Sara: Min pappa svek mig – fick aldrig någon förklaring

Emelie Bäckström: Från en tuff uppväxt till att sprida hopp

När jag var liten bodde jag i ett gult radhus med röda fönsterkarmar. Det stod en blomlåda på uppfarten där pappa och jag hade planterat blomsterlökar, och på sommaren plockade vi buketter till min mamma. Jag måste ha varit fyra, fem år då, och jag har alltid sett tillbaka på den perioden i mitt liv med stor glädje, men också med saknad.

Jag var sex år när mina föräldrar skilde sig. Min mamma har senare förklarat för mig att de helt enkelt hade vuxit ifrån varandra och att separationen var helt odramatisk.

Jag var deras enda barn och jag bodde kvar i radhuset med mamma, medan min pappa flyttade till en lägenhet inte långt därifrån. Mamma var en bra förälder, och både hon och pappa gjorde stora ansträngningar för att jag skulle må bra trots skilsmässan.

Bästa av två världar

De lyckades med den uppgiften. Varannan helg bodde jag hos min pappa, och han var samma kärleksfulla pappa som han alltid hade varit. Hos honom fick jag bygga kojor i vardagsrummet, och han köpte dukar som vi målade på tillsammans, och han brydde sig inte om jag spillde färg på golvet.

Hos mamma fanns det fler regler och fasta läggtider, men skillnaderna var aldrig något de bråkade om, och jag fick det bästa av två världar.

När jag var omkring nio år träffade min pappa en ny flickvän, Louise. Hon var yngre än honom, arbetade som förskollärare och hade stort, rött hennafärgat hår. Jag tyckte att hon var enormt snäll, och det var lyckligtvis ömse­sidigt. Tyvärr höll det inte, och det var strax efter upp­brottet med Louise som allt började gå utför.

Ställde in våra träffar

Jag hade fyllt 13 år, men i mitt eget huvud var jag nästan vuxen. Jag gick på fester, var olyckligt förälskad och hade fullt upp med att hantera konflikter mellan mina väninnor. Och så förändrades relationen till pappa.

I verkligheten skedde det gradvis under några månader, där varje enskilt svek inte var avgörande, men summan av avvisanden var det. Pappa började glömma mig. Han ställde in våra träffar eller sköt upp dem i det oändliga.

I början skyllde han på att han hade mycket på jobbet. Men när han hade ställt in några gånger blev jag ledsen och sa det till honom i telefon. Den pappa jag kände skulle ha tagit mig på allvar, men nu avfärdade han mig.

– Jag har inte tid med det där, sa han irriterat och la på.

Efteråt skrev han ”förlåt” i ett sms, men han var inte den pappa jag kände.

Ständigt ont i magen

Alla initiativ kom från mig, och de passade honom aldrig. Jag var tvungen att ringa honom flera gånger innan han svarade. Oftast var han vresig eller stressad, och jag kände mig inte längre välkommen hos honom. Jag hade inga ord för alla dessa känslor då, men jag kunde känna hur hans avvisanden tärde på mig. Jag hade ständigt ont i magen.

Mamma upptäckte vad som pågick efter ett par månader. Det gick sällan en vecka utan att jag var sjuk och hoppade över skolan, och hon hade också märkt hur umgänget med ­pappa hade krympt.

– Har du ont i magen på grund av pappa? frågade hon en dag när jag ännu en gång låg i sängen.

Jag nickade bara, och så strömmade tårarna nerför mina kinder.

Mamma försökte ta reda på vad i all världen som pågick. Tyvärr lyckades hon inte heller få några svar, och under det följande halvåret försvann han ut ur mitt liv.

Anklagade mig själv

Livet gick vidare, men min barndom tog slut där. Jag försökte tränga undan känslan av att ha blivit bortvald, men sorgen över att ha förlorat kontakten med min pappa följde mig vart jag än var. Det blev en känsla jag bar med mig genom hela min ungdomstid.

Jag hoppades alltid att det skulle visa sig finnas en bra förklaring, en ursäkt som kunde rättfärdiga honom. Kanske hade han börjat dricka, kanske var han skyldig fel personer pengar, och verkade han inte lite deprimerad efter upp­brottet från Louise?

