Caroline: Jag blev gravid – då fick jag veta att min pojkvän bar på en hemlighet

Pia blev kär i en psykopat - höll på att dö

Vi blev tillsammans redan dag två och från den stunden behövde jag aldrig tvivla på vad Ivar kände för mig. Flera gånger om dagen fick jag höra hur fantastisk jag var, något han inte heller ­tvekade att förkunna för omvärlden. Ibland var det lite pinsamt, men samtidigt kände jag mig lyckligt lottad som fick uppleva att bli älskad på det här sättet.

Vi hade bara varit tillsammans i några få veckor när han föreslog att vi skulle flytta ihop. Han menade att det var dumt att betala för två lägenheter när han ändå inte använde sin.

Jag kände mig kär och galen när jag svarade ja, men det fanns ingenting jag hellre ville än att vakna upp tillsammans med den här fantastiska mannen varje dag.

Blev oplanerat gravid

Jag hade aldrig haft någon stark önskan om barn och var noga med att använda preventivmedel. Överraskningen var därför stor när vi två månader senare stod med ett positivt graviditetstest i handen. Ivar var utom sig av glädje. Han lyfte upp mig och snurrade runt mig medan han jublade och sa att ”nu hör vi ihop för alltid”.

Enligt honom var det det bästa som kunde ha hänt, och det var svårt att inte smittas av hans glädje och entusiasm, även om allt gick i ett så rasande tempo att jag knappt hann med.

Mina föräldrar förstod inte riktigt varför vi hade så bråttom; de var ju vana vid att jag fattade väl genomtänkta beslut. Ändå tog de emot Ivar med öppna armar, stöttade oss och var glada för vår skull. Ivar var lätt att tycka om och de ansåg nog att han var en bra man för deras dotter.

Han skulle göra allt för mig och barnet

Livet tillsammans med Ivar var fint och han gjorde verkligen allt han kunde för att jag skulle ha det så bra som möjligt. Han svor högtidligt att varken jag eller barnet någonsin skulle sakna något – han älskade oss alldeles för mycket för det, förklarade han.

Hans glädje och kärlek fick mig att slappna av mer i rollen som blivande mamma. Även om det att bli förälder aldrig hade varit min plan, var jag säker på att vi skulle klara det här tillsammans.

Ivars föräldrar bodde i en ­annan del av landet och jag hade ännu inte träffat dem. Vi bestämde oss därför för att ta ledigt några dagar så att vi kunde köra norrut och berätta den ­glada nyheten tillsammans.

Väl framme hann jag knappt kliva ur bilen innan jag överöstes med kramar och hjärtligt välkomnades av två varma och tillmötesgående människor. Jag blev visad in i ett hus fyllt av bilder på barn och barnbarn. Jag reagerade lite på att de visade fler barn än de två barn som Ivar var farbror till, men med tanke på likheten antog jag att det var nära släktingar.

Föräldrarnas ord kom som en chock

Föräldrarna berättade roliga historier från Ivars uppväxt och det blev en mycket trevlig stund runt middagsbordet. När Ivar berättade att vi bodde tillsammans förändrades dock stämningen. Jag såg hur hans föräldrar bytte blickar, innan pappan sa: ”Det kanske vore klokt att ta sig tid att lära känna varandra innan ni tar så stora beslut som att flytta ihop?”

Det var då jag förstod att den stora nyheten vi snart skulle berätta kanske inte skulle tas emot så väl.

Ivar avfärdade sin far med ett stort leende och berättade hur han redan första kvällen visste att det var mig han skulle dela livet med. Man kunde kanske tro att det är betryggande för föräldrar att se sin son så förälskad och lycklig, men de verkade allt annat än lugna.

Jag kramade Ivars hand under bordet i ett försök att få honom att vänta, men strax därefter hörde jag honom säga: ”Vi har något stort att berätta för er.” Sedan släppte han bomben.

Det blev helt tyst i några långa sekunder, innan pappan försiktigt sa: ”Men Ivar, nu igen? Borde du inte tänka på de barn du redan har?”

