Ylva: Jag flyttade ihop med min väninna efter skilsmässan – bästa beslutet jag tagit

Efter reklamen: Är du en bra vän? – vi listar de viktigaste egenskaperna

Jag måste gå nu, sa min yngsta dotter Matilda.

Vi hade pratat i telefon i över en timme. Det gjorde jag ofta med mina båda döttrar och på det sättet kände jag mig ­fortfarande nära dem även om det var flera år sedan de flyttat hemifrån.

Det var lördag kväll och ­Matilda skulle gå ut med några väninnor. Jag skulle ingenting och det gjorde mig rastlös. Jag brukade försöka fylla min kalender för att slippa känslorna av ensamhet som drabbade mig i synnerhet på kvällar och helger.

Det var tio år sedan min skilsmässa, men det var först nu när mina döttrar inte längre bodde hemma som jag märkte hur svårt jag faktiskt hade för att vara ­själv.

Visade sig vara det bästa hon gjort

relationerAnnika: Min skilsmässa var hemsk – ångrar ingenting

Flytta ihop med väninna

Jag arbetade som sjuksköterska inom psykiatrin och såg varje dag exempel på vad ensamhet kan göra med människor. Det är viktigt att vara del av en gemenskap, men det var jag ju också.

Mina döttrar var fortfarande min familj även om de inte ­bodde hemma. Det försökte jag påminna mig själv om när ­tystnaden ekade, men det ­hjälpte inte riktigt.

Månaderna gick utan att jag gjorde något åt det. Jag visste inte vad jag skulle göra och jag försökte att acceptera ensamheten.

En tisdag var jag på bio med min väninna, Susanne, som ­också var frånskild sedan ett par år tillbaka och som jag kände ­sedan skoltiden.

Efter filmen tog vi en kaffe och Susanne berättade om ett ­teveprogram hon hade sett. Det handlade om två väninnor som flyttade ihop på varsin våning i en stor villa.

– Låter inte det trevligt? Jag skulle gärna dela ett hus med dig. Det skulle vara så trevligt att springa på varandra med ­jämna mellanrum.

– Det låter fullständigt fantastiskt, sa jag och föreställde mig genast hur skoj vi skulle ha. Men också dyrt, tillade jag och ­kände mig som en glädjedödare.

”Ett haveri i föräldraskap”

relationerBirgitta: Tål inte min svärdotter – orolig för mitt barnbarn

När jag kommit hem kunde jag inte släppa tanken. Min hyra hade höjts rätt kraftigt flera år
i rad så jag hade funderat på att hitta ett nytt boende ganska länge. Nu började jag leka med tanken på att flytta ihop med Susanne.

Skulle det funka? Hon var väl den jag skulle kalla för min bästa väninna och jag visste att jag kunde räkna med henne i vått och torrt. När vi sågs igen ett par ­veckor senare pratade vi vidare om idén för Susanne hade också haft svårt att släppa tanken.

Vill ändå träffa man i framtiden

Ändå tvivlade jag länge på om hon menade allvar eller om det bara var löst prat. Kanske var det bara en kul tanke från hennes sida medan det kändes mer och mer rimligt för mig ju mer jag ­tänkte på det.

Så en dag råkade jag få se en mäklarannons. ”Möjlighet för delat boende” stod det över ­bilden på ett parhus. Det krävde en del renovering, men så var priset också lägre.

Jag visade annonsen för ­Susanne och därifrån gick allt väldigt snabbt.

– Vi gör det, sa Susanne redan samma dag och eftersom vi hade känt varandra i trettio år visste jag att vi hade en överenskommelse.Jag var helt euforisk och ­likaså Susanne.

Vi kände oss både modiga och handlingskraftiga och när vi tre månader ­senare flyttade in i vårt lilla ­parhus, kände jag med en gång att det var rätt. Det var så mysigt att komma hem från jobbet och veta att på andra sidan väggen fanns en människa som hade känt mig nästan hela livet och som jag alltid kunde gå till.

Det blev snabbt en vana att äta middag tillsammans ett par gånger i veckan och när våren kom tog vi ner häcken mellan oss. På så vis fick vi en stor gemensam trädgård som vi tog hand om.

Efter reklamen: 5 typer av personer alla borde ha i sitt liv

Lika pigga som vi var på att hitta på saker tillsammans, lika överens var vi om att vi båda ­ville ha ett privatliv. Den samsynen tror jag är viktig och vi har nog sluppit många missförstånd tack vare att vi har känt ­varandra så länge.

I dag är det fem år sedan vi blev grannar och jag har inte ångrat det ett ögonblick.

Även om jag gärna vill träffa en man att dela livet med är det inte längre för att bota min ­ensamhet. Jag är stolt över mig själv för att jag tog saken i egna händer och tillsammans med Susanne ordnade en tillvaro som gör oss båda glada.