någon informerat om det högerextremistiska partiet AfD i Sachsen? Han verkade plötsligt lillgammal. Men ordningen återställdes när jag frågade honom:

”Vad vill du bli när du blir stor?”

”Lejon.”