Orden träffade mig som ett knytnävsslag i magen. Var Ivar redan pappa? Jag fick snart veta att han hade barn som han aldrig hade ens knystat om för mig. Faktum var att han hade två barn – med två olika kvinnor.

Ville aldrig mer se honom igen

Min stol föll i golvet med en smäll när jag reste mig och stormade därifrån. Jag behövde vara för mig själv, försöka samla mina tankar. Hade han verkligen lurat mig hela tiden?

Senare på kvällen försökte han förklara sig. Jag bara stirrade på honom i misstro. Trodde han verkligen att hans brist på förmåga och vilja att vara närvarande i sina barns liv skulle lugna mig? Han fortsatte med att jag inte fick tro annat än att han tog ansvar, att han minsann betalade enorma summor i underhåll till de krävande mammorna. Sedan himlade han med ögonen och sa att han var så glad att jag inte var ”lika idiotiska som barnens mammor”.

Då var det som om jag ­äntligen vaknade ur en lång dvala och såg honom för den han var – en omogen och egoistisk man som jag egentligen inte kände alls.

Jag skrek åt honom att han skulle försvinna, att jag aldrig mer ville se honom. Man kunde kanske tro att han då skulle ha bett mig om förlåtelse och försökt övertyga mig om att han verkligen älskade mig och vårt barn, men nej. I stället såg han på mig med avsky och mumlade något om att ”ni är ute efter mig, alla tre”. Sedan gick han.

Fick förklaringen till hans agerande

Det var hans Ivars mamma som kom och tröstade mig. Hon berättade om pojken som under tonåren kämpade med att hitta sin plats, utan att vare sig han eller de förstod varför. Det var först när han var i slutet av 20-årsåldern som han fick en diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom och de äntligen förstod varför han var som han var.

Det var smärtsamt både för honom och hans anhöriga att se hur han kämpade. Varje gång han träffade en ny kvinna hoppades de att det skulle hålla, men det gjorde det aldrig. Inte heller rollen som far klarade han av att axla, och det var nog det svåraste att höra.

Mamman avslutade med att säga att hon och hennes man självklart skulle finnas där för mig och barnet oavsett, och jag tvivlade inte en sekund på att hon menade det.

Ivar, som hade lämnat huset, kom inte tillbaka och till slut körde jag därifrån utan att ens ha sagt hejdå. Det gjorde fruktansvärt ont att veta att det liv jag hade föreställt mig inte skulle bli verklighet. Det var omöjligt, så som situationen var.

Diagnosen kunder vara ärftlig

På vägen hem ringde jag mamma och min bästa vän och berättade vad som hade hänt. När jag kom fram stod de på min trappa och väntade på mig. De satt med mig långt in på natten så att jag fick gråta ut och sedan följde jag med hem till mina föräldrar för att slippa vara ensam.

Det slutade med att jag gjorde abort. Det var inget enkelt beslut, men jag ville inte sätta ett barn till världen under sådana omständigheter. Dessutom visste jag att Ivars diagnos kunde vara ärftlig och jag vågade helt enkelt inte ta den risken.

Hans föräldrar kom och hämtade hans saker några dagar senare. Jag bävade verkligen för att berätta att jag hade gjort abort, men till min stora lättnad förstod de mig och stöttade mitt beslut.

Jag får fortfarande meddelanden från dem då och då, där de undrar hur jag mår, och det uppskattar jag mycket. Från Ivar hörde jag aldrig mer, men genom hans föräldrar vet jag att hans tillstånd tyvärr har förvärrats. Jag ber dem alltid hälsa, även om jag aldrig får någon hälsning tillbaka.

Jag är tacksam för tiden vi fick tillsammans och jag hoppas att han känner detsamma. Det var fint att känna sig så älskad som jag gjorde tillsammans med Ivar, och om jag har tur får jag uppleva en sådan kärlek igen. Men nästa gång ska jag låta tiden ha sin gång och lära känna mannen först. Det finns ingen anledning att hasta när det gäller kärlek.