Gemensamt för dessa förklaringar var att de tog bort pappas ansvar. Trots att han hade brutit kontakten med mig, sitt eget barn, kände jag fortfarande stor omsorg och kärlek för honom. Jag anklagade honom inte – tvärtom vände jag det inåt och kände mig lite mindre älskvärd än andra barn eftersom han inte ville träffa mig.

Säker på att bli lämnad

De enda livstecken jag fick från min pappa var de presenter han skickade till jul och på min födelsedag. Jag skrev och tackade honom via sms eller sociala medier, men han svarade inte. När jag skulle skriva tack för presenten han skickade när jag fyllde 20 år upptäckte jag att han hade tagit bort mig på alla plattformar.

Jag var vuxen då. Jag hade flyttat hemifrån, börjat studera och hade precis fått en pojkvän. Allt rullade på för mig, men nu rasade allt. Det var så sårande och så oförklarligt att pappa helt enkelt hade raderat mig ur i sitt liv, och känslan jag hade försökt tränga undan sedan jag var 13 år blev nu mycket konkret: Min pappa hade suddat ut mig som om jag aldrig hade funnits.

Jag hade varit tillsammans med Adam i ett halvår och nu växte en rädsla som jag kände allt för väl: jag var fullständigt övertygad om att Adam skulle lämna mig. Jag försökte säga till mig själv att även om pappa hade blockerat mig från sitt virtuella och verkliga liv så hade det inget med min relation till Adam att göra.

Kom till insikt

Det hjälpte inte. Jag var sjukligt svartsjuk, och när Adam hade varit ute var jag tvungen att hålla tillbaka för att inte förhöra honom när han kom hem. Jag kunde aldrig bara njuta av att jag hade träffat en fin kille, för i bakhuvudet förberedde jag mig hela tiden på att jag skulle förlora honom.

När han frågade om jag ville flytta in hos honom började jag gråta, för innerst inne trodde jag inte att jag kunde lita på honom – och varför då låtsas och flytta alla mina möbler i onödan?

Det var första gången jag insåg hur jag egentligen mådde. Det var också första gången jag erkände det för mig själv: att jag bara gick och väntade på att bli lämnad.

Ett överraskande svar

Adam blev helt chockad.

– Jag går absolut ingenstans, sa han och såg på mig som om jag var galen.

– Men min pappa stack ju, sa jag innan rösten brast, och Adam kramade mig.

Så satt vi länge, och till slut lyckades jag förklara för honom – och inte minst för mig själv – var min ångest kom ifrån.

– Jag förstår bara inte varför han gjorde det, sa jag.

För genom hela mitt liv hade det varit miljonfrågan. Varför förlorade jag min pappa? Adam tryckte min hand.

– Det kan vara så att det inte finns något svar på den frågan. Kanske har han ingen bra anledning, svarade han, och det svaret överrumplade mig.

Hade tappat hoppet

Jag hade alltid låtit tvivlet komma pappa till godo, men nu började jag inse att Adam kanske hade rätt. Kanske fanns det ingen förklaring ­eller ursäkt.

Nu började jag förhålla mig till vad som faktiskt hade hänt under min barndom och ungdom. Pappa hade svikit mig, och ändå hade jag i många år försvarat honom – både inför mig själv och andra. Det var slut med det nu, för jag höll helt enkelt på att gå sönder av det.

När jag fyllde 21 år hade pappa återigen skickat en present. Men jag kunde inte längre känna hoppet spira. Jag hade inga illusioner om att pappa skulle vara den pappa jag behövde. Tvärtom kände jag hur illamåendet steg i halsen, och jag rev avin i bitar och slängde den. Det kändes bra.

Jag började till slut ­släppa taget om pappa. Jag har fortfarande dåliga dagar, men numera har jag flest bra. Jag har till slut insett att jag nog aldrig får min pappa tillbaka, och även om det är en hård insikt har den gett mig den ro som jag har längtat ­efter väldigt länge.