Elli: Min väninnas man gick över gränsen – höll det hemligt

Efter reklamen: 5 tecken på att din partner är mikro-otrogen

Jag var i början av 30-årsåldern när min man Mikael och jag flyttade från stan. Vi hade fått en liten dotter, Asta, och längtade efter frisk luft och en trädgård. Vi hittade ett fint radhus som till och med var överkomligt i pris, och förortslivet levde på det stora hela upp till mina förväntningar.

Men jag saknade att ha mina väninnor nära. Det var inte längre så enkelt att träffas på kafé några timmar – inte när restid, barnaktiviteter och ­logistik satte käppar i hjulen, och det kändes lite tråkigt.

Asta hade börjat på villa­områdets förskola, där hon fattat tycke för en jämnårig pojke, Victor. De var nästan oskiljaktiga, och jag kom på mig själv med att vara lite smått ­avundsjuk på min dotter för att hon fick tillbringa varje dag med sin kompis.

Sören jobbade som slaktare och ville bjuda på kött

Men hon trivdes bra på förskolan, och när jag hämtade henne på eftermiddagen såg jag henne ofta åka runt med Victor i en skrinda, pärla med honom, eller smågräla som ett gammalt gift par.

Ibland hämtade jag Asta samtidigt som Victors mamma, Marie, hämtade honom. Det visade sig att vi var ­jämnåriga. Precis som Mikael och jag var Marie och hennes man, ­Sören, nyinflyttade.

De första gångerna vi träffades bytte vi bara artighets­fraser, men jag kände snabbt att det här var en person jag ­tyckte om – och inte bara för att jag saknade lokala väninnor att dra med på kafé. Min glädje var därför stor när det visade sig att känslan var ömsesidig.

– Sören är slaktare, sa ­Marie en dag i barnens jackrum och över korgarna med ombyte. Så vi tänkte höra om ni vill komma hem till oss och äta en riktigt god biff?

Jag log stort och sa att det ville vi gärna. Victor drog i sin mamma för att komma hem, och på väg ut genom dörren ropade hon att hon skulle sms:a mig några förslag på datum.

Det var fredag, mitt i sommaren, och när jag kommit hem med Asta tog Mikael över och skickade iväg mig på festival. Jag hade köpt en endagsbiljett med en gammal väninna, Katrin, och vi hade sett fram emot det länge.

Vi skulle sova i tält och lyssna på bra musik, och stämningen var på topp när vi möttes på tåget. Katrin var också mamma till en liten dotter, och även om ingen av oss var några campingmänniskor kändes det som ren lycka att byta småbarnslivet mot ett fuktigt tält – om så bara för en natt.

– Alltså, vi kan ju också bara låta bli att gå och lägga oss helt, föreslog Katrin och skrattade när vi slagit upp tältet.

”Känner mig otrygg”

relationerJessica: Rädd för min mammas liv – hemtjänsten funkar inte

Jag gav honom en snabb kram

Det hade kostat 199 kronor på det lokala byggvaruhuset, och det syntes. Duken hängde och det saknades en tältpinne.

Framåt kvällen, efter ett par öl, kände jag ett knack på ­axeln. Jag vände mig om och såg ett leende ansikte som ­verkade bekant, men som jag inte kunde placera. Mannen sträckte fram handen mot mig.

– Sören, ropade han genom musiken. Jag är Victors pappa.

– Men just det! Det är du ju!

Jag gav Sören en snabb kram – det kändes för formellt med ett handslag på en festival – och vi småpratade om förskolan, radhuslivet och vår kommande parmiddag.

Han frågade om Katrin och jag ville följa med honom och hans vänner till baren och ta ett glas vin. Det ville vi.

Ett glas blev flera, och innan jag visste ordet av hade timmarna gått. Sören och hans vänner var trevligt sällskap, och jag tänkte att det här var precis en sådan kväll jag saknat. Jag älskade att träffa nya människor och få nya intryck, och när man har småbarn är det långt mellan gångerna.

– Vi är lyckligt lottade som har partners hemma som tar barnen så vi kan komma i väg och ha lite roligt, skrattade Sören, och jag höll med.

Men så la han en arm om mina axlar och kom närmare.

– Du är verkligen en söt och fin kvinna, viskade han.

Hans mun var så nära mitt öra att jag kände hans läppar. Jag stelnade till, och även om det låter dramatiskt blev jag nykter på en sekund. Vad höll han på med?

