Anneli: Ett brev till mina barn – varför hjälper ni inte mig?

10 vanliga kroppsbesvär vid stress

I drygt ett år har vi nu varit fem generationer i familjen och det är det nog inte så många som kan skryta med. Den äldsta generationen är min pappa, som nu är 91.

Jag har just fyllt 66 och vid 21 års ålder blev jag mamma till min äldste son, som är 45. För ett år sedan blev han morfar när hans dotter, mitt äldsta barnbarn, blev mamma till en liten flicka.

Alla tycker att det är fantastiskt att vi är så många i familjen, och det tycker jag också. Men för min del finns det också en baksida av myntet.

Jag känner att det dras och slits i mig. Inga dagar är långa nog, alla helger är för korta, och när måndagen kommer ska jag till jobbet igen. Jag arbetar fortfarande heltid, eftersom jag inte har råd att gå i pension.

Har ni inte blivit vuxna än?

Min käre far bor nära mig, och i vardagen klarar han sig själv, men han behöver regelbundet min hjälp med bankärenden, den krånglande datorn och lite skjuts. Mamma dog när jag var 25, så pappa har varit änkling i många år, och under lika många år har jag anordnat firanden vid påsk, jul och alla de andra tillfällen då hela vår stora familj samlas.

Det fungerade fint i många år men jag börjar bli trött nu och jag undrar över varför det inte är någon av er som verkar ha lust att ta över? Tycker ni inte att ni är riktigt vuxna ännu?

Det blev jag själv i högsta grad när jag blev moderlös, och det är inte svårt att laga mat – ­eller att få ihop ett påsk- eller julbord.

Inte längre samma energi

När min mormor och min farmor var i min ålder hade de sedan länge dragit sig tillbaka från att hålla de riktigt stora bjudningarna, och det var inget konstigt med det. De hade ju en del besvär med reumatism och dålig rygg, så det kändes som det mest naturliga i världen att nästa generation tog över.

Jag vet mycket väl att jag är en lycklig människa, för jag är i bra form och har inga som helst krämpor. Däremot har jag inte längre den energi och de krafter som jag en gång hade.

Jag har kommit till den punkt i mitt liv då jag gärna vill sitta ned utan att absolut göra något särskilt. Jag skulle även vilja gärna läsa mer och göra utflykter.

Stolt och rörd – men utsliten

Jag har bara inte tid till det, för det går inte en dag utan att jag blir tillfrågad om jag kan vara barnvakt, om jag kan vara chaufför till barnens idrott – och stanna kvar för att se matchen – eller om jag kan passa hund, katt eller kanariefågel.

Om jag kan baka min fantastiska marängtårta till en klassåterträff, lägga upp ett par byxor på min symaskin eller trolla bort fläckar från en vit blus? Ja, självklart kan jag det, och jag vill gärna hjälpa er. Men tiden är kommen då ni måste börja hjälpa er själva.

När nu, mina två söner, kommer på besök sjunker ni ner vid matbordet och suckar:

”Åh, mamma, vad skönt det är att bara få allting serverat.”

Och när du, min kära dotter, sticker in huvudet i köket säger du alltid:

”Åh, mamma, jag skulle aldrig kunna laga så god mat till så många.”

Era ord brukar göra mig stolt och rörd, men det senaste halvåret har jag mest känt mig utsliten.

Ni måste ta över

Häromdagen bläddrade jag i min kalender och upptäckte att jag alltför många gånger hade strukit över något jag hade planerat in och ersatt den med något annat som verkade viktigare. Nästan varje gång var det ett besök till min far som blev inställt.

När jag insåg det, insåg jag också att annat måste förändras. Min pappa lever inte för alltid och jag vill inte längre skjuta upp träffar med honom. Förutom att prioritera honom högre vill jag också börja prioritera mig själv.

Jag älskar er, men nu måste ni ta över. När vi ska samlas nästa gång vill jag föreslå att ni var och en tar med er en maträtt till en buffé och så nöjer jag mig med att duka bordet och köpa bröd.

Dessutom ska ni fundera på om ni kan turas om att stå värd för våra sammankomster, för jag kommer snart att lägga ut denna stora låda, ert barndomshem, till försäljning.

Nu ska ni bära facklan vidare, barn.