Camilla: Det jag fann på vinden väckte smärtsamma minnen

Så kan du hjälpa någon i sorg eller kris

Jag hade länge gruvat mig för att gå i pension. Inte för att jag skulle sakna mitt jobb, men för att jag beslutat mig för att flytta. Mitt hus var för dyrt för mig.

Men jag är praktiskt lagd och som revisor van att gå metodiskt fram. När flytten väl närmade sig var det inte så jobbigt att packa ner hemmet. Alla mina papper var sorterade i mappar och kläderna låg prydligt i snöräta rader i garderoben.

Men det fanns ett undantag: vinden. Här hade allt möjligt samlats i en enda röra.

En lördagsmorgon satte jag igång. Jag rotade i lådor fulla med dukar, vinterkläder och julpynt när jag plötsligt fick syn på Tinas färgsprakande målning. Jag kom mycket väl ihåg varför jag ställde upp den här. Det gjorde alltför ont att ha den framme efter att hon gått bort. Men nu tog jag ner målningen till vardagsrummet och försjönk i minnen.

En kreativ och tankspridd konstnär

Egentligen var det konstigt att Tina och jag blev vänner för vi var varandras motsatser. Vi träffades på en loppmarknad där vi var bägge var intresserade av samma lampa. Det slutade dock med att ingen av oss köpte den. I stället gick vi och fikade tillsammans.

Tina var lätt att prata med. Hon var konstnär och hennes personlighet var lika färgstark som hennes bilder. Hon flödade av kreativa idéer och infall. Men allt praktiskt var hon usel på. Hon hade nog aldrig betalat en räkning i hela sitt liv. Som tur var hade hon en stabil man, Sven, som tog hand om allt sådant.

Vänskapen med Tina ruskade om mitt annars så välorganiserade liv och kom också att utmana mig flera gånger. Hon bjöd gärna på middag men när man väl stod på tröskeln hade hon glömt alltihop.

– Oj, kommer du? Vad fin du är, kom in, kunde hon säga.

Tina var ofta så uppslukad av sitt arbete att hon glömde allt annat.

– Men kom in då, insisterade hon och letade fram både mat och vin.

När hon skulle ha fest gick det till på samma vis. Hon började laga mat först när gästerna stod med välkomstdrinken i handen, men det gjorde ingenting att vi åt sent, för Tinas fester varade alltid till långt fram på morgonen.

Stöttade mig i separationen

Själv behövde jag en hel vecka på mig för att förbereda mig när jag skulle ha folk hemma. Ingen fick komma innanför dörren om inte mitt hem var fläckfritt. Jag städade som en galning, putsade silver och planerade menyn i detalj.

– Oj, vad du stressar, kunde Tina säga när hon dök upp sist av alla.

Men trots alla sina egenheter stod Tina vid min sida när det blåste kallt och hårt. När Anders lämnade mig för en yngre kvinna var det hon som höll mig uppe. Det värsta var nästan att det skedde två veckor innan jag skulle fylla femtio.

– Jag som glatt mig så till att ha en stor fest. Nu blir det inte av, suckade jag när Tina stod i köket och gjorde kaffe till oss.

Hon kom hem till mig varje eftermiddag för att försäkra sig om att jag inte hade gått sönder helt.

– Självklart ska du ha din fest. Det ska han inte få ta ifrån dig, sa hon.

Tina fick diagnosen för sent

Och fest blev det. Vi dansade till långt fram på småtimmarna och jag var så glad. Skilsmässan hade blivit lite lättare att bära tack vare Tina.

– Följer du med och badar i morgon? frågade hon ett par veckor efter min födelsedag.

Jag höjde frågande på ögonbrynen och påminde henne om att vi befann oss mitt i februari månad. Men Tina var en van vinterbadare och hon lockade mig med sig.

Jag får väl helt enkelt bara kasta mig ut, tänkte jag när vi stod på bryggan och såg ut över det mörka vintervattnet. Det var galet. Men Tina gick i och jag följde efter.

Aldrig ska jag glömma chocken när det iskalla vattnet omslöt mig. Jag kom blixtsnabbt upp igen. Men efteråt var det underbart. Blodet strömmade ut i fingrar, tår, armar och ben och resten av dagen gick jag runt som i ett lyckorus.

Kan fortfarande höra hennes röst

Ett par år senare slog katastrofen till. Tina hade haft problem länge men var inte typen som sprang till doktorn. När hon väl gick dit var det för sent. Hon hade cancer och den hade spritt sig. Vi hann nästan inte ta farväl. En tidig vårdag var Tina borta och hon lämnade efter sig ett ofattbart tomrum i mitt liv.

Det är nästan tio år sedan nu men jag saknar henne fortfarande. När jag stod på vinden den där lördagen med hennes målning i händerna var det som om jag kunde höra henne: ”Du kan ju fortfarande bada på vintern, även om jag inte är med dig längre.”

Och så blev det. Jag, den tråkiga revisorn, började vinterbada. Och när jag flyttat in i mitt nya radhus beslöt jag mig för att bjuda in mina nya grannar på spontana träffar.

På sä sätt fick jag nya vänner som följer med mig och badar.

Tina lärde mig att livet blir så mycket roligare om man släpper på kraven. Jag glömmer henne aldrig och hennes tavla har nu en hedersplats i mitt vardagsrum.