Jag ville inte agera moral­polis och bry mig om vad folk gör på festival, men hans beteende var så ogenomtänkt att det var respektlöst. Mikael och jag var bjudna på parmiddag hos honom och Marie, jag höll på att bli vän med hans fru, och han stötte på mig!

En dag kom ett nödrop

relationerMonir: Jag vill bara leva och vara fri

Han hade gått över gränsen

Utan att ställa till en scen flyttade jag mig lugnt bort från honom. Jag sa att jag skulle på toaletten, signalerade till min väninna att följa med, och så smet vi iväg.

Vi gick på en annan konsert och jag hade roligt med Katrin, men kunde inte skaka av mig händelsen. Nästa dag på tåget hem kände jag mig nedstämd.

– Ta det lugnt, du har inte gjort något fel, sa Katrine, och hon hade rätt.

Ändå var jag övertygad om att Sörens närmanden skulle sätta stopp för min spirande vänskap med Marie. Det här kändes inte som en bra grund för att få en ny väninna, och de följande veckorna blev hämtning och lämning på ­förskolan ganska obekväma.

Jag la mycket energi på att försöka lista ut vad Sören sagt till Marie. Jag gissade att han inte berättat att han stött på Astas mamma ... Men samtidigt kände jag mig indragen i ett äktenskapsdrama jag ville hålla mig långt borta från.

Maria hade lovat skicka förslag på datum för middagen, men inget sms kom. Jag började fundera på om Sören kanske hade berättat något – eller, ännu värre, lagt skulden på mig.

Jag hade egentligen inte tänkt berätta för Mikael, men det kändes konstigt att bära på en hemlighet om Victors pappa. När jag berättade skrattade han bara.

– Han har ju rätt i att du är söt, retades han. Strunta i den där fulla fåntratten. Det där är hans problem, inte ditt.

Det han sa fick mig att tänka om. Sörens fylleflirt skulle inte stoppa mitt vänskapsbygge med Marie. Nästa dag skickade jag ett sms och bjöd hem dem på grillmiddag på fredagen. Jag höll nästan andan medan jag väntade på svar.

– Det vill vi jättegärna. Förlåt att jag glömt skicka datum, skrev hon med en hjärtemoji.

Sören hade alltså inte sagt något.

”Det är inte ditt problem”, sa jag till mig själv, och det blev mitt mantra inför parmiddagen.

Asta såg fram emot att få leka med Victor, och Mikael gick runt och småskrattade åt hela grejen medan jag var ­nervös. Skulle det bli trevligt eller fruktansvärt stelt?

Blev det bästa beslutet hon tagit

relationerYlva: Jag flyttade ihop med min väninna efter skilsmässan

Hon visste att hennes man gått över gränsen

När fredagen kom och det ringde på dörren rusade Asta ut i hallen. Alla var stora ­leenden. Om Sören hade ­dåligt samvete dolde han det väl. Han gav mig en bukett tulpaner och sa:

– En vacker bukett till den vackra frun.

Mikael kämpade för att inte skratta, men Marie såg mer allvarlig ut, vilket gjorde mig lite orolig.

Vi satte oss i trädgården och hade en oväntat trevlig ­middag, och jag började slappna av. Efter maten stod jag och Marie i köket och gjorde i ordning glass och jordgubbar när hon tog ett djupt andetag.

– Det är något jag måste prata med dig om, sa hon.

Nu kommer det, tänkte jag. Jag stirrade på henne, rädd för vad hon skulle säga.

– Vi är skyldiga dig en ­ursäkt. Eller, Sören är, men jag tyckte det var bäst att jag tog upp det så att du vet att jag inte klandrar dig alls, sa Marie. Han vet att han gick över gränsen på festivalen.

Jag blev helt ställd. Jag hade inte alls väntat mig att Marie skulle ta upp det så rakt, men det här var en lättnad.

– Det är okej, sa jag.

Efter reklamen: 9 anledningar till att människor är otrogna

Plötsligt kändes det nästan oviktigt, för det var inte längre en hemlighet. Här i köket, bland jordgubbar och regnbågsglass, fick jag lust att skratta åt det – precis som Mikael gjort.

– Jag är bara glad att vi slipper hemlighetsmakeri, för jag hade hoppats att vi skulle kunna bli vänner, fortsatte jag.

Marie nickade.

– Detsamma, sa hon.

Den kvällen blev början på en vänskap som jag, tio år senare, fortfarande värdesätter